view all 22
Immediate Family
-
third cousin thrice removed -
daughter -
-
daughter -
-
-
-
-
-
brother -
sister -
About Magnus III of Sweden
http://www.blf.fi/artikel.php?id=129
https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=10148
SDHK-nr: 892
Utfärdat: 12690531, Löing Innehåll: Hertig Magnus bortbyter till Peter Israelsson (Finstaätten) jord i (Eds socken, Sollentuna härad) mot jord i Väsby (Munsö socken, Färentuna härad).
SDHK-nr: 893
Utfärdat: 12690531, Löing (1) Innehåll: Hertig Magnus kungör att han på inrådan och med samtycke av sin bror kung Valdemar samt enligt andra stormäns i riket vittnesbörd till herr Peter Israelsson med fasta(r) bytt bort 2 ½ (*) markland i Runby och 1/2 markland i de kringliggande godsen mot 2 markland och 6 öresland i Väsby.
Om Magnus barndom och uppväxttid är inte mycket känt. Man vet namnet på två av hans lärare, riksrådet Björn Näf och en Magister Palne, av vilka den senare tycks ha varit inblandad i undervisningen av alla Birger jarls söner. Det är också känt att Magnus till utseendet var ”något svart och mager”, vilket föranledde ett mindre känt öknamn: ”ketlaböter” (kittelflickaren) som han fick av svägerskan Sofia. I samband med en undersökning av Magnus grav 1914-20 kunde man konstatera att han varit en lång man (ca 183 cm) med "kraftigt överansikte” (underkäken saknades) som plågats av ett svårt kroniskt lung- eller hjärtproblem, vilket lett till ”deformationer av extremiteternas ben” och "säkerligen varit orsaken till hans död".
Vid undersökningar av de nämnda kvarlevorna under mars och april 2012 är det visat att bägge de gravar i Riddarholmskyrkan i Stockholm inte innehåller annat än kvarlevor efter personer som levde under 1400-talet. DN-artikel.
Birger jarl förvärvade 1255 påvens välsignelse för sin plan att tilldela sönerna ”vissa andelar i riket” (certas portiones in regno). Från denna tid börjar Magnus använda sin fars gamla sigill med en ny omskrift ”iunior dux sweorum’’. Vid Birger jarls död 1266 övertog Magnus hans gamla jarladöme som hertigdöme, dock utan de maktbefogenheter som fadern haft. Magnus använde som hertig titulaturfrasen ”Dei gratia dux sweorum" ("Av Guds nåde svearnas hertig"). Under åren 1267-73 kan man inte i svenska källor finna något som tyder på att hans ställning på något sätt rubbade brodern Valdemars auktoritet som enväldig kung. Men som Valdemars svågers, Magnus Lagabötes, saga visar skedde en hel på det politiska fältet. Magnus Lagaböte och Valdemar var gifta med var sin dotter till den danske kungen Erik Plogpenning och den norske kungen hade därför goda skäl för att noga bevaka den politiska utvecklingen i Sverige.
Oroselementet framom andra i svensk inrikespolitik under dessa år var den tredje av jarlen Birgers söner, Erik, som var missnöjd med sin undanskymda roll och därför började arbeta på att tillsammans med Magnus försvaga Valdemars ställning. Från omkring 1272 börjar den underminerande verksamheten ge synliga resultat. Som Erikskrönikan konstaterar blir hertigens ”rote” från denna tid större än kungens och Magnus börjar med stöd av en stormannakrets ställa krav på större andel i makten.
Under 1274 blev krisen akut för kung Valdemar och han vidtog motåtgärder för att hindra Magnus maktövertagande. Av ett brev från 22 augusti 1274 framgår att Magnus nu flyttat fram positionerna till den grad att även hans sigill dyker upp under brev som normalt skulle sigillerats endast av kungen. Av de påvebrev från 9 januari 1275 som Valdemar utverkat framgår att ett inbördeskrig var nära förestående. Enligt breven har ”oroselement” inom riket satt upp Valdemars bror Magnus som motkonung, en ”rex Suecie de facto”. Magnus och Erik hade sökt stöd hos Erik Klipping som genom ett avtal i Sønderborg förband sig att till brödernas förfogande ställa 100 tungt beväpnade ryttare med följen (totalt 5-600 man). Som motprestation lovade Magnus och Erik 6 000 mark silver. Med den danska militära hjälpen kunde Valdemar besegras i slaget vid Hova, den 14 juni 1275.
Valdemar flydde över gränsen till Norge men bestämde sig för att återvända och blev då gripen, varefter förhandlingar vidtog. Alla parter hade fullt klart för sig att en militär seger i ett fältslag på Tiveden inte var någon hållbar grund för att avsätta Valdemar permanent. Magnus och hans rådgivare visste mycket väl att de måste förmå Valdemar att avsäga sig kronan. På det stormannamöte i Västergötland som följde på slaget vid Hova, bestämdes därför att riket skulle delas och Valdemar fick på sin lott Västergötland, Dalsland, Värmland och Småland. Mot dessa områden utfärdade Valdemar på Asknäs en försäkran med vilken han avstod sitt ”ärvda rike” till hertig Magnus. Genom en formell ceremoni på Mora äng avsade sig Valdemar kronan och Magnus utropades till kung 22 juli 1275.
Magnus regeringstid [redigera]
Inrikespolitiken [redigera] Magnus tronsattes 22 juli 1275 i Uppsala domkyrka och gjorde sin bror Erik till hertig. Erik avled dock redan samma år och någon ny hertig utsågs inte. I stället framträder den yngre brodern Bengt fr o m denna tidpunkt som den närmaste i en fast krets av rådgivare. Sveriges biskopar accepterade Magnus som den nye kungen och pingstdagen den 24 maj 1276 ägde kröningen rum i Uppsala domkyrka.
Valdemar tvingades vid ett möte i Skänninge, troligen vintern 1277-78, att upprepa sin tronavsägelse efter ett misslyckat försök att hösten 1277 rekrytera markgrevarna av Brandenburg för sin sak. Efter att Valdemar gått med på att tituleras quondam rex (före detta kung) återinsattes han i besittning av sina arvegods och tilldelades kronans rättigheter i Västergötland och Östergötland som ett slags villkorlig förläning.
Magnus Ladulås regeringstid har karakteriserats som ”tiden för privilegiesamhällets definitiva etablering”. Magnus utlovade redan vid sin kröning 1276 ett generellt befrielsebrev till kyrkan från alla statliga pålagor och detta löfte infriades vid drottning Helvigs kröning i Söderköping 29 juli 1281. Vid ett herremöte på Alsnö utfärdades motsvarande privilegiebrev, Alsnö stadga, för det världsliga frälset. Detta skedde sannolikt 27 september 1280, en dryg månad efter att det sista stora upproret under 1200-talet slagits ner och dess ledare halshuggits i Stockholm 20 augusti. Syftet med reformerna var att slutgiltigt avskaffa det gamla systemet där kungamakten var baserad på - och begränsad av - Uppsala öd, kungens hird och ledungen. Det nya var ett förvaltningssystem som byggde på fasta skatter, borgar med vidhängande slottslän och frälsets militära tjänstgöringsplikt.
Dessa brev kompletterades med ytterligare bestämmelser, den s k Skänninge stadga som utfärdades i samband med ett möte i Skänninge 1284. Skänninge stadga innebar bl a en formalisering av konungens ”råd” och innebär i praktiken att tidpunkten kan räknas som riksrådets tillkomstår. Under Skänninge möte lät Magnus också välja sonen Birger till kung och dennes yngre bror Erik till hertig.
Kung Magnus råd kan från denna tid tydligt identifieras. Den främste är brodern Bengt, hertig av Finland och biskop i Linköping. Han var kunglig kansler. I rådet sitter alla biskoparna, utom de i Växjö och Åbo. De ledande världsliga stormännen i kungens råd var Bengt Magnusson, Magnus Johansson (Ängel), Svantepolk Knutsson, Ulf Holmgersson (Ama), Anund Haraldsson och Knut Matsson. Som drots tjänstgjorde Magnus Ragvaldsson och som marsk Håkan Tunesson. Att Erikskrönikans anklagelser om kung Magnus favorisering av utländska män är svåra att styrka, visas av att endast en sådan ingick i rådet, brandenburgaren Werner Brunkow.
Kung Magnus stärkte successivt sin ställning och lät 1285 fängsla Valdemar som enligt anklagelseakten efter sin avsättning fört ett leverne som väckt ”anstöt och avsky”. Magnus omyndigförklarade sin bror och insatte sig själv som hans målsman och giftoman för Valdemars barn. Ungefär samtidigt, ca 1284-85 framtvingade Magnus också en formell underkastelse av Gotland i förhandlingar där han representerades av Anund Haraldsson och Johannes Odulphi, ärkedjäkne i Uppsala. Gutarna erkände sin ledungsskyldighet och dess omsättande i en skatt, ledungslama, mot att kungen bekräftade deras rättigheter och gav privilegier på handeln med Karelen. Gotlandsfrågan reglerades på nytt 1288 och det gällde då främst konflikten mellan Visby och övriga Gotland. Magnus tvingade vid ett möte i Nyköping parterna till en förlikning.
Samma år, 1288, inträffade en incident som visade att allt motstånd mot Magnus ändå inte var brutet och gav en föraning om de omvälvningar som skulle komma att äga rum efter hans död. Folke Algotsson, son till västgötalagmannen Algot Brynolfsson, gjorde sig skyldig till ett brudrov som bröt konungs edsöre. Folke rövade bort Svantepolk Knutssons dotter Ingrid, en gärning som ledde till att hans far fängslades och han själv med flera av sina bröder, bl a kanslern Peter Algotsson, flydde till Norge. Lagman Algot frigavs då sonen Brynolf Algotsson, biskop i Skara, gått i borgen för honom.
Utrikespolitiken [redigera] Magnus Ladulås trontillträde blev möjligt genom fördraget i Sønderborg och det militära understöd som Erik Klipping levererade till ett förhållandevis lågt pris. Den danske kungen hade mycket att vinna på en allians som kunde försvaga positionen för Erik Plogpennings arvingar, av vilka Valdemars drottning Sofia var en. När det väl kom till kritan vann dock inte Erik så mycket som han haft anledning att vänta sig. Magnus fullföljde nämligen aldrig sin del av fördraget, vilket ledde till att alliansen bröts och Magnus valde att i stället vända sig till Holstein för utrikespolitiskt stöd. Åtminstone delvis var hans äktenskap med Helvig ett motdrag, eftersom Valdemar tidigare överenskommit med Gerhard I av Holstein om äktenskap mellan en av sina döttrar och en bror till Helvig.
Äktenskapet var en dyr affär för Magnus och det syns bland annat genom att han 1278 beslagtog medel till det av påven 1274 påbjudna korståget med hänvisning till den ansträngda finansiella situationen. Redan 1279 övertalade han dessutom vid ett möte i Tälje biskoparna att bevilja en s k gärd för att man skulle kunna lösa in Lödöse från kung Erik som haft det i pant för sønderborgsöverenskommelsen. Genom åtgärden återställdes de tidigare goda förbindelserna mellan Magnus och Erik Klipping.
Från 1282 fram till hans våldsamma död i Finderup 1286 förvärrades dock det politiska läget för Erik Klipping successivt i och med att den danska oppositionen via Magnus Lagabötes änka Ingeborg, den andre av Erik Plogpennings huvudarvingar, gjorde upp om en allians med den norska förmyndarregeringen. Situationen förvärrades även för Magnus Ladulås genom att ett antal nordtyska städer gick samman i ett förbund, ”Rostocker Landesfrieden”, riktat i första hand mot Magnus utrikespolitiskt viktigaste allierade, markgrevarna av Brandenburg. Den potentiella fara mot Sverige som förbundet utgjorde, främst på grund av dess handelsförbindelser med Gotland, försvagades dock i mitten av 1280-talet genom att Norge, som såg förbundet som ett hot mot sina handelspolitiska intressen, sökte en allians med Erik Klipping mot det nordtyska förbundet.
När Norge sattes i handelsblockad av Hansan innebar det att en möjlighet öppnades för kung Magnus att agera medlare. Han sammankallade parterna till ett möte vid Gullbergshed midsommaren 1285. Parterna lade fram sina inlagor och uppdrog till Magnus att efter granskning av deras argument fälla skiljedom, vilket han gjorde i Kalmar 31 oktober samma år. Domen var i alla avseenden till fördel för den nordtyska stadsalliansen. Samtidigt som den avslöjade Magnus bedömning av den norska slagstyrkan, skapade domen förutsättningar för ett politiskt närmande mellan Sverige och de nordtyska städerna. Sammantaget med den tidigare träffade överenskommelsen om gotlandshandeln innebar domen att Magnus Ladulås utrikespolitiska ställning stärktes betydligt på hans nordiska konkurrenters bekostnad. De tyska städerna hade all anledning att i likhet med de brandenburgska markgrevarna betrakta Magnus Ladulås som den starkaste aktören på den nordiska politiska arenan. Att starta ett bråk om hans övertagande av Visby och kontrollen över gotlandshandeln ansågs inte vara värt priset. Magnus agerande skapade en utrikespolitiskt stabil situation som gav honom möjlighet till en ny kraftfull aktion inrikes, nämligen fängslandet av Valdemar.
Magnus Ladulås utrikespolitiska kontakter begränsades inte till den ovannämnda. Han var samtida med Edvard I av England, Filip IV av Frankrike, Rudolf av Habsburg och Peter III av Aragonien. Vilka av dessa han var i direkt kontakt med vet man inte så mycket om. En orsak till det är att kung Magnus regeringsarkiv som deponerades i Uppsala domkyrka efter hans död, och senare utnyttjades av historikerna Ericus Olai och Olaus Petri, är spårlöst försvunnet sedan 1530-talet.
Magnus mottog en tagg från Kristi törnekrona av Filip IV, vilket var den vanliga hedersgåvan från franska kungar till andra kungar. Man kan vara tämligen säker på att Magnus var väl informerad om vad som hände i de ovannämnda europeiska rikena. Den övergång från rent feodala förhålladen till ständersamhälle som var långt gången på många håll i Europa kunde ge en del vinkar om vad framtiden skulle medföra. Vikten av en differentiering av ekonomin och en snabb utveckling av administrativa och militära system var lärdomar som kunde dras och spåren av dem syns också tydligt i den inrikespolitiska utvecklingen under Magnus tid. Alsnö stadga och hela det reformpaket som kan knytas till den och följande stadgor kan knappast förklaras tillfredsställande utan att man beaktar Magnus engagemang i utrikespolitiken. Magnus Ladulås femtonåriga regeringstid innebar en fortsättning och forcering av Knut Erikssons och Birger jarls politik, med en medveten integrering av Sverige i den kontinentala politiken. Fr o m Magnus tid och till medeltidens slut är det tyska inflytandet i Sverige mycket påtagligt både i politik och handel.
Kung Magnus och kyrkan [redigera] När det gällde kyrkan följde Magnus Ladulås Birger jarls linje. Magnus regering var liksom faderns präglad av insikten om kyrkans makt och administrativa kompetens. Den skriftliga administration som endast kyrkans läs- och skrivkunniga klerker kunde tillhandahålla var ett av de fundament på vilket deras samhällsreformer byggdes. Att kyrkan fick sina generella privilegier skriftfästa flera år före det världsliga frälset är talande. Kyrkans män, av vilka hans bror Bengt var en av de främsta, var också medvetna om att deras status stärktes i takt med kungamaktens. Efter Magnus död utfärdades en bestämmelse om att varje präst i ärkestiftet årligen, i evärdelig tid, skulle förrätta en mässa till hans minne på dödsdagen 18 december.
Magnus kyrkliga engagemang var starkt även på det personliga planet. Han gynnade särskilt ”de små bröderna”, franciskanerna. Han valde sin gravplats i deras kyrka i Stockholm och lät bygga ett konvent på Norrmalm för ordens kvinnliga gren, klarissorna, samt donerade i sitt testamente en stor summa till ordensgrundarens grav i Assisi. Även släktens gravkyrka i Varnhem fick en stor donation i hans testamente. Alla domkyrkor, kloster och hospital ihågkoms också i testamentet, liksom varje sockenkyrka i socknar där det fanns kungliga gods.
Den egna själens öde var något som uppenbarligen upptog en hel del av kungens tankar. Förutom de stora donationerna till kyrkan skaffade han även påvligt tillstånd att utse en biktfader som kunde meddela honom syndaförlåtelse och avlösning från givna löften, bl a ett korstågslöfte, som han inte kunnat hålla. Det fanns förmodligen en del att berätta i biktstolen, bl a om övervägandena inför den skoningslösa avrättningen av upprorsmännen i augusti 1280 för deras ”grova och anmärkningsvärda brott” (grauibus et notoriis excessibus). Av en sen dispensansökan, elva år efter äktenskapets ingående, framgår att kung Magnus haft en utomäktenskaplig sexuell relation med en kvinna, oklart vem, som var släkt med hustrun Helvig i fjärde led.
De sista åren av sitt liv sysslade Magnus mycket med kyrkliga angelägenheter. Även det sista livstecknet har kyrklig anknytning. Med ett brev, daterat i Bjälbo 3 december 1290, bytte han sin gård i Fors i Eskilstuna till Johanniterorden. Bytesbrevet sigillerades förutom av kungen även av bröderna Bengt och Valdemar, och den innersta kretsen av rådgivare: biskop Anund i Strängnäs, Magnus Johansson, Anund Haraldsson, Ulf Holmgersson och Werner Brunkow. Två veckor senare, 18 december, avled Magnus Ladulås på Visingsö av sin svåra sjukdom. Erikskrönikan beskriver hans förberedelser för rikets överlämnande som påbörjades "Thaghar (då, så snart som) han pröwade hans soot war swa stark att han matte ey undan gaa (döden)".
Kyrkans minnesord över Magnus Ladulås blev entydigt positiva: mässor skulle förrättas pro anima felicis memorie domini Magni, en konung som enligt Erikskrönikan gett landet ”godhan rät i sina liffdaga, mykin frid och starkan agha”.
Den senare, mer negativa, bild som förmedlas av den heliga Birgitta har, trots att den framförs i hennes revelationer, föga med kyrkans hållning att göra. Hennes tvekan om kung Magnus befann sig i skärselden eller helvetet har en helt annan bakgrund i den världsliga aristokratins traditioner. Birgittas fördömande är en senkommen kritik från de högfrälse skikt som motsatte sig Magnus och krossades med ”stark aga”.
Tillnamnet [redigera] Den tidigaste daterbara källa där kung Magnus kallas "ladulås" är sen, den s k Visbykrönikan från 1412. Några år senare (1417) förekommer tillnamnet även i samband med Brynolf Algotssons kanonisationsprocess. När franciskanerna 1442 fick tillstånd att bygga ett kapell vid Uppgränna i Holaveden, utfärdades det till ära för "helga konung Magnus Ladulås". Det första tolkningsförsöket av många finns i Lilla rimkrönikan från ca 1450: "Allmogen mig Ladulås kalla, jag fridade rika och fattiga alla och bad dem sätta knapp för lada".
Tolkningen kan knappast syfta på något annat än Alsnö stadga. Men det är också helt klart att binamnet inte är samtida. Ännu 1385 kallas Magnus Ladulås för "konung Magnus gamle" för att undvika förväxling med sonsonen Magnus Eriksson.
Familj [redigera] Magnus gifte sig i Kalmar 11 november 1276 med Helvig av Holstein (död 1324/1326), dotter till greve Gerhard I av Holstein. Paret fick följande barn:
Erik Magnusson (omkring 1277-1279) Ingeborg Magnusdotter av Sverige (1277/1279-1319), gift med danske kungen Erik Menved (1274-1319) Birger Magnusson av Sverige (1280/1281-1321), kung av Sverige Erik Magnusson (omkring 1282-1318), hertig av Södermanland m.m. Valdemar Magnusson (omkring 1285-1318), hertig av Finland Rikissa Magnusdotter av Sverige (1285/1287-1348), abbedissa i St Klara kloster i Stockholm
Källor [redigera] Carl Magnus Fürst, När de döda vittna (Stockholm 1920). Herman Schück, Kyrka och rike - från folkungatid till vasatid (Stockholm 2005). Herman Schück, Rikets brev och register. Arkivbildande, kansliväsen och tradition inom den medeltida svenska statsmakten Skrifter utgivna av Svenska riksarkivet, del 4 (Stockholm 1976). Svenskt biografiskt lexikon, band 24.
Magnus Ladulås, född c:a 1240, död 1290, svensk kung 1275, andre son till Birger Jarl.
Magnus kom efter faderns död 1266 jämte brodern Erik i tvist med den äldre brodern kung Valdemar, som 1275 besegrades vid Hova i Västergötland, varpå Magnus valdes till kung. Han stödde sig vid olika tillfällen på kyrkan, som belönades med omfattande privilegier. Även det världsliga frälset utbildades och erhöll skattefrihet (Alsnö stadga) och ett riksråd började framträda.
Magnus kompletterade faderns fridslagar och förbjöd våldgästning. Under Magnus regering började bergsbrukets produkter bli eftersökta i Europa och gav en viktig skatteinkomst till kronan. Med hjälp av inflyttade tyskar nådde även stadsväsendet en starkare utveckling.
Halland spelade en central roll i Nordens medeltida historia. Fästet Lagaholm vid Lagan (nuvarande Laholm) var viktigt och 1278 möttes kungen av Danmark, Erik Klipping, och kungen av Sverige, Magnus Ladulås, här för att diskutera politiska problem. Samtidigt passade man på att roa sig med bl. a. torneringsspel.
Magnus hade sönerna Birger, vald till kung redan under Magnus livstid (1284), Erik och Valdemar.
Magnus Ladulås är begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
He is the first Magnus to rule Sweden so that posterity recognizes him as legitimate king and not generally regarded as a usurper or a pretender (but third Magnus to have been proclaimed Sweden's king and ruled there). Later historians ascribe his epithet "Ladulås" to a decree of 1279 or 1280 freeing the yeomanry from the duty to provide sustenance for travelling nobles and bishops ("Peasants! Lock your barns!"); another theory is that it's simply a corruption of Ladislaus, which could possibly have been his second name, considering his Slavic heritage.
Referring to Magnus Ladulås as Magnus III is a later invention. The Swedish kings Erik XIV (1560-68) and Charles IX (1604-1611) took their numbers after studying a highly fictitious History of Sweden. [1]
The Alsnö stadga (Ordinance of Alsnö) from 1279 or 1280 also gave anyone who undertook to provide the Crown with a mounted warrior (knight) and a warhorse, the freedom from certain taxes (such a liberty was called frälse in Swedish). This is often said to be the foundation of the Swedish nobility, although the gradual development of this privileged group into a hereditary class would take centuries and not become formalized until long into the 16th century.
Magnus was the second son of Birger jarl (Birger Magnusson, 1200-66) and Ingeborg Eriksdotter of Sweden, herself the youngest sister of the childless king Eric XI of Sweden, and the youngest daughter of Eric X of Sweden and Richeza of Denmark. His father designated Magnus as his successor in powers of the jarl, henceforward titled Duke of Sweden. The elder brother, Valdemar I of Sweden had become the king succeeding their maternal uncle in 1250.
In 1275, duke Magnus started a rebellion against his brother with Danish help, and ousted him from the throne. Instead, Magnus was elected King at the Stones of Mora. In 1276, Magnus Ladulås married his second wife Helwig of Holstein, daughter of Gerhard I of Holstein (through her mother Elisabeth of Mecklenburg, she was a descendant of Christina, the putative daughter of Sverker II of Sweden, and of Ulvhild of Saxony, a descendant of Astrid Olofsdotter, Queen of Norway and daughter of Olof I of Sweden). A papal annulment of Magnus' first marriage and a dispensation for his second (necessary because of consanguinuity) were issued ten years later, in 1286. Helvig later acted as Queen Regent, probably 1290-1302 and 1320-1327.
The deposed king Valdemar managed, with Danish help in turn, to regain provinces in Gothenland, the southern part of the kingdom, and Magnus had to recognize it in 1277. However, Magnus regained them c. 1278 and assumed officially the additional title rex Gothorum, King of the Goths, starting the tradition of "King of the Swedes and the Goths".
King Magnus' youngest brother Benedict, then archdeacon, acted as his Lord High Chancellor of Sweden, and in 1284 Magnus rewarded him with the Duchy of Finland.
He died when his sons were yet underage. Magnus ordered his kinsman Torgils Knutsson, the Lord High Constable of Sweden as the guardian of his heir, the future king Birger of Sweden, who was about ten years old at father's death.
Denna kungabild från 1300-talet anses föreställa Magnus Ladulås. Finns i Riddarholmskyrkan, Stockholm
Magnus Ladulås Från Wikipedia
Regeringstid 1275-18 december 1290 Kröning 24 maj 1276 Gemål(er) Helvig av Holstein från 1276 Företrädare Valdemar Birgersson Efterträdare Birger Magnusson Född omkring 1240
Död 18 december 1290 Visingsö Begravningsplats Riddarholmskyrkan, Stockholm
Magnus "Ladulås", egentligen Magnus Birgersson (i utländsk text ofta Magnus III), kung av Sverige 1275-1290, född omkring 1240, död 18 december 1290 på Visingsö. Son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter. Gift med Helvig av Holstein och far till bland andra efterträdaren Birger Magnusson.
Uppväxt och hertigdömet Om Magnus barndom och uppväxttid är inte mycket känt. Man vet namnet på två av hans lärare, riksrådet Björn Näf och en Magister Palne, av vilka den senare tycks ha varit inblandad i undervisningen av alla Birger jarls söner. Det är också känt att Magnus till utseendet var "något svart och mager", vilket föranledde ett mindre känt öknamn: "ketlaböter" (kittelflickaren) som han fick av svägerskan Sofia. I samband med en undersökning av Magnus grav 1914-20 kunde man konstatera att han varit en lång man (ca 183 cm) med "kraftigt överansikte" (underkäken saknades) som plågats av ett svårt kroniskt lung- eller hjärtproblem, vilket lett till "deformationer av extremiteternas ben" och "säkerligen varit orsaken till hans död".
Birger jarl förvärvade 1255 påvens välsignelse för sin plan att tilldela sönerna "vissa andelar i riket" (certas portiones in regno). Från denna tid börjar Magnus använda sin fars gamla sigill med en ny omskrift "iunior dux sweorum". Vid Birger jarls död 1266 övertog Magnus hans gamla jarladöme som hertigdöme, dock utan de maktbefogenheter som fadern haft. Magnus använde som hertig titulaturfrasen "Dei gratia dux sweorum" ("Av Guds nåde svearnas hertig"). Under åren 1267-73 kan man inte i svenska källor finna något som tyder på att hans ställning på något sätt rubbade brodern Valdemars auktoritet som enväldig kung. Men som Valdemars svågers, Magnus Lagabötes, saga visar skedde en hel på det politiska fältet. Magnus Lagaböte och Valdemar var gifta med var sin dotter till den danske kungen Erik Plogpenning och den norske kungen hade därför goda skäl för att noga bevaka den politiska utvecklingen i Sverige.
Oroselementet framom andra i svensk inrikespolitik under dessa år var den tredje av jarlen Birgers söner, Erik, som var missnöjd med sin undanskymda roll och därför började arbeta på att tillsammans med Magnus försvaga Valdemars ställning. Från omkring 1272 börjar den underminerande verksamheten ge synliga resultat. Som Erikskrönikan konstaterar blir hertigens "rote" från denna tid större än kungens och Magnus börjar med stöd av en stormannakrets ställa krav på större andel i makten.
Under 1274 blev krisen akut för kung Valdemar och han vidtog motåtgärder för att hindra Magnus maktövertagande. Av ett brev från 22 augusti 1274 framgår att Magnus nu flyttat fram positionerna till den grad att även hans sigill dyker upp under brev som normalt skulle sigillerats endast av kungen. Av de påvebrev från 9 januari 1275 som Valdemar utverkat framgår att ett inbördeskrig var nära förestående. Enligt breven har "oroselement" inom riket satt upp Valdemars bror Magnus som motkonung, en "rex Suecie de facto". Magnus och Erik hade sökt stöd hos Erik Klipping som genom ett avtal i Sønderborg förband sig att till brödernas förfogande ställa 100 tungt beväpnade ryttare med följen (totalt 5-600 man). Som motprestation lovade Magnus och Erik 6 000 mark silver. Med den danska militära hjälpen kunde Valdemar besegras i slaget vid Hova, den 14 juni 1275.
Valdemar flydde över gränsen till Norge men bestämde sig för att återvända och blev då gripen, varefter förhandlingar vidtog. Alla parter hade fullt klart för sig att en militär seger i ett fältslag på Tiveden inte var någon hållbar grund för att avsätta Valdemar permanent. Magnus och hans rådgivare visste mycket väl att de måste förmå Valdemar att avsäga sig kronan. På det stormannamöte i Västergötland som följde på slaget vid Hova, bestämdes därför att riket skulle delas och Valdemar fick på sin lott Västergötland, Dalsland, Värmland och Småland. Mot dessa områden utfärdade Valdemar på Asknäs en försäkran med vilken han avstod sitt ”ärvda rike” till hertig Magnus. Genom en formell ceremoni på Mora äng avsade sig Valdemar kronan och Magnus utropades till kung 22 juli 1275.
Magnus regeringstid
Inrikespolitiken Magnus Ladulås sköld.Magnus tronsattes 22 juli 1275 i Uppsala domkyrka och gjorde sin bror Erik till hertig. Erik avled dock redan samma år och någon ny hertig utsågs inte. I stället framträder den yngre brodern Bengt fr o m denna tidpunkt som den närmaste i en fast krets av rådgivare. Sveriges biskopar accepterade Magnus som den nye kungen och pingstdagen den 24 maj 1276 ägde kröningen rum i Uppsala domkyrka.
Valdemar tvingades vid ett möte i Skänninge, troligen vintern 1277-78, att upprepa sin tronavsägelse efter ett misslyckat försök att hösten 1277 rekrytera markgrevarna av Brandenburg för sin sak. Efter att Valdemar gått med på att tituleras quondam rex (före detta kung) återinsattes han i besittning av sina arvegods och tilldelades kronans rättigheter i Västergötland och Östergötland som ett slags villkorlig förläning.
Magnus Ladulås regeringstid har karakteriserats som "tiden för privilegiesamhällets definitiva etablering". Magnus utlovade redan vid sin kröning 1276 ett generellt befrielsebrev till kyrkan från alla statliga pålagor och detta löfte infriades vid drottning Helvigs kröning i Söderköping 29 juli 1281. Vid ett herremöte på Alsnö utfärdades motsvarande privilegiebrev, Alsnö stadga, för det världsliga frälset. Detta skedde sannolikt 27 september 1280, en dryg månad efter att det sista stora upproret under 1200-talet slagits ner och dess ledare halshuggits i Stockholm 20 augusti. Syftet med reformerna var att slutgiltigt avskaffa det gamla systemet där kungamakten var baserad på - och begränsad av - Uppsala öd, kungens hird och ledungen. Det nya var ett förvaltningssystem som byggde på fasta skatter, borgar med vidhängande slottslän och frälsets militära tjänstgöringsplikt.
Dessa brev kompletterades med ytterligare bestämmelser, den s k Skänninge stadga som utfärdades i samband med ett möte i Skänninge 1284. Skänninge stadga innebar bl a en formalisering av konungens "råd" och innebär i praktiken att tidpunkten kan räknas som riksrådets tillkomstår. Under Skänninge möte lät Magnus också välja sonen Birger till kung och dennes yngre bror Erik till hertig.
Kung Magnus råd kan från denna tid tydligt identifieras. Den främste är brodern Bengt, hertig av Finland och biskop i Linköping. Han var kunglig kansler. I rådet sitter alla biskoparna, utom de i Växjö och Åbo. De ledande världsliga stormännen i kungens råd var Bengt Magnusson, Magnus Johansson (Ängel), Svantepolk Knutsson, Ulf Holmgersson (Ama), Anund Haraldsson och Knut Matsson. Som drots tjänstgjorde Magnus Ragvaldsson och som marsk Håkan Tunesson. Att Erikskrönikans anklagelser om kung Magnus favorisering av utländska män är svåra att styrka, visas av att endast en sådan ingick i rådet, brandenburgaren Werner Brunkow.
Kung Magnus stärkte successivt sin ställning och lät 1285 fängsla Valdemar som enligt anklagelseakten efter sin avsättning fört ett leverne som väckt "anstöt och avsky". Magnus omyndigförklarade sin bror och insatte sig själv som hans målsman och giftoman för Valdemars barn. Ungefär samtidigt, ca 1284-85 framtvingade Magnus också en formell underkastelse av Gotland i förhandlingar där han representerades av Anund Haraldsson och Johannes Odulphi, ärkedjäkne i Uppsala. Gutarna erkände sin ledungsskyldighet och dess omsättande i en skatt, ledungslama, mot att kungen bekräftade deras rättigheter och gav privilegier på handeln med Karelen. Gotlandsfrågan reglerades på nytt 1288 och det gällde då främst konflikten mellan Visby och övriga Gotland. Magnus tvingade vid ett möte i Nyköping parterna till en förlikning.
Samma år, 1288, inträffade en incident som visade att allt motstånd mot Magnus ändå inte var brutet och gav en föraning om de omvälvningar som skulle komma att äga rum efter hans död. Folke Algotsson, son till västgötalagmannen Algot Brynolfsson, gjorde sig skyldig till ett brudrov som bröt konungs edsöre. Folke rövade bort Svantepolk Knutssons dotter Ingrid, en gärning som ledde till att hans far fängslades och han själv med flera av sina bröder, bl a kanslern Peter Algotsson, flydde till Norge. Lagman Algot frigavs då sonen Brynolf Algotsson, biskop i Skara, gått i borgen för honom.
Utrikespolitiken Magnus Ladulås trontillträde blev möjligt genom fördraget i Sønderborg och det militära understöd som Erik Klipping levererade till ett förhållandevis lågt pris. Den danske kungen hade mycket att vinna på en allians som kunde försvaga positionen för Erik Plogpennings arvingar, av vilka Valdemars drottning Sofia var en. När det väl kom till kritan vann dock inte Erik så mycket som han haft anledning att vänta sig. Magnus fullföljde nämligen aldrig sin del av fördraget, vilket ledde till att alliansen bröts och Magnus valde att i stället vända sig till Holstein för utrikespolitiskt stöd. Åtminstone delvis var hans äktenskap med Helvig ett motdrag, eftersom Valdemar tidigare överenskommit med Gerhard I av Holstein om äktenskap mellan en av sina döttrar och en bror till Helvig.
Äktenskapet var en dyr affär för Magnus och det syns bland annat genom att han 1278 beslagtog medel till det av påven 1274 påbjudna korståget med hänvisning till den ansträngda finansiella situationen. Redan 1279 övertalade han dessutom vid ett möte i Tälje biskoparna att bevilja en s k gärd för att man skulle kunna lösa in Lödöse från kung Erik som haft det i pant för sønderborgsöverenskommelsen. Genom åtgärden återställdes de tidigare goda förbindelserna mellan Magnus och Erik Klipping.
Från 1282 fram till hans våldsamma död i Finderup 1286 förvärrades dock det politiska läget för Erik Klipping successivt i och med att den danska oppositionen via Magnus Lagabötes änka Ingeborg, den andre av Erik Plogpennings huvudarvingar, gjorde upp om en allians med den norska förmyndarregeringen. Situationen förvärrades även för Magnus Ladulås genom att ett antal nordtyska städer gick samman i ett förbund, "Rostocker Landesfrieden", riktat i första hand mot Magnus utrikespolitiskt viktigaste allierade, markgrevarna av Brandenburg. Den potentiella fara mot Sverige som förbundet utgjorde, främst på grund av dess handelsförbindelser med Gotland, försvagades dock i mitten av 1280-talet genom att Norge, som såg förbundet som ett hot mot sina handelspolitiska intressen, sökte en allians med Erik Klipping mot det nordtyska förbundet.
När Norge sattes i handelsblockad av Hansan innebar det att en möjlighet öppnades för kung Magnus att agera medlare. Han sammankallade parterna till ett möte vid Gullbergshed midsommaren 1285. Parterna lade fram sina inlagor och uppdrog till Magnus att efter granskning av deras argument fälla skiljedom, vilket han gjorde i Kalmar 31 oktober samma år. Domen var i alla avseenden till fördel för den nordtyska stadsalliansen. Samtidigt som den avslöjade Magnus bedömning av den norska slagstyrkan, skapade domen förutsättningar för ett politiskt närmande mellan Sverige och de nordtyska städerna. Sammantaget med den tidigare träffade överenskommelsen om gotlandshandeln innebar domen att Magnus Ladulås utrikespolitiska ställning stärktes betydligt på hans nordiska konkurrenters bekostnad. De tyska städerna hade all anledning att i likhet med de brandenburgska markgrevarna betrakta Magnus Ladulås som den starkaste aktören på den nordiska politiska arenan. Att starta ett bråk om hans övertagande av Visby och kontrollen över gotlandshandeln ansågs inte vara värt priset. Magnus agerande skapade en utrikespolitiskt stabil situation som gav honom möjlighet till en ny kraftfull aktion inrikes, nämligen fängslandet av Valdemar.
Magnus Ladulås utrikespolitiska kontakter begränsades inte till den ovannämnda. Han var samtida med Edvard I av England, Filip IV av Frankrike, Rudolf av Habsburg och Peter III av Aragonien. Vilka av dessa han var i direkt kontakt med vet man inte så mycket om. En orsak till det är att kung Magnus regeringsarkiv som deponerades i Uppsala domkyrka efter hans död, och senare utnyttjades av historikerna Ericus Olai och Olaus Petri, är spårlöst försvunnet sedan 1530-talet.
Magnus mottog en tagg från Kristi törnekrona av Filip IV, vilket var den vanliga hedersgåvan från franska kungar till andra kungar. Man kan vara tämligen säker på att Magnus var väl informerad om vad som hände i de ovannämnda europeiska rikena. Den övergång från rent feodala förhålladen till ständersamhälle som var långt gången på många håll i Europa kunde ge en del vinkar om vad framtiden skulle medföra. Vikten av en differentiering av ekonomin och en snabb utveckling av administrativa och militära system var lärdomar som kunde dras och spåren av dem syns också tydligt i den inrikespolitiska utvecklingen under Magnus tid. Alsnö stadga och hela det reformpaket som kan knytas till den och följande stadgor kan knappast förklaras tillfredsställande utan att man beaktar Magnus engagemang i utrikespolitiken. Magnus Ladulås femtonåriga regeringstid innebar en fortsättning och forcering av Knut Erikssons och Birger jarls politik, med en medveten integrering av Sverige i den kontinentala politiken. Fr o m Magnus tid och till medeltidens slut är det tyska inflytandet i Sverige mycket påtagligt både i politik och handel.
Kung Magnus och kyrkan
Magnus Ladulås, fresk i Överselö kyrka.När det gällde kyrkan följde Magnus Ladulås Birger jarls linje. Magnus regering var liksom faderns präglad av insikten om kyrkans makt och administrativa kompetens. Den skriftliga administration som endast kyrkans läs- och skrivkunniga klerker kunde tillhandahålla var ett av de fundament på vilket deras samhällsreformer byggdes. Att kyrkan fick sina generella privilegier skriftfästa flera år före det världsliga frälset är talande. Kyrkans män, av vilka hans bror Bengt var en av de främsta, var också medvetna om att deras status stärktes i takt med kungamaktens. Efter Magnus död utfärdades en bestämmelse om att varje präst i ärkestiftet årligen, i evärdelig tid, skulle förrätta en mässa till hans minne på dödsdagen 18 december.
Magnus kyrkliga engagemang var starkt även på det personliga planet. Han gynnade särskilt "de små bröderna", franciskanerna. Han valde sin gravplats i deras kyrka i Stockholm och lät bygga ett konvent på Norrmalm för ordens kvinnliga gren, klarissorna, samt donerade i sitt testamente en stor summa till ordensgrundarens grav i Assisi. Även släktens gravkyrka i Varnhem fick en stor donation i hans testamente. Alla domkyrkor, kloster och hospital ihågkoms också i testamentet, liksom varje sockenkyrka i socknar där det fanns kungliga gods.
Den egna själens öde var något som uppenbarligen upptog en hel del av kungens tankar. Förutom de stora donationerna till kyrkan skaffade han även påvligt tillstånd att utse en biktfader som kunde meddela honom syndaförlåtelse och avlösning från givna löften, bl a ett korstågslöfte, som han inte kunnat hålla. Det fanns förmodligen en del att berätta i biktstolen, bl a om övervägandena inför den skoningslösa avrättningen av upprorsmännen i augusti 1280 för deras "grova och anmärkningsvärda brott" (grauibus et notoriis excessibus). Av en sen dispensansökan, elva år efter äktenskapets ingående, framgår att kung Magnus haft en utomäktenskaplig sexuell relation med en kvinna, oklart vem, som var släkt med hustrun Helvig i fjärde led.
De sista åren av sitt liv sysslade Magnus mycket med kyrkliga angelägenheter. Även det sista livstecknet har kyrklig anknytning. Med ett brev, daterat i Bjälbo 3 december 1290, bytte han sin gård i Fors i Eskilstuna till Johanniterorden. Bytesbrevet sigillerades förutom av kungen även av bröderna Bengt och Valdemar, och den innersta kretsen av rådgivare: biskop Anund i Strängnäs, Magnus Johansson, Anund Haraldsson, Ulf Holmgersson och Werner Brunkow. Två veckor senare, 18 december, avled Magnus Ladulås på Visingsö av sin svåra sjukdom. Erikskrönikan beskriver hans förberedelser för rikets överlämnande som påbörjades "Thaghar (då, så snart som) han pröwade hans soot war swa stark att han matte ey undan gaa (döden)".
Kyrkans minnesord över Magnus Ladulås blev entydigt positiva: mässor skulle förrättas pro anima felicis memorie domini Magni, en konung som enligt Erikskrönikan gett landet "godhan rät i sina liffdaga, mykin frid och starkan agha".
Den senare, mer negativa, bild som förmedlas av den heliga Birgitta har, trots att den framförs i hennes revelationer, föga med kyrkans hållning att göra. Hennes tvekan om kung Magnus befann sig i skärselden eller helvetet har en helt annan bakgrund i den världsliga aristokratins traditioner. Birgittas fördömande är en senkommen kritik från de högfrälse skikt som motsatte sig Magnus och krossades med "stark aga".
Tillnamnet [redigera] Den tidigaste daterbara källa där kung Magnus kallas "ladulås" är sen, den s k Visbykrönikan från 1412. Några år senare (1417) förekommer tillnamnet även i samband med Brynolf Algotssons kanonisationsprocess. När franciskanerna 1442 fick tillstånd att bygga ett kapell vid Uppgränna i Holaveden, utfärdades det till ära för "helga konung Magnus Ladulås". Det första tolkningsförsöket av många finns i Lilla rimkrönikan från ca 1450: "Allmogen mig Ladulås kalla, jag fridade rika och fattiga alla och bad dem sätta knapp för lada".
Tolkningen kan knappast syfta på något annat än Alsnö stadga. Men det är också helt klart att binamnet inte är samtida. Ännu 1385 kallas Magnus Ladulås för "konung Magnus gamle" för att undvika förväxling med sonsonen Magnus Eriksson.
Familj Magnus gifte sig i Kalmar 11 november 1276 med Helvig av Holstein (död 1324/1326), dotter till greve Gerhard I av Holstein. Paret fick följande barn:
1.Erik Magnusson (omkring 1277-1279) 2.Ingeborg Magnusdotter av Sverige (1277/1279-1319), gift med danske kungen Erik Menved (1274-1319) 3.Birger Magnusson (1280/1281-1321), kung av Sverige 4.Erik Magnusson (omkring 1282-1318), hertig av Södermanland m.m. 5.Valdemar Magnusson (omkring 1285-1318), hertig av Finland 6.Rikissa Magnusdotter av Sverige (1285/1287-1348), abbedissa i St Klara kloster i Stockholm
Källor Carl Magnus Fürst, När de döda vittna (Stockholm 1920). Herman Schück, Kyrka och rike - från folkungatid till vasatid (Stockholm 2005). Herman Schück, Rikets brev och register. Arkivbildande, kansliväsen och tradition inom den medeltida svenska statsmakten Skrifter utgivna av Svenska riksarkivet, del 4 (Stockholm 1976). Svenskt biografiskt lexikon, band 24.
Magnus "Ladulås", egentligen Magnus Birgersson, kung av Sverige 1275-1290, född omkring 1240, död 18 december 1290 på Visingsö. Son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter. Gift med Helvig av Holstein och far till bland andra efterträdaren Birger Magnusson.
Om Magnus barndom och uppväxttid är inte mycket känt. Man vet namnet på två av hans lärare, riksrådet Björn Näf och en Magister Palne, av vilka den senare tycks ha varit inblandad i undervisningen av alla Birger jarls söner. Det är också känt att Magnus till utseendet var ”något svart och mager”, vilket föranledde ett mindre känt öknamn: ”ketlaböter” (kittelflickaren) som han fick av svägerskan Sofia. I samband med en undersökning av Magnus grav 1914-20 kunde man konstatera att han varit en lång man (ca 183 cm) med "kraftigt överansikte” (underkäken saknades) som plågats av ett svårt kroniskt lung- eller hjärtproblem, vilket lett till ”deformationer av extremiteternas ben” och "säkerligen varit orsaken till hans död".
Birger jarl förvärvade 1255 påvens välsignelse för sin plan att tilldela sönerna ”vissa andelar i riket” (certas portiones in regno). Från denna tid börjar Magnus använda sin fars gamla sigill med en ny omskrift ”iunior dux sweorum’’. Vid Birger jarls död 1266 övertog Magnus hans gamla jarladöme som hertigdöme, dock utan de maktbefogenheter som fadern haft. Magnus använde som hertig titulaturfrasen ”Dei gratia dux sweorum" ("Av Guds nåde svearnas hertig"). Under åren 1267-73 kan man inte i svenska källor finna något som tyder på att hans ställning på något sätt rubbade brodern Valdemars auktoritet som enväldig kung. Men som Valdemars svågers, Magnus Lagabötes, saga visar skedde en hel på det politiska fältet. Magnus Lagaböte och Valdemar var gifta med var sin dotter till den danske kungen Erik Plogpenning och den norske kungen hade därför goda skäl för att noga bevaka den politiska utvecklingen i Sverige.
Oroselementet framom andra i svensk inrikespolitik under dessa år var den tredje av jarlen Birgers söner, Erik, som var missnöjd med sin undanskymda roll och därför började arbeta på att tillsammans med Magnus försvaga Valdemars ställning. Från omkring 1272 börjar den underminerande verksamheten ge synliga resultat. Som Erikskrönikan konstaterar blir hertigens ”rote” från denna tid större än kungens och Magnus börjar med stöd av en stormannakrets ställa krav på större andel i makten.
Under 1274 blev krisen akut för kung Valdemar och han vidtog motåtgärder för att hindra Magnus maktövertagande. Av ett brev från 22 augusti 1274 framgår att Magnus nu flyttat fram positionerna till den grad att även hans sigill dyker upp under brev som normalt skulle sigillerats endast av kungen. Av de påvebrev från 9 januari 1275 som Valdemar utverkat framgår att ett inbördeskrig var nära förestående. Enligt breven har ”oroselement” inom riket satt upp Valdemars bror Magnus som motkonung, en ”rex Suecie de facto”. Magnus och Erik hade sökt stöd hos Erik Klipping som genom ett avtal i Sønderborg förband sig att till brödernas förfogande ställa 100 tungt beväpnade ryttare med följen (totalt 5-600 man). Som motprestation lovade Magnus och Erik 6 000 mark silver. Med den danska militära hjälpen kunde Valdemar besegras i slaget vid Hova, den 14 juni 1275.
Valdemar flydde över gränsen till Norge men bestämde sig för att återvända och blev då gripen, varefter förhandlingar vidtog. Alla parter hade fullt klart för sig att en militär seger i ett fältslag på Tiveden inte var någon hållbar grund för att avsätta Valdemar permanent. Magnus och hans rådgivare visste mycket väl att de måste förmå Valdemar att avsäga sig kronan. På det stormannamöte i Västergötland som följde på slaget vid Hova, bestämdes därför att riket skulle delas och Valdemar fick på sin lott Västergötland, Dalsland, Värmland och Småland. Mot dessa områden utfärdade Valdemar på Asknäs en försäkran med vilken han avstod sitt ”ärvda rike” till hertig Magnus. Genom en formell ceremoni på Mora äng avsade sig Valdemar kronan och Magnus utropades till kung 22 juli 1275.
Den tidigaste daterbara källa där kung Magnus kallas "ladulås" är sen, den s k Visbykrönikan från 1412. Några år senare (1417) förekommer tillnamnet även i samband med Brynolf Algotssons kanonisationsprocess. När franciskanerna 1442 fick tillstånd att bygga ett kapell vid Uppgränna i Holaveden, utfärdades det till ära för "helga konung Magnus Ladulås". Det första tolkningsförsöket av många finns i Lilla rimkrönikan från ca 1450: "Allmogen mig Ladulås kalla, jag fridade rika och fattiga alla och bad dem sätta knapp för lada".
Tolkningen kan knappast syfta på något annat än Alsnö stadga. Men det är också helt klart att binamnet inte är samtida. Ännu 1385 kallas Magnus Ladulås för "konung Magnus gamle" för att undvika förväxling med sonsonen Magnus Eriksson.
Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Ladul%C3%A5s Magnus Ladulås Från Wikipedia Hoppa till: navigering, sök Magnus Ladulås Kung Magnus (III) av Sverige (1400-talsporträtt på en vindsvägg i Riddarholmskyrkan) Kung Magnus (III) av Sverige (1400-talsporträtt på en vindsvägg i Riddarholmskyrkan) Regeringstid 1275-18 december 1290 Kröning 24 maj 1276 Gemål(er) Helvig av Holstein från 1276 Företrädare Valdemar Birgersson Efterträdare Birger Magnusson Född omkring 1240 Död 18 december 1290 Visingsö Begravningsplats Riddarholmskyrkan, Stockholm
Magnus "Ladulås", egentligen Magnus Birgersson (på andra språk ofta Magnus III), kung av Sverige 1275-1290, född omkring 1240, död 18 december 1290 på Visingsö. Son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter. Gift med Helvig av Holstein och far till bland andra efterträdaren Birger Magnusson. Innehåll [visa]
* 1 Uppväxt och hertigdömet
* 2 Magnus regeringstid
o 2.1 Inrikespolitiken
o 2.2 Utrikespolitiken
o 2.3 Kung Magnus och kyrkan
* 3 Tillnamnet
* 4 Familj
* 5 Källor
Uppväxt och hertigdömet [redigera]
Om Magnus barndom och uppväxttid är inte mycket känt. Man vet namnet på två av hans lärare, riksrådet Björn Näf och en Magister Palne, av vilka den senare tycks ha varit inblandad i undervisningen av alla Birger jarls söner. Det är också känt att Magnus till utseendet var "något svart och mager", vilket föranledde ett mindre känt öknamn: "ketlaböter" (kittelflickaren) som han fick av svägerskan Sofia. I samband med en undersökning av Magnus grav 1914-20 kunde man konstatera att han varit en lång man (ca 183 cm) med "kraftigt överansikte" (underkäken saknades) som plågats av ett svårt kroniskt lung- eller hjärtproblem, vilket lett till "deformationer av extremiteternas ben" och "säkerligen varit orsaken till hans död".
Birger jarl förvärvade 1255 påvens välsignelse för sin plan att tilldela sönerna "vissa andelar i riket" (certas portiones in regno). Från denna tid börjar Magnus använda sin fars gamla sigill med en ny omskrift "iunior dux sweorum". Vid Birger jarls död 1266 övertog Magnus hans gamla jarladöme som hertigdöme, dock utan de maktbefogenheter som fadern haft. Magnus använde som hertig titulaturfrasen "Dei gratia dux sweorum" ("Av Guds nåde svearnas hertig"). Under åren 1267-73 kan man inte i svenska källor finna något som tyder på att hans ställning på något sätt rubbade brodern Valdemars auktoritet som enväldig kung. Men som Valdemars svågers, Magnus Lagabötes, saga visar skedde en hel på det politiska fältet. Magnus Lagaböte och Valdemar var gifta med var sin dotter till den danske kungen Erik Plogpenning och den norske kungen hade därför goda skäl för att noga bevaka den politiska utvecklingen i Sverige.
Oroselementet framom andra i svensk inrikespolitik under dessa år var den tredje av jarlen Birgers söner, Erik, som var missnöjd med sin undanskymda roll och därför började arbeta på att tillsammans med Magnus försvaga Valdemars ställning. Från omkring 1272 börjar den underminerande verksamheten ge synliga resultat. Som Erikskrönikan konstaterar blir hertigens "rote" från denna tid större än kungens och Magnus börjar med stöd av en stormannakrets ställa krav på större andel i makten. Magnus byst (som hertig) i Skara domkyrka
Under 1274 blev krisen akut för kung Valdemar och han vidtog motåtgärder för att hindra Magnus maktövertagande. Av ett brev från 22 augusti 1274 framgår att Magnus nu flyttat fram positionerna till den grad att även hans sigill dyker upp under brev som normalt skulle sigillerats endast av kungen. Av de påvebrev från 9 januari 1275 som Valdemar utverkat framgår att ett inbördeskrig var nära förestående. Enligt breven har "oroselement" inom riket satt upp Valdemars bror Magnus som motkonung, en "rex Suecie de facto". Magnus och Erik hade sökt stöd hos Erik Klipping som genom ett avtal i Sønderborg förband sig att till brödernas förfogande ställa 100 tungt beväpnade ryttare med följen (totalt 5-600 man). Som motprestation lovade Magnus och Erik 6 000 mark silver. Med den danska militära hjälpen kunde Valdemar besegras i slaget vid Hova, den 14 juni 1275.
Valdemar flydde över gränsen till Norge men bestämde sig för att återvända och blev då gripen, varefter förhandlingar vidtog. Alla parter hade fullt klart för sig att en militär seger i ett fältslag på Tiveden inte var någon hållbar grund för att avsätta Valdemar permanent. Magnus och hans rådgivare visste mycket väl att de måste förmå Valdemar att avsäga sig kronan. På det stormannamöte i Västergötland som följde på slaget vid Hova, bestämdes därför att riket skulle delas och Valdemar fick på sin lott Västergötland, Dalsland, Värmland och Småland. Mot dessa områden utfärdade Valdemar på Asknäs en försäkran med vilken han avstod sitt ”ärvda rike” till hertig Magnus. Genom en formell ceremoni på Mora äng avsade sig Valdemar kronan och Magnus utropades till kung 22 juli 1275. Magnus regeringstid [redigera] Inrikespolitiken [redigera] Magnus Ladulås sköld.
Magnus tronsattes 22 juli 1275 i Uppsala domkyrka och gjorde sin bror Erik till hertig. Erik avled dock redan samma år och någon ny hertig utsågs inte. I stället framträder den yngre brodern Bengt från och med denna tidpunkt som den närmaste i en fast krets av rådgivare. Sveriges biskopar accepterade Magnus som den nye kungen och pingstdagen den 24 maj 1276 ägde kröningen rum i Uppsala domkyrka.
Valdemar tvingades vid ett möte i Skänninge, troligen vintern 1277-78, att upprepa sin tronavsägelse efter ett misslyckat försök att hösten 1277 rekrytera markgrevarna av Brandenburg för sin sak. Efter att Valdemar gått med på att tituleras quondam rex (före detta kung) återinsattes han i besittning av sina arvegods och tilldelades kronans rättigheter i Västergötland och Östergötland som ett slags villkorlig förläning.
Magnus Ladulås regeringstid har karakteriserats som "tiden för privilegiesamhällets definitiva etablering". Magnus utlovade redan vid sin kröning 1276 ett generellt befrielsebrev till kyrkan från alla statliga pålagor och detta löfte infriades vid drottning Helvigs kröning i Söderköping 29 juli 1281. Vid ett herremöte på Alsnö utfärdades motsvarande privilegiebrev, Alsnö stadga, för det världsliga frälset. Detta skedde sannolikt 27 september 1280, en dryg månad efter att det sista stora upproret under 1200-talet slagits ner och dess ledare halshuggits i Stockholm 20 augusti. Syftet med reformerna var att slutgiltigt avskaffa det gamla systemet där kungamakten var baserad på - och begränsad av - Uppsala öd, kungens hird och ledungen. Det nya var ett förvaltningssystem som byggde på fasta skatter, borgar med vidhängande slottslän och frälsets militära tjänstgöringsplikt.
Dessa brev kompletterades med ytterligare bestämmelser, den så kallade Skänninge stadga som utfärdades i samband med ett möte i Skänninge 1284. Skänninge stadga innebar bl a en formalisering av konungens "råd" och innebär i praktiken att tidpunkten kan räknas som riksrådets tillkomstår. Under Skänninge möte lät Magnus också välja sonen Birger till kung och dennes yngre bror Erik till hertig.
Kung Magnus råd kan från denna tid tydligt identifieras. Den främste är brodern Bengt, hertig av Finland och biskop i Linköping. Han var kunglig kansler. I rådet sitter alla biskoparna, utom de i Växjö och Åbo. De ledande världsliga stormännen i kungens råd var Bengt Magnusson, Magnus Johansson (Ängel), Svantepolk Knutsson, Ulf Holmgersson (Ama), Anund Haraldsson och Knut Matsson. Som drots tjänstgjorde Magnus Ragvaldsson och som marsk Håkan Tunesson. Att Erikskrönikans anklagelser om kung Magnus favorisering av utländska män är svåra att styrka, visas av att endast en sådan ingick i rådet, brandenburgaren Werner Brunkow.
Kung Magnus stärkte successivt sin ställning och lät 1285 fängsla Valdemar som enligt anklagelseakten efter sin avsättning fört ett leverne som väckt "anstöt och avsky". Magnus omyndigförklarade sin bror och insatte sig själv som hans målsman och giftoman för Valdemars barn. Ungefär samtidigt, ca 1284-85 framtvingade Magnus också en formell underkastelse av Gotland i förhandlingar där han representerades av Anund Haraldsson och Johannes Odulphi, ärkedjäkne i Uppsala. Gutarna erkände sin ledungsskyldighet och dess omsättande i en skatt, ledungslama, mot att kungen bekräftade deras rättigheter och gav privilegier på handeln med Karelen. Gotlandsfrågan reglerades på nytt 1288 och det gällde då främst konflikten mellan Visby och övriga Gotland. Magnus tvingade vid ett möte i Nyköping parterna till en förlikning.
Samma år, 1288, inträffade en incident som visade att allt motstånd mot Magnus ändå inte var brutet och gav en föraning om de omvälvningar som skulle komma att äga rum efter hans död. Folke Algotsson, son till västgötalagmannen Algot Brynolfsson, gjorde sig skyldig till ett brudrov som bröt konungs edsöre. Folke rövade bort Svantepolk Knutssons dotter Ingrid, en gärning som ledde till att hans far fängslades och han själv med flera av sina bröder, bl a kanslern Peter Algotsson, flydde till Norge. Lagman Algot frigavs då sonen Brynolf Algotsson, biskop i Skara, gått i borgen för honom. Utrikespolitiken [redigera] Magnus Ladulås sigill
Magnus Ladulås trontillträde blev möjligt genom fördraget i Sønderborg och det militära understöd som Erik Klipping levererade till ett förhållandevis lågt pris. Den danske kungen hade mycket att vinna på en allians som kunde försvaga positionen för Erik Plogpennings arvingar, av vilka Valdemars drottning Sofia var en. När det väl kom till kritan vann dock inte Erik så mycket som han haft anledning att vänta sig. Magnus fullföljde nämligen aldrig sin del av fördraget, vilket ledde till att alliansen bröts och Magnus valde att i stället vända sig till Holstein för utrikespolitiskt stöd. Åtminstone delvis var hans äktenskap med Helvig ett motdrag, eftersom Valdemar tidigare överenskommit med Gerhard I av Holstein om äktenskap mellan en av sina döttrar och en bror till Helvig.
Äktenskapet var en dyr affär för Magnus och det syns bland annat genom att han 1278 beslagtog medel till det av påven 1274 påbjudna korståget med hänvisning till den ansträngda finansiella situationen. Redan 1279 övertalade han dessutom vid ett möte i Tälje biskoparna att bevilja en så kallad gärd för att man skulle kunna lösa in Lödöse från kung Erik som haft det i pant för sønderborgsöverenskommelsen. Genom åtgärden återställdes de tidigare goda förbindelserna mellan Magnus och Erik Klipping.
Från 1282 fram till hans våldsamma död i Finderup 1286 förvärrades dock det politiska läget för Erik Klipping successivt i och med att den danska oppositionen via Magnus Lagabötes änka Ingeborg, den andre av Erik Plogpennings huvudarvingar, gjorde upp om en allians med den norska förmyndarregeringen. Situationen förvärrades även för Magnus Ladulås genom att ett antal nordtyska städer gick samman i ett förbund, "Rostocker Landesfrieden", riktat i första hand mot Magnus utrikespolitiskt viktigaste allierade, markgrevarna av Brandenburg. Den potentiella fara mot Sverige som förbundet utgjorde, främst på grund av dess handelsförbindelser med Gotland, försvagades dock i mitten av 1280-talet genom att Norge, som såg förbundet som ett hot mot sina handelspolitiska intressen, sökte en allians med Erik Klipping mot det nordtyska förbundet.
När Norge sattes i handelsblockad av Hansan innebar det att en möjlighet öppnades för kung Magnus att agera medlare. Han sammankallade parterna till ett möte vid Gullbergshed midsommaren 1285. Parterna lade fram sina inlagor och uppdrog till Magnus att efter granskning av deras argument fälla skiljedom, vilket han gjorde i Kalmar 31 oktober samma år. Domen var i alla avseenden till fördel för den nordtyska stadsalliansen. Samtidigt som den avslöjade Magnus bedömning av den norska slagstyrkan, skapade domen förutsättningar för ett politiskt närmande mellan Sverige och de nordtyska städerna. Sammantaget med den tidigare träffade överenskommelsen om gotlandshandeln innebar domen att Magnus Ladulås utrikespolitiska ställning stärktes betydligt på hans nordiska konkurrenters bekostnad. De tyska städerna hade all anledning att i likhet med de brandenburgska markgrevarna betrakta Magnus Ladulås som den starkaste aktören på den nordiska politiska arenan. Att starta ett bråk om hans övertagande av Visby och kontrollen över gotlandshandeln ansågs inte vara värt priset. Magnus agerande skapade en utrikespolitiskt stabil situation som gav honom möjlighet till en ny kraftfull aktion inrikes, nämligen fängslandet av Valdemar.
Magnus Ladulås utrikespolitiska kontakter begränsades inte till den ovannämnda. Han var samtida med Edvard I av England, Filip IV av Frankrike, Rudolf av Habsburg och Peter III av Aragonien. Vilka av dessa han var i direkt kontakt med vet man inte så mycket om. En orsak till det är att kung Magnus regeringsarkiv som deponerades i Uppsala domkyrka efter hans död, och senare utnyttjades av historikerna Ericus Olai och Olaus Petri, är spårlöst försvunnet sedan 1530-talet.
Magnus mottog en tagg från Kristi törnekrona av Filip IV, vilket var den vanliga hedersgåvan från franska kungar till andra kungar. Man kan vara tämligen säker på att Magnus var väl informerad om vad som hände i de ovannämnda europeiska rikena. Den övergång från rent feodala förhålladen till ständersamhälle som var långt gången på många håll i Europa kunde ge en del vinkar om vad framtiden skulle medföra. Vikten av en differentiering av ekonomin och en snabb utveckling av administrativa och militära system var lärdomar som kunde dras och spåren av dem syns också tydligt i den inrikespolitiska utvecklingen under Magnus tid. Alsnö stadga och hela det reformpaket som kan knytas till den och följande stadgor kan knappast förklaras tillfredsställande utan att man beaktar Magnus engagemang i utrikespolitiken. Magnus Ladulås femtonåriga regeringstid innebar en fortsättning och forcering av Knut Erikssons och Birger jarls politik, med en medveten integrering av Sverige i den kontinentala politiken. Fr o m Magnus tid och till medeltidens slut är det tyska inflytandet i Sverige mycket påtagligt både i politik och handel. Kung Magnus och kyrkan [redigera] Magnus Ladulås, fresk i Överselö kyrka.
När det gällde kyrkan följde Magnus Ladulås Birger jarls linje. Magnus regering var liksom faderns präglad av insikten om kyrkans makt och administrativa kompetens. Den skriftliga administration som endast kyrkans läs- och skrivkunniga klerker kunde tillhandahålla var ett av de fundament på vilket deras samhällsreformer byggdes. Att kyrkan fick sina generella privilegier skriftfästa flera år före det världsliga frälset är talande. Kyrkans män, av vilka hans bror Bengt var en av de främsta, var också medvetna om att deras status stärktes i takt med kungamaktens. Efter Magnus död utfärdades en bestämmelse om att varje präst i ärkestiftet årligen, i evärdelig tid, skulle förrätta en mässa till hans minne på dödsdagen 18 december.
Magnus kyrkliga engagemang var starkt även på det personliga planet. Han gynnade särskilt "de små bröderna", franciskanerna. Han valde sin gravplats i deras kyrka i Stockholm och lät bygga ett konvent på Norrmalm för ordens kvinnliga gren, klarissorna, samt donerade i sitt testamente en stor summa till ordensgrundarens grav i Assisi. Även släktens gravkyrka i Varnhem fick en stor donation i hans testamente. Alla domkyrkor, kloster och hospital ihågkoms också i testamentet, liksom varje sockenkyrka i socknar där det fanns kungliga gods.
Den egna själens öde var något som uppenbarligen upptog en hel del av kungens tankar. Förutom de stora donationerna till kyrkan skaffade han även påvligt tillstånd att utse en biktfader som kunde meddela honom syndaförlåtelse och avlösning från givna löften, bl a ett korstågslöfte, som han inte kunnat hålla. Det fanns förmodligen en del att berätta i biktstolen, bl a om övervägandena inför den skoningslösa avrättningen av upprorsmännen i augusti 1280 för deras "grova och anmärkningsvärda brott" (grauibus et notoriis excessibus). Av en sen dispensansökan, elva år efter äktenskapets ingående, framgår att kung Magnus haft en utomäktenskaplig sexuell relation med en kvinna, oklart vem, som var släkt med hustrun Helvig i fjärde led.
De sista åren av sitt liv sysslade Magnus mycket med kyrkliga angelägenheter. Även det sista livstecknet har kyrklig anknytning. Med ett brev, daterat i Bjälbo 3 december 1290, bytte han sin gård i Fors i Eskilstuna till Johanniterorden. Bytesbrevet sigillerades förutom av kungen även av bröderna Bengt och Valdemar, och den innersta kretsen av rådgivare: biskop Anund i Strängnäs, Magnus Johansson, Anund Haraldsson, Ulf Holmgersson och Werner Brunkow. Två veckor senare, 18 december, avled Magnus Ladulås på Visingsö av sin svåra sjukdom. Erikskrönikan beskriver hans förberedelser för rikets överlämnande som påbörjades "Thaghar (då, så snart som) han pröwade hans soot war swa stark att han matte ey undan gaa (döden)". Kung Magnus gravmonument i Riddarholmskyrkan
Kyrkans minnesord över Magnus Ladulås blev entydigt positiva: mässor skulle förrättas pro anima felicis memorie domini Magni, en konung som enligt Erikskrönikan gett landet "godhan rät i sina liffdaga, mykin frid och starkan agha".
Den senare, mer negativa, bild som förmedlas av den heliga Birgitta har, trots att den framförs i hennes revelationer, föga med kyrkans hållning att göra. Hennes tvekan om kung Magnus befann sig i skärselden eller helvetet har en helt annan bakgrund i den världsliga aristokratins traditioner. Birgittas fördömande är en senkommen kritik från de högfrälse skikt som motsatte sig Magnus och krossades med "stark aga". Tillnamnet [redigera]
Den tidigaste daterbara källa där kung Magnus kallas "ladulås" är sen, den så kallade Visbykrönikan, från 1412. Några år senare (1417) förekommer tillnamnet även i samband med Brynolf Algotssons kanonisationsprocess. När franciskanerna 1442 fick tillstånd att bygga ett kapell vid Uppgränna i Hålaveden, utfärdades det till ära för "helga konung Magnus Ladulås". Det första tolkningsförsöket av många finns i Lilla rimkrönikan från ca 1450: "Allmogen mig Ladulås kalla, jag fridade rika och fattiga alla och bad dem sätta knapp för lada".
Tolkningen kan knappast syfta på något annat än Alsnö stadga. Men det är också helt klart att binamnet inte är samtida. Ännu 1385 kallas Magnus Ladulås för "konung Magnus gamle" för att undvika förväxling med sonsonen Magnus Eriksson.
Enligt en annan teori bar han förutom Magnus namnet Ladislaus - den latiniserade formen av det slaviska Vladislav - som han möjligen ärvt av sin mammas förfäder, med rötter i slavisktalande områden.[1] Familj [redigera]
Magnus gifte sig i Kalmar 11 november 1276 med Helvig av Holstein (död 1324/1326), dotter till greve Gerhard I av Holstein. Paret fick följande barn:
1. Erik Magnusson (omkring 1277-1279)
2. Ingeborg Magnusdotter av Sverige (1277/1279-1319), gift med danske kungen Erik Menved (1274-1319)
3. Birger Magnusson (1280/1281-1321), kung av Sverige
4. Erik Magnusson (omkring 1282-1318), hertig av Södermanland m.m.
5. Valdemar Magnusson (omkring 1285-1318), hertig av Finland
6. Rikissa Magnusdotter av Sverige (1285/1287-1348), abbedissa i St Klara kloster i Stockholm
Källor [redigera]
1. ^ Kungligt skvaller genom tusen år : En annorlunda bok om svensk historia, Sven Eric Barck & Åke Persson, Semic, Sundbyberg 2000 ISBN 91 552 2922 0 s. 15
* Carl Magnus Fürst, När de döda vittna (Stockholm 1920).
* Herman Schück, Kyrka och rike - från folkungatid till vasatid (Stockholm 2005).
* Herman Schück, Rikets brev och register. Arkivbildande, kansliväsen och tradition inom den medeltida svenska statsmakten Skrifter utgivna av Svenska riksarkivet, del 4 (Stockholm 1976).
* Svenskt biografiskt lexikon, band 24.
[D%C3%B6lj] v • d • r Sveriges regenter Lista över Sveriges regenter — Valspråk — Grafisk tidsaxel — Svenska sagokungar — Sveriges tron Munsöätten • Stenkilska ätten • Sverkerska ätten och Erikska ätten • Folkungaätten • Mecklenburgska ätten • Kalmarunionens monarker och riksföreståndare • Vasaätten • Pfalziska ätten • Hessiska ätten • Holstein-Gottorpska ätten • Bernadotteska ätten Sveriges stora riksvapen Folkungaätten (1250–1364) ◄ • Valdemar Birgersson • Magnus Ladulås • Birger Magnusson • ►◄ • Magnus Eriksson • Erik Magnusson • Håkan Magnusson • ► Armoiries Suède ancien.svg
Magnus Birgersson (1240–1290), usually called Magnus Ladulås, English: Magnus III Barnlock, was King of Sweden from 1275 until his death in 1290.
He was the first Magnus to rule Sweden for any length of time, not generally regarded as a usurper or a pretender (but third Magnus to have been proclaimed Sweden's king and ruled there). Later historians ascribe his epithet "Ladulås" to a decree of 1279 or 1280 freeing the yeomanry from the duty to provide sustenance for travelling nobles and bishops ("Peasants! Lock your barns!"); another theory is that it's simply a corruption of Ladislaus, which could possibly have been his second name, considering his Slavic heritage.
Referring to Magnus Ladulås as Magnus I is an invention not recognized by any Swedish historians today. The Swedish kings Eric XIV (1560-68) and Carl IX (1604-1611) took their numbers after studying a partially fictitious History of Sweden designed as propaganda during their father's reign, but that has no bearing on the enumeration of Magnus III.
The Alsnö stadga (Ordinance of Alsnö) from 1279 or 1280 also gave anyone who undertook to provide the Crown with a mounted warrior (knight) and a warhorse, the freedom from certain taxes (such a liberty was called frälse in Swedish). This is often said to be the foundation of the Swedish nobility, although the gradual development of this privileged group into a hereditary class would take centuries and not become formalized until long into the 16th century.
Magnus, whose birth year has never been confirmed in modern times, was probably the the second son of Birger jarl (Birger Magnuson, 1200-66) and Princess Ingiburga, herself the sister of the childless king Eric Ericson of Sweden, thus a daughter of king Eric the Survivor and Queen Richeza (a Princess of Denmark). His father designated Magnus as his successor in powers of the Jarl, henceforward titled Duke of Sweden. The (probably) elder brother, Waldemar had become King succeeding their maternal uncle in 1250.
In 1275, Duke Magnus started a rebellion against his brother with Danish help, and ousted him from the throne. Magnus was elected King at the Stones of Mora. In 1276, Magnus Barnlock allegedly married a second wife Haelwig, daughter of Gerard I of Holstein (through her mother Elisabeth of Mecklenburg, she was a descendant of Christina, the putative daughter of Sweartgar II of Sweden and Queen Wolfhilda, she a descendant of Aestrith Olofsdotter, Queen of Norway and daughter of Olaf Scotking of Sweden). A papal annulment of Magnus' alleged first marriage and a dispensation for the second (necessary because of consanguinuity) were issued ten years later, in 1286. Haelwig later acted as Queen Regent, probably 1290–1302 and 1320–1327.
The deposed king Waldemar managed, with Danish help in turn, to regain provinces in Gothenland, the southern part of the kingdom, and Magnus had to recognize that in 1277. However, Magnus regained them about 1278 and assumed the additional title rex Gothorum, King of the Goths, starting the tradition of "King of the Swedes and the Goths".
King Magnus' youngest brother Benedict, then archdeacon, acted as his Lord High Chancellor of Sweden, and in 1284 Magnus rewarded him with the Duchy of Finland.
He died when his sons were yet underage. Magnus ordered his kinsman Thurchetel, the Lord High Constable of Sweden as the guardian of his heir, the future king Birger of Sweden, who was about ten years old at father's death.
Magnus III of Sweden From Wikipedia, the free encyclopedia
Magnus III Barnlock of Sweden, Swedish: Magnus Birgersson or Magnus Ladulås (1240 – December 18, 1290) was King of Sweden from 1275 until his death in 1290. He was the first Magnus to rule Sweden for any length of time, not generally regarded as a usurper or a pretender (but third Magnus to have been proclaimed Sweden's king and ruled there). Later historians ascribe his epithet "Ladulås" to a decree of 1279 or 1280 freeing the yeomanry from the duty to provide sustenance for travelling nobles and bishops ("Peasants! Lock your barns!"); another theory is that it's simply a corruption of Ladislaus, which could possibly have been his second name, considering his Slavic heritage. Referring to Magnus Ladulås as Magnus I is an invention not recognized by any Swedish historians today. The Swedish kings Eric XIV (1560–68) and Carl IX (1604–1611) took their numbers after studying a partially fictitious History of Sweden designed as propaganda during their father's reign,[1], but that has no bearing on the enumeration of Magnus III. The Alsnö stadga (Ordinance of Alsnö) from 1279 or 1280 also gave anyone who undertook to provide the Crown with a mounted warrior (knight) and a warhorse, the freedom from certain taxes (such a liberty was called frälse in Swedish). This is often said to be the foundation of the Swedish nobility, although the gradual development of this privileged group into a hereditary class would take centuries and not become formalized until long into the 16th century. Magnus, whose birth year has never been confirmed in modern times, was probably the second son of Birger jarl (Birger Magnuson, 1200–66) and Princess Ingiburga, herself the sister of the childless king Eric Ericson of Sweden, thus a daughter of king Eric the Survivor and Queen Richeza (a Princess of Denmark). His father designated Magnus as his successor in powers of the Jarl, henceforward titled Duke of Sweden. The (probably) elder brother, Waldemar had become King succeeding their maternal uncle in 1250. In 1275, Duke Magnus started a rebellion against his brother with Danish help, and ousted him from the throne. Magnus was elected King at the Stones of Mora. In 1276, Magnus Barnlock allegedly married a second wife Haelwig, daughter of Gerard I of Holstein (through her mother Elisabeth of Mecklenburg, she was a descendant of Christina, the putative daughter of Sweartgar II of Sweden and Queen Wolfhilda, she a descendant of Aestrith Olofsdotter, Queen of Norway and daughter of Olaf Scotking of Sweden). A papal annulment of Magnus' alleged first marriage and a dispensation for the second (necessary because of consanguinuity) were issued ten years later, in 1286. Haelwig later acted as Queen Regent, probably 1290–1302 and 1320–1327. The deposed king Waldemar managed, with Danish help in turn, to regain provinces in Gothenland, the southern part of the kingdom, and Magnus had to recognize that in 1277. However, Magnus regained them about 1278 and assumed the additional title rex Gothorum, King of the Goths, starting the tradition of "King of the Swedes and the Goths". King Magnus' youngest brother Benedict, then archdeacon, acted as his Lord High Chancellor of Sweden, and in 1284 Magnus rewarded him with the Duchy of Finland. He died when his sons were yet underage. Magnus ordered his kinsman Thurchetel, the Lord High Constable of Sweden as the guardian of his heir, the future king Birger of Sweden, who was about ten years old at father's death. [edit]Children
From his alleged first (annulled) marriage to an unknown woman: Eric Magnusson, born (c. 1275 – c. 1277) From his second marriage with Queen Haelwig: Ingiburga, (born c. 1279). Married King Eric VI of Denmark, Erik Meanwith. Birger, born c. 1280, King of Sweden. Eric Magnuson, Duke of Sudermania in 1302 and Halland etc c 1305, born c. 1282. Died of starvation 1318 at Nyköpingshus Castle while imprisoned by his brother King Birger. Waldemar Magnuson, Duke of Finland in 1302 and Öland 1310. Died of starvation 1318 at Nyköpingshus Castle while imprisoned by his brother King Birger. Richeza, abbess of the convent of St. Clare's Priory, Stockholm. Died after 1347. [edit]References
^ Article Karl in Nordisk familjebok Throne of a Thousand Years, Jacob Truedson Demitz, Ristesson Ent, Los Angeles, 1996
http://en.wikipedia.org/wiki/Magnus_III_of_Sweden
Magnus Ladulås
Regeringstid 1275-18 december 1290
Kröning 24 maj 1276
Företrädare Valdemar Birgersson
Efterträdare Birger Magnusson
Gemål Helvig av Holstein
från 1276
Född omkring 1240
Död 18 december 1290
Visingsö
Begravd Riddarholmskyrkan, Stockholm
[BILD] Kung Magnus (III) av Sverige (1400-talsporträtt på en vindsvägg i Riddarholmskyrkan) ------------
+++++++++++++++++++++++++++++++++++
Magnus "Ladulås",
egentligen Magnus Birgersson
(på andra språk ofta Magnus III),
kung av Sverige 1275-1290,
född omkring 1240,
död 18 december 1290 på Visingsö.
Son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter.
Gift med Helvig av Holstein
och
far till bland andra efterträdaren Birger Magnusson.
----------------------------------------------------------
Uppväxt och hertigdömet
Om Magnus barndom och uppväxttid är inte mycket känt. Man vet namnet på två av hans lärare, riksrådet Björn Näf och en Magister Palne, av vilka den senare tycks ha varit inblandad i undervisningen av alla Birger jarls söner. Det är också känt att Magnus till utseendet var "något svart och mager", vilket föranledde ett mindre känt öknamn: "ketlaböter" (kittelflickaren) som han fick av svägerskan Sofia. I samband med en undersökning av Magnus grav 1914-20 kunde man konstatera att han varit en lång man (ca 183 cm) med "kraftigt överansikte" (underkäken saknades) som plågats av ett svårt kroniskt lung- eller hjärtproblem, vilket lett till "deformationer av extremiteternas ben" och "säkerligen varit orsaken till hans död".
Birger jarl förvärvade 1255 påvens välsignelse för sin plan att tilldela sönerna "vissa andelar i riket" (certas portiones in regno). Från denna tid börjar Magnus använda sin fars gamla sigill med en ny omskrift "iunior dux sweorum". Vid Birger jarls död 1266 övertog Magnus hans gamla jarladöme som hertigdöme, dock utan de maktbefogenheter som fadern haft. Magnus använde som hertig titulaturfrasen "Dei gratia dux sweorum" ("Av Guds nåde svearnas hertig"). Under åren 1267-73 kan man inte i svenska källor finna något som tyder på att hans ställning på något sätt rubbade brodern Valdemars auktoritet som enväldig kung. Men som Valdemars svågers, Magnus Lagabötes, saga visar skedde en hel på det politiska fältet. Magnus Lagaböte och Valdemar var gifta med var sin dotter till den danske kungen Erik Plogpenning och den norske kungen hade därför goda skäl för att noga bevaka den politiska utvecklingen i Sverige.
Oroselementet framom andra i svensk inrikespolitik under dessa år var den tredje av jarlen Birgers söner, Erik, som var missnöjd med sin undanskymda roll och därför började arbeta på att tillsammans med Magnus försvaga Valdemars ställning. Från omkring 1272 börjar den underminerande verksamheten ge synliga resultat. Som Erikskrönikan konstaterar blir hertigens "rote" från denna tid större än kungens och Magnus börjar med stöd av en stormannakrets ställa krav på större andel i makten.
Under 1274 blev krisen akut för kung Valdemar och han vidtog motåtgärder för att hindra Magnus maktövertagande. Av ett brev från 22 augusti 1274 framgår att Magnus nu flyttat fram positionerna till den grad att även hans sigill dyker upp under brev som normalt skulle sigillerats endast av kungen. Av de påvebrev från 9 januari 1275 som Valdemar utverkat framgår att ett inbördeskrig var nära förestående. Enligt breven har "oroselement" inom riket satt upp Valdemars bror Magnus som motkonung, en "rex Suecie de facto". Magnus och Erik hade sökt stöd hos Erik Klipping som genom ett avtal i Sønderborg förband sig att till brödernas förfogande ställa 100 tungt beväpnade ryttare med följen (totalt 5-600 man). Som motprestation lovade Magnus och Erik 6 000 mark silver. Med den danska militära hjälpen kunde Valdemar besegras i slaget vid Hova, den 14 juni 1275.
Valdemar flydde över gränsen till Norge men bestämde sig för att återvända och blev då gripen, varefter förhandlingar vidtog. Alla parter hade fullt klart för sig att en militär seger i ett fältslag på Tiveden inte var någon hållbar grund för att avsätta Valdemar permanent. Magnus och hans rådgivare visste mycket väl att de måste förmå Valdemar att avsäga sig kronan. På det stormannamöte i Västergötland som följde på slaget vid Hova, bestämdes därför att riket skulle delas och Valdemar fick på sin lott Västergötland, Dalsland, Värmland och Småland. Mot dessa områden utfärdade Valdemar på Asknäs en försäkran med vilken han avstod sitt ”ärvda rike” till hertig Magnus. Genom en formell ceremoni på Mora äng avsade sig Valdemar kronan och Magnus utropades till kung 22 juli 1275.
----------------------------------------------------------
Magnus regeringstid
Inrikespolitiken [redigeraMagnus tronsattes 22 juli 1275 i Uppsala domkyrka och gjorde sin bror Erik till hertig. Erik avled dock redan samma år och någon ny hertig utsågs inte. I stället framträder den yngre brodern Bengt från och med denna tidpunkt som den närmaste i en fast krets av rådgivare. Sveriges biskopar accepterade Magnus som den nye kungen och pingstdagen den 24 maj 1276 ägde kröningen rum i Uppsala domkyrka.
Valdemar tvingades vid ett möte i Skänninge, troligen vintern 1277-78, att upprepa sin tronavsägelse efter ett misslyckat försök att hösten 1277 rekrytera markgrevarna av Brandenburg för sin sak. Efter att Valdemar gått med på att tituleras quondam rex (före detta kung) återinsattes han i besittning av sina arvegods och tilldelades kronans rättigheter i Västergötland och Östergötland som ett slags villkorlig förläning.
Magnus Ladulås regeringstid har karakteriserats som "tiden för privilegiesamhällets definitiva etablering". Magnus utlovade redan vid sin kröning 1276 ett generellt befrielsebrev till kyrkan från alla statliga pålagor och detta löfte infriades vid drottning Helvigs kröning i Söderköping 29 juli 1281. Vid ett herremöte på Alsnö utfärdades motsvarande privilegiebrev, Alsnö stadga, för det världsliga frälset. Detta skedde sannolikt 27 september 1280, en dryg månad efter att det sista stora upproret under 1200-talet slagits ner och dess ledare halshuggits i Stockholm 20 augusti. Syftet med reformerna var att slutgiltigt avskaffa det gamla systemet där kungamakten var baserad på - och begränsad av - Uppsala öd, kungens hird och ledungen. Det nya var ett förvaltningssystem som byggde på fasta skatter, borgar med vidhängande slottslän och frälsets militära tjänstgöringsplikt.
Dessa brev kompletterades med ytterligare bestämmelser, den så kallade Skänninge stadga som utfärdades i samband med ett möte i Skänninge 1284. Skänninge stadga innebar bl a en formalisering av konungens "råd" och innebär i praktiken att tidpunkten kan räknas som riksrådets tillkomstår. Under Skänninge möte lät Magnus också välja sonen Birger till kung och dennes yngre bror Erik till hertig.
Kung Magnus råd kan från denna tid tydligt identifieras. Den främste är brodern Bengt, hertig av Finland och biskop i Linköping. Han var kunglig kansler. I rådet sitter alla biskoparna, utom de i Växjö och Åbo. De ledande världsliga stormännen i kungens råd var Bengt Magnusson, Magnus Johansson (Ängel), Svantepolk Knutsson, Ulf Holmgersson (Ama), Anund Haraldsson och Knut Matsson. Som drots tjänstgjorde Magnus Ragvaldsson och som marsk Håkan Tunesson. Att Erikskrönikans anklagelser om kung Magnus favorisering av utländska män är svåra att styrka, visas av att endast en sådan ingick i rådet, brandenburgaren Werner Brunkow.
Kung Magnus stärkte successivt sin ställning och lät 1285 fängsla Valdemar som enligt anklagelseakten efter sin avsättning fört ett leverne som väckt "anstöt och avsky". Magnus omyndigförklarade sin bror och insatte sig själv som hans målsman och giftoman för Valdemars barn. Ungefär samtidigt, ca 1284-85 framtvingade Magnus också en formell underkastelse av Gotland i förhandlingar där han representerades av Anund Haraldsson och Johannes Odulphi, ärkedjäkne i Uppsala. Gutarna erkände sin ledungsskyldighet och dess omsättande i en skatt, ledungslama, mot att kungen bekräftade deras rättigheter och gav privilegier på handeln med Karelen. Gotlandsfrågan reglerades på nytt 1288 och det gällde då främst konflikten mellan Visby och övriga Gotland. Magnus tvingade vid ett möte i Nyköping parterna till en förlikning.
Samma år, 1288, inträffade en incident som visade att allt motstånd mot Magnus ändå inte var brutet och gav en föraning om de omvälvningar som skulle komma att äga rum efter hans död. Folke Algotsson, son till västgötalagmannen Algot Brynolfsson, gjorde sig skyldig till ett brudrov som bröt konungs edsöre. Folke rövade bort Svantepolk Knutssons dotter Ingrid, en gärning som ledde till att hans far fängslades och han själv med flera av sina bröder, bl a kanslern Peter Algotsson, flydde till Norge. Lagman Algot frigavs då sonen Brynolf Algotsson, biskop i Skara, gått i borgen för honom.
----------------------------------------------------------
Utrikespolitiken
Magnus Ladulås trontillträde blev möjligt genom fördraget i Sønderborg och det militära understöd som Erik Klipping levererade till ett förhållandevis lågt pris. Den danske kungen hade mycket att vinna på en allians som kunde försvaga positionen för Erik Plogpennings arvingar, av vilka Valdemars drottning Sofia var en. När det väl kom till kritan vann dock inte Erik så mycket som han haft anledning att vänta sig. Magnus fullföljde nämligen aldrig sin del av fördraget, vilket ledde till att alliansen bröts och Magnus valde att i stället vända sig till Holstein för utrikespolitiskt stöd. Åtminstone delvis var hans äktenskap med Helvig ett motdrag, eftersom Valdemar tidigare överenskommit med Gerhard I av Holstein om äktenskap mellan en av sina döttrar och en bror till Helvig.
Äktenskapet var en dyr affär för Magnus och det syns bland annat genom att han 1278 beslagtog medel till det av påven 1274 påbjudna korståget med hänvisning till den ansträngda finansiella situationen. Redan 1279 övertalade han dessutom vid ett möte i Tälje biskoparna att bevilja en så kallad gärd för att man skulle kunna lösa in Lödöse från kung Erik som haft det i pant för sønderborgsöverenskommelsen. Genom åtgärden återställdes de tidigare goda förbindelserna mellan Magnus och Erik Klipping.
Från 1282 fram till hans våldsamma död i Finderup 1286 förvärrades dock det politiska läget för Erik Klipping successivt i och med att den danska oppositionen via Magnus Lagabötes änka Ingeborg, den andre av Erik Plogpennings huvudarvingar, gjorde upp om en allians med den norska förmyndarregeringen. Situationen förvärrades även för Magnus Ladulås genom att ett antal nordtyska städer gick samman i ett förbund, "Rostocker Landesfrieden", riktat i första hand mot Magnus utrikespolitiskt viktigaste allierade, markgrevarna av Brandenburg. Den potentiella fara mot Sverige som förbundet utgjorde, främst på grund av dess handelsförbindelser med Gotland, försvagades dock i mitten av 1280-talet genom att Norge, som såg förbundet som ett hot mot sina handelspolitiska intressen, sökte en allians med Erik Klipping mot det nordtyska förbundet.
När Norge sattes i handelsblockad av Hansan innebar det att en möjlighet öppnades för kung Magnus att agera medlare. Han sammankallade parterna till ett möte vid Gullbergshed midsommaren 1285. Parterna lade fram sina inlagor och uppdrog till Magnus att efter granskning av deras argument fälla skiljedom, vilket han gjorde i Kalmar 31 oktober samma år. Domen var i alla avseenden till fördel för den nordtyska stadsalliansen. Samtidigt som den avslöjade Magnus bedömning av den norska slagstyrkan, skapade domen förutsättningar för ett politiskt närmande mellan Sverige och de nordtyska städerna. Sammantaget med den tidigare träffade överenskommelsen om gotlandshandeln innebar domen att Magnus Ladulås utrikespolitiska ställning stärktes betydligt på hans nordiska konkurrenters bekostnad. De tyska städerna hade all anledning att i likhet med de brandenburgska markgrevarna betrakta Magnus Ladulås som den starkaste aktören på den nordiska politiska arenan. Att starta ett bråk om hans övertagande av Visby och kontrollen över gotlandshandeln ansågs inte vara värt priset. Magnus agerande skapade en utrikespolitiskt stabil situation som gav honom möjlighet till en ny kraftfull aktion inrikes, nämligen fängslandet av Valdemar.
Magnus Ladulås utrikespolitiska kontakter begränsades inte till den ovannämnda. Han var samtida med Edvard I av England, Filip IV av Frankrike, Rudolf av Habsburg och Peter III av Aragonien. Vilka av dessa han var i direkt kontakt med vet man inte så mycket om. En orsak till det är att kung Magnus regeringsarkiv som deponerades i Uppsala domkyrka efter hans död, och senare utnyttjades av historikerna Ericus Olai och Olaus Petri, är spårlöst försvunnet sedan 1530-talet.
Magnus mottog en tagg från Kristi törnekrona av Filip IV, vilket var den vanliga hedersgåvan från franska kungar till andra kungar. Man kan vara tämligen säker på att Magnus var väl informerad om vad som hände i de ovannämnda europeiska rikena. Den övergång från rent feodala förhålladen till ständersamhälle som var långt gången på många håll i Europa kunde ge en del vinkar om vad framtiden skulle medföra. Vikten av en differentiering av ekonomin och en snabb utveckling av administrativa och militära system var lärdomar som kunde dras och spåren av dem syns också tydligt i den inrikespolitiska utvecklingen under Magnus tid. Alsnö stadga och hela det reformpaket som kan knytas till den och följande stadgor kan knappast förklaras tillfredsställande utan att man beaktar Magnus engagemang i utrikespolitiken. Magnus Ladulås femtonåriga regeringstid innebar en fortsättning och forcering av Knut Erikssons och Birger jarls politik, med en medveten integrering av Sverige i den kontinentala politiken. Fr o m Magnus tid och till medeltidens slut är det tyska inflytandet i Sverige mycket påtagligt både i politik och handel.
----------------------------------------------------------
Kung Magnus och kyrkan
När det gällde kyrkan följde Magnus Ladulås Birger jarls linje. Magnus regering var liksom faderns präglad av insikten om kyrkans makt och administrativa kompetens. Den skriftliga administration som endast kyrkans läs- och skrivkunniga klerker kunde tillhandahålla var ett av de fundament på vilket deras samhällsreformer byggdes. Att kyrkan fick sina generella privilegier skriftfästa flera år före det världsliga frälset är talande. Kyrkans män, av vilka hans bror Bengt var en av de främsta, var också medvetna om att deras status stärktes i takt med kungamaktens. Efter Magnus död utfärdades en bestämmelse om att varje präst i ärkestiftet årligen, i evärdelig tid, skulle förrätta en mässa till hans minne på dödsdagen 18 december.
Magnus kyrkliga engagemang var starkt även på det personliga planet. Han gynnade särskilt "de små bröderna", franciskanerna. Han valde sin gravplats i deras kyrka i Stockholm och lät bygga ett konvent på Norrmalm för ordens kvinnliga gren, klarissorna, samt donerade i sitt testamente en stor summa till ordensgrundarens grav i Assisi. Även släktens gravkyrka i Varnhem fick en stor donation i hans testamente. Alla domkyrkor, kloster och hospital ihågkoms också i testamentet, liksom varje sockenkyrka i socknar där det fanns kungliga gods.
Den egna själens öde var något som uppenbarligen upptog en hel del av kungens tankar. Förutom de stora donationerna till kyrkan skaffade han även påvligt tillstånd att utse en biktfader som kunde meddela honom syndaförlåtelse och avlösning från givna löften, bl a ett korstågslöfte, som han inte kunnat hålla. Det fanns förmodligen en del att berätta i biktstolen, bl a om övervägandena inför den skoningslösa avrättningen av upprorsmännen i augusti 1280 för deras "grova och anmärkningsvärda brott" (grauibus et notoriis excessibus). Av en sen dispensansökan, elva år efter äktenskapets ingående, framgår att kung Magnus haft en utomäktenskaplig sexuell relation med en kvinna, oklart vem, som var släkt med hustrun Helvig i fjärde led.
De sista åren av sitt liv sysslade Magnus mycket med kyrkliga angelägenheter. Även det sista livstecknet har kyrklig anknytning. Med ett brev, daterat i Bjälbo 3 december 1290, bytte han sin gård i Fors i Eskilstuna till Johanniterorden. Bytesbrevet sigillerades förutom av kungen även av bröderna Bengt och Valdemar, och den innersta kretsen av rådgivare: biskop Anund i Strängnäs, Magnus Johansson, Anund Haraldsson, Ulf Holmgersson och Werner Brunkow. Två veckor senare, 18 december, avled Magnus Ladulås på Visingsö av sin svåra sjukdom. Erikskrönikan beskriver hans förberedelser för rikets överlämnande som påbörjades "Thaghar (då, så snart som) han pröwade hans soot war swa stark att han matte ey undan gaa (döden)".
Kyrkans minnesord över Magnus Ladulås blev entydigt positiva: mässor skulle förrättas pro anima felicis memorie domini Magni, en konung som enligt Erikskrönikan gett landet "godhan rät i sina liffdaga, mykin frid och starkan agha".
Den senare, mer negativa, bild som förmedlas av den heliga Birgitta har, trots att den framförs i hennes revelationer, föga med kyrkans hållning att göra. Hennes tvekan om kung Magnus befann sig i skärselden eller helvetet har en helt annan bakgrund i den världsliga aristokratins traditioner. Birgittas fördömande är en senkommen kritik från de högfrälse skikt som motsatte sig Magnus och krossades med "stark aga".
----------------------------------------------------------
Tillnamnet
Den tidigaste daterbara källa där kung Magnus kallas "ladulås" är sen, den så kallade Visbykrönikan, från 1412. Några år senare (1417) förekommer tillnamnet även i samband med Brynolf Algotssons kanonisationsprocess. När franciskanerna 1442 fick tillstånd att bygga ett kapell vid Uppgränna i Hålaveden, utfärdades det till ära för "helga konung Magnus Ladulås". Det första tolkningsförsöket av många finns i Lilla rimkrönikan från ca 1450: "Allmogen mig Ladulås kalla, jag fridade rika och fattiga alla och bad dem sätta knapp för lada".
Tolkningen kan knappast syfta på något annat än Alsnö stadga. Under medeltiden hade befolkningen gästningsskyldighet gentemot överhetspersoner, dvs. om exempelvis kungen med följe under en resa genom landet behövde natthärbärge och underhåll så hade befolkningen skyldighet att bistå med detta. I Alsnö stadga inför Magnus Ladulås en begränsning av denna gästningsskydlighet, vilket har uppfattats som att han bildligt talat satte lås på böndernas lador, så att de skyddades från stormännens våldgästningar.
Det är helt klart att binamnet inte är samtida. Ännu 1385 kallas Magnus Ladulås för "konung Magnus gamle" för att undvika förväxling med sonsonen Magnus Eriksson.
Enligt en annan teori bar han förutom Magnus namnet Ladislaus - den latiniserade formen av det slaviska Vladislav - som han möjligen ärvt av sin mammas förfäder, med rötter i slavisktalande områden.[1] Detta är dock osannolikt, då dubbla förnamn inte användes vid denna tid.
----------------------------------------------------------
Familj
Magnus gifte sig i Kalmar 11 november 1276
med Helvig av Holstein (död 1324/1326),
dotter till greve Gerhard I av Holstein.
Paret fick följande barn:
1.Erik Magnusson (omkring 1277-1279)
2.Ingeborg Magnusdotter av Sverige (1277/1279-1319), gift med danske kungen Erik Menved (1274-1319)
3.Birger Magnusson (1280/1281-1321),
kung av Sverige
4.Erik Magnusson (omkring 1282-1318),
hertig av Södermanland m.m.
5.Valdemar Magnusson (omkring 1285-1318),
hertig av Finland
6.Rikissa Magnusdotter av Sverige (1285/1287-1348), abbedissa i St Klara kloster i Stockholm
----------------------------------------------------------
Källor
1.^ Kungligt skvaller genom tusen år : En annorlunda bok om svensk historia, Sven Eric Barck & Åke Persson, Semic, Sundbyberg 2000 ISBN 91 552 2922 0 s. 15
Carl Magnus Fürst, När de döda vittna (Stockholm 1920).
Herman Schück, Kyrka och rike - från folkungatid till vasatid (Stockholm 2005).
Herman Schück, Rikets brev och register. Arkivbildande, kansliväsen och tradition inom den medeltida svenska statsmakten Skrifter utgivna av Svenska riksarkivet, del 4 (Stockholm 1976).
Svenskt biografiskt lexikon, band 24.
----------------------------------------------------------
]v • d • rSveriges regenter
Lista över Sveriges regenter — Valspråk — Grafisk tidsaxel — Svenska sagokungar — Sveriges tron
Munsöätten • Stenkilska ätten • Sverkerska ätten och Erikska ätten • Folkungaätten • Mecklenburgska ätten • Kalmarunionens monarker och riksföreståndare • Vasaätten • Pfalziska ätten • Hessiska ätten • Holstein-Gottorpska ätten • Bernadotteska ätten
<nowiki>----------------------------------------------------------</nowiki>
Folkungaätten (1250–1364)
◄ • Valdemar Birgersson • Magnus Ladulås • Birger Magnusson • ►◄ • Magnus Eriksson • Erik Magnusson • Håkan Magnusson • ►
<nowiki>----------------------------------------------------------</nowiki>
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Ladul%C3%A5s"
Kategorier: Födda 1240 | Avlidna 1290 | Folkungaätten | Män | Sveriges regenter
++++++++++++++++++++++++++++++++
Magnus I Birgersson, Magnus I Ladulås (zm. 18 grudnia 1290) - książę Sudermanii od 1266 roku, król Szwecji od 1275 roku. Niesłychanie skąpy, otrzymał przezwisko Ladulås (wym. 'ladüloos) - "Zamykacz" (szkatułek). Był drugim synem jarla Birgera i jego pierwszej żony Ingeborgi, siostry szwedzkiego króla Eryka XI. W 1275 roku stanął na czele buntu przeciwko swojemu bratu, królowi Waldemarowi. 11 listopada 1276 roku poślubił Jadwigę, córkę Gerarda I, hrabiego Holsztynu. Z tego małżeństwa pochodzili: Eryk, zm. 1279, Birger, ur. 1280, zm. 31 maja 1321, król Szwecji, Eryk, zm. 1318, książę Sudermanii, Waldemar, zm. 1318, książę Finlandii, Ryksa, ksieni klarysek w Sztokholmie, Ingeborga , zm. 15 sierpnia 1319, od 1296 żona Eryka VI, króla Danii.
SVTPLAY
<iframe src='http://www.svtplay.se/klipp/227400?type=embed&external=true' width='480' height='270' frameborder='0' scrolling='no'></iframe>
Han dog på Visingsö strax före julen 1290. Han var 181 cm
view all
Magnus III of Sweden's Timeline
| 1241 |
1241
|
Sverige (Sweden)
|
|
| 1277 |
1277
|
Skåne, Sweden
|
|
| 1280 |
1280
|
Uppsala, Upplands län, Sweden
|
|
| 1282 |
1282
|
Stockholm, Sverige (Sweden)
|
|
|
1282
|
|||
| 1284 |
1284
|
||
| 1290 |
December 18, 1290
Age 49
|
Visingso,,Sverige
|
|
|
December 18, 1290
Age 49
|
Näsborgen, Visingsö, Jönköpings län, Småland, Sverige (Sweden)
|
||
| ???? |
Riddarholms kyrka, Riddarholmen, Stockholm, Stockholms län, Sverige (Sweden)
|