Ulf Kvädare - @ Ulf Kvädare

Du borde vara avstäng för dina lösa insinuationer, skaffa dig ett eget släktträd till att börja med.

"Väpnare med sätesgård i Bråttensby (Vg) 1494. Trolig far till Gunhild Ulfsdotter. (Släktforskarnas årsbok 2000 s.115, 125 (Nils Fredrik Beerståhl); Elgenstierna, "Svenska adelns ättartavlor" (supplement, under Oxe))"

Så om Ulf är far till Ulfsdotter, samt att experterna håller det för troligt, så är det spekulativt för enligt dig kan det ju vara vilken annan Ulf som helst som är far till henne, knappast troligt.

Spekulativ Ana

Kom ihåg att inom släktforskning måste vi bevisa kopplingarna mellan människor, inte bara ta någons berättelse utan källa, eller släktträd, som sanningen.

1) Johan Gabriel Johansson Anrep, född 4 december 1821, Bure ättling . Mest känd är han för sin utgivning av Svenska adelns ättartaflor (1858–1864 i fyra volymer) Det är, som bekant, de å riddarhuset förvarade originalgenealogierna i tryck, uppställda i tabellform; men för övrigt med nästan alla deras fel och ofullkomligheter bibehållna. På grund härav har arbetet ofta blivit underskattat. Ingen insåg dock bättre än utgivaren själv, huru felaktiga en stor del av de uppgifter voro, som han lät trycka, men han var härvidlag bunden av de inskränkande villkor, som uppställts av riddarhusdirektionen för medgivandet att få trycka stamtavlorna.
Till slut nödgades han dock böja sig för riddarhusdirektionen och låta omtrycka de Lilliehöökska genealogierna (D. 2, s. 709.

Det är mycket olyckligt att Anrep kommer ut som allmängods, med tanke på hur bristfällig den är.

Vi kommer alltså återigen att kunna läsa i tryckt form att Thord i Byr skall lefvat i Konung Eric Segersälls tid, blifvit christen 992 och bodt vid Sko i Upland, men nu alltså fritt tillgängligt på nätet. Att Elgenstiernas verk håller en betydligt högre klass än Anreps är knappast att förvånas över. Det ligger ju 80 års forskning mellan de båda utgåvorna. Sen finns rimligtvis exempel där • Elgenstierna inte kunnat bekräfta eller varit tveksam om en uppgift i Anrep.

Enligt Gabriel Anreps ättartavlor var stamfadern Jöns i Bryne i Järpås. Ätten uppges inte ha något samband med den danska medeltidsätten Oxe, som i vapnet förde en gående röd oxe i silverfält.

Oxe nr 103

Adlig

Anders Jönsson till Årnäs i Forshems sn/R och Hov i Tråvad sn/R. Väpnare 1509 och 1516. Gift 1:o? med Anna Knutsdotter?, dotter av Knut Björnsson (sparre över en stjärna? = Tydligen osäker på 1: frun.

Gift med Gunhild Ulfsdotter Kvädare som 1533-1535 var änka och innehade andra hälften av Bråttensby gård i Bråttensby sn/P. ❌ Troligen dotter till väpnaren Ulf Kvädare som 1494 innehade sin sätesgård i Bråttensby.

• Om Gunhild Kvädare var änka 1533 mor till Ulf Andersson, var † 1545. Erhöll 1533-02-06 frälse på två tredjedelar i gårdarna Åsaka i Barne-Åsaka?

• Dessutom vet vi inte när 1) Ulf Andersson , 2) Jon Andersson Oxe, till Bryne och 3) Ingrid Andersdotter var född.
Det finns inga dopböcker, Lysnings och vigselböcker och Död - och begravningsböcker som i riksarkivet.

2) Gustaf Magnus Elgenstierna, Bure ättling f. 26 aug. 1871 på Klovsten i V. Vingåkers sn (Söd.), d. 21 mars 1948 i Lidingö.
Gustaf Magnus Elgenstierna (son av Carl Jonas Reinhold Elgenstierna, Tab. 11). Född 1871-08-26 i Västra Vingåkers socken. Personhistorisk författare. Utgivare av Svenska Släktkalendern och av Den introducerade svenska adelns ättartavlor

Den introducerade svenska adelns ättartavlor, även kallad Elgenstierna kort och gott, (med tillägg och rättelser) av Gustaf Elgenstierna, utgiven 1925-1936 i nio band, vardera på 700-800 sidor, innehåller svenska levande och utslocknade adelsätter som introducerats på Riddarhuset (jämför ointroducerad adel). Släkterna presenteras i tabellform med grafiska översikter, med utförliga data och många källhänvisningar.

I del IX finns tillägg och rättelser som bör observeras. Rättelser och kompletteringar har också införts i Svenskt biografiskt lexikon, Personhistorisk tidskrift och Släkt och Hävd. Två supplementband, Svenska adelns ättartavlor 1 och 2, utgavs av Sveriges Släktforskarförbund år 2008.

Elgenstierna är den senaste av flera editioner av Riddarhusets ättartavlor och den mest källkritiska (trots åtskilliga brister)

Så oerhört mycket jobb för att vilja ifrågasätta något, om du fick din vilja igenom, så innebär det endast att yrket kvädare försvann i profilen, Ulf har inga uppsatta föräldrar, kommer fortfarande att stå kvar som Ulf, eller ifrågasätter du även att han hette Ulf?

Vilket namn tror du att Gunhild Ulfsdotters pappa hade?

Grundproblemet är att källorna från medeltiden är få, och att de som finns inte alltid är lätta att tolka så att experterna ibland är oense om slutsatserna. Dessutom har det alltid varit populärt, både i slott och koja, att ha t.ex. kungar som förfäder, och detta har genom historien genererat enorma mängder av direkt förfalskade släktträd, förutom många fall av önsketänkande och annan slarvig släktforskning. T.ex. är riddarhusstamtavlorna fulla med felaktiga anor i äldre tid, och även den som själv var kung kan ha känt behov av att stärka sin status med kungliga förfäder, verkliga eller påhittade. Se t.ex. artikeln Falska anor sprider sig snabbt.

• Det är tidigare känt att Karl Knutsson Bonde försökt förfalska historien, och hävda ett släktskap med Magnus Ladulås
Det är jättevanligt med historieförfalskningar. Historiska källor har ofta haft ett syfte när de uppkommer, att någon vill legitimera sin makt.

• Falska anor sprider sig snabbt

Billiga jäderlundare

En hel del förfalskningar härrör från mellankrigstiden, då nationalistiska strömningar gav släktforskningen ett uppsving även bland gemene man. Det utnyttjades av skrupellösa skojare, som gärna gav vem som helst kungliga anor. Mest ökänd är Ivan Jäderlund, vars fantasifulla antavlor fått en egen beteckning, ”jäderlundare”.

Jäderlund var prästson från Småland och fick sitt genealogiska intresse av fadern, som var en hedervärd bygde- och släktforskare. Men själv tog han ut svängarna rejält. Han startade Jäderlunds släktforskningsbyrå i Nacka och gjorde det till sin affärsidé att under 1920- och 1930-talen förse alla och envar med kungliga anor, skriver Ingemar Carlsson.

Priset för en antavla av ädlaste valör var 25–80 kronor, men kunde prutas ned till en tia. Produktionen gick på löpande band och samma kungliga grenar ympades glatt in i vart och vartannat släktträd. Adeln fick däremot betala 1 200–1 600 kronor för en antavla. Där krävdes mer arbete för att listigt dölja förfalskningarna, kan man ana.