Lars Olofsson

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_Olsson

Lars Olofsson eller Lasse Olsson är i äldre litteratur på visst sätt felaktigt kallad Björnram, samt felaktigt till Isnäs. Ändå är han stamfar till "Björnram, Isnässläkten".

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_Olsson

Wiki om Svartvik, Norrala: https://sv.wikipedia.org/wiki/Norrala_kungsg%C3%A5rd

I ett dokument om orten Grubbe nämns det om Lars: https://drive.google.com/file/d/1ixyZh5hLYY6AXfW4zvBZSXWiv-BQP_kx/v...

”I ett brev från 1556 tillkännagav Gustav Vasa, att Lars Olofsson Björnram, som var häradshövding i Västerbotten, detta år förvärvat jord i Umeå socken åt kungen och mot ersättning upplåtit sin del uti byarna Grubbe, Hiske, Backen och Yttertavle. Den härigenom erhållna jorden låg på Backen, Grubbe och i Västerhiske. Till detta lades en del av Prästbordet och sammantaget bildades nu en rätt betydande domän som skulle skötas för kungens räkning.”

----/PHäggqvist

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18327

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Bj%C3%B6rnram

Felaktigt kallad Björnram. Hövitsman, fogde och häradshövding. Född omkring 1495 i Östergötlands län. Död 1571 eller 1572. Troligen Östgöte till börden eftersom han ägde arvsjord o Östergötland och tidigast påträffas som fogde i detta landskap i september 1520. Sympatiserade med Sturepartiet. Efter att Gustav Vasa försökt involvera dalkarlarna i upproret mot kung Kristian och misslyckats, anlände Lars Olsson åtta dagar senare till Mora och berättade där om kung Kristians grymheter. Han lyckades övertyga dalkarlarna att kalla tillbaka Gustav Vasa. Han sade: "Ty I gode män have rätt nu den herren behov, så frampt I dalkarla med ganska Sveriges inbyggjare icke ville slätt fördärvade och utdödde blive".

Gustav Vasa utsåg 1521 Olsson till hövitsman över 7000 dalkarlar och helsingar. Efter strider i Dalarna mot kung Kristians män och plundring av danska köpmän drog Gustav Vasa till Hälsingland för att öppna vägen till Finland och de tyska städerna. Som hövitsman för krigsfolket utsågs Lasse Olsson. Efter att hären växt och delats i två hoper var han hövitsman över den ena. Gustav Vasa vände om och begav sig mot Västerås. Lasse Olsson lyckades ta sig in i staden och beslagta fiendens ammunition och vapen. Efter ännu en strid i Västerås var hela Västerås med undantag av slottet i Gustav Vasas händer. I en strid i Stockholm skadas Lasse Olsson genom ett slag i huvudet. Därefter omnämns han ej i samband med strider.

Gustav Vasa utser i november 1521 Lasse Olsson att vara fogde i Norrbotten. 1526 frånträder han officiellt som fogde i Norrbotten och Ångermanland då han redan 11 juni 1526 erhållit fullmakt som fogde i Tuna i Dalarna, vilken han uppehöll till och med 1527. Den 25 november 1530 utsågs han till fogde över Korsholms län i Österbotten där han också innehade lagläsares tjänst. Som fogde uppbar Olsson årligen 20 mark i penningar förutom fritt uppehälle på Korsholm. Under sig hade han fem svenner som var och en erhöll 16 mark i årslön. Mellan 1543 och 1560 nämns Lasse Olsson som underlagman i Västerbotten, en tjänst som tidigare innehafts av hustruns släktingar. Åren 1546-1548 omnämns han som fogde på Västerås slott och 1549 användes han i några uppdrag vid Sala gruva. 1550 tillträdde han fogdeämbetet i Hälsingland, en tjänst han uppehöll till 1554 då han efterträddes av sin måg Anders Sigfridsson Rålamb.

I januari 1562, (samma år som äldre källor felaktigt anger att han skulle ha adlats), utsåg Erik XIV Lasse Olsson till medlem av den nyligen upprättade konungsnämnden som till att börja med verkställde återvinningsdomar till adeln och rena civilmål. Nämnden kom med tiden att bli ett alltmer effektivt vapen för Erik XIV och hans sekreterare Jöran Persson Tegel, som använde rådet för sina egna maktambitioner i kampen mot adeln. Över 300 dödsdomar utfärdades och endast en gång gick nämnden emot Jöran Persson. Konsekvent tvingades nämnden att döma såsom kungen och Jöran Persson ville, även när detta stred mot Sveriges lag. I och med kungens fall och avrättningen av Jöran Persson upplöstes nämnden. Lasse Olssons passivitet i nämnden har förklarats med att två av hans mågar, Anders Sigfridsson Rålamb och Per Eriksson Korp, tillhörde Jöran Perssons närmaste krets av förtrogna.

/ Björn Pettersson

--------------------------------------------------------------------------------

Källor

1)  Pettersson, Björn (http://home7.swipnet.se/~w-79130/) 

Enligt Peder Svart kom Lasse Olsson på vintern 1521 till Mora och rådde dalkarlarna att återkalla den flyktande Gustaf Eriksson (Vasa) och gav därmed upphov till det första Vasaloppet (Jan Liedgren: Plock ur min farfars antavla, Släktforskarnas årsbok 1996).

(Björnram) Lars Olofsson, krigare, fogde, död troligen 1572. Framträder i Peder Swarts krönika som betrodd medhjälpare till Gustav Vasa. Säges ha gett dalaalmogen de råd som fick dem att återkalla honom efter att ha nekat honom sitt bistånd. 1521 hövitsman för hälften av GV:s här, deltog verksamt i erövringen av Västerås. Svårt sårad i Stockholm, därför fick han ny befattning i den lokala förvaltningen. Fogde i Norrbotten och Ångermanland till 1526, därefter i Dalarna, 1531-39 i Korsholms län, Österbotten. Senare bosatte han sig i Umeå som underlagsman i Västerbotten. Befallningsman i Västerås. 1555-56 fogde i Västerbotten. Verksam inom rättsskippning, tillhörde Erik XIV:s högste nämnd 1563-67. Gift 1. möjl. Margareta Andersdotter Bärens eller Bure, 2. Anna Andersdotter Grubb. (Svenska män och kvinnor, huvudredaktör Nils Bohman (Sthlm 1942)) Underlagman i Västerbotten 1543-1550. [17]

http://familjenbostrom.se/genealogi/bure/11-400_104.htm#43

Kung Erik XIV Högsta nämnd , Den ökända domstolen som utfärdade omkring 300 dödsdomar mot konungens fiender leddes av Jöran Persson. Lasse Olsson var en av de flitigast närvarande ledamoter på nämndens sammankomster.

Källor: 1) U. Sikeborg: "Fogden Lasse Olsson (Björnram) och hans ättlingar i Hälsingland"

          2) se även wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_Olsson 

Död:troligen 1572

Krigsbefäl, Underlagman

Band 04 (1924), sida 652 Meriter Biografi 1. Lars Olofsson (Björnram) var med all sannolikhet bördig från Östergötland. Vi veta nämligen, att han ägde arvjord i Drothems socken vid Söderköping. Härmed stämmer synnerligen väl, att den av Mårten Helsing upptecknade traditionen om Gustav Vasas ungdom gör L. till fogde hos Erik Ryning, då hövitsman på Stäkeborgs slott i närheten av nämnda stad. Vid tiden för Stockholms kapitulation hösten 1520 skall denne ha sänt L. med konung Kristierns lejdebrev till den unge Gustav Eriksson, som hemkommen från sin fångenskap höll sig undan i Småland. Tegel och efter honom Huitfeldt låta L. vara en beprövad krigsman, som tjänat under Sten Sture d. y. Uppgifterna behöva måhända ej utesluta varandra; även Peder Swart talar om honom såsom »hovman», d. v. s. krigare, och det ovanliga förtroende, som vid befrielseverket genast kom L. till del, synes tyda på, att han ägde en ej ringa militär erfarenhet, förvärvad under de föregående oroliga åren. Han bör vid denna tid ha varil en ganska ung man, jämnårig med eller obetydligt äldre än Gustav. Dennes samtycke till den erbjudna lejden lyckades han icke vinna; möjligt är, att Gustav vid detta tillfälle hos budbäraren ingjutit sin egen misstro och delgivit honom sina avsikter. L:s närmast följande steg skulle genom ett sådant antagande ställas i ett klarare ljus. Åtskilligt talar för, att han sällat sig till den krets kring Lindorm och Per Ribbing, som ärnade höja upprorsfanan i Småland; i brev från ingången av 1521 uttalar den hemvändande Kristiern farhågor för denna rörelse, vars ledare icke gjort någon hemlighet av sina förhoppningar på framgång för Gustav Erikssons företag i Dalarna. Genom Ture Jönssons ingripande hade emellertid rörelsen kvävts i sin linda redan före konungens ankomst till Jönköping. Att L. varit delaktig i dessa planer synes rätt antagligt. Tilläventyrs var det just såsom ombudsman för de sammansvurna, som han anträdde vandringen till Dalarna, där han anträffas kort efter nyåret, synbarligen samtidigt med den blodiga räfsten i Jönköping. Mycket utvisar nämligen, att L. företog sin färd i akt och mening att uppsöka Gustav.

Med berättelsen om befrielsekriget, sådan den med klassisk friskhet förtäljes av Peder Swart, hör L. nära samman. Han kom till Mora i de dagar, då Gustav nyss givit sig därifrån med gäckade planer; hans färgstarka målning av konungens tilltänkta anslag mot den svenska allmogen gjorde enligt krönikan intryck på dalamännen, och hans enträgna råd medverkade till att de beslöto återkalla den besvikne flyktingen. Om den gissningen är riktig, att L. handlade i samförstånd med de upproriska i Småland, så måste jämväl hans meddelanden i detta stycke ha gjort verkan. Vid Gustavs återkomst till Siljansbygden var L. en av de första, som svuro honom trohet, och i det följande se vi honom från början som en av Gustavs mest betrodda och dådkraftiga hjälpare. Han deltog i det fruktlösa tåget till Hälsingland och sattes kort därpå, 23 apr. 1521, till hövitsman för ena hälften av hären. I erövringen av Västerås tog han verksam del; det var han, som kastade den med återhämtad styrka inträngande fienden ur staden. Han kämpade sedan vid Uppsala och bragte södra Uppland till resning; i en träffning var det nära, att han ränt värjan genom ärkebiskop Gustav Trolle. Lyckan svek icke hans djärvhet; en skärmytsling lätt under Stockholms murar förde honom i överhängande livsfara, men han undkom med två huvudsår, av vilka han bar ärr, så länge han levde. Uppenbarligen var han efter det äventyret icke duglig för ett fortsatt fälttågs strapatser. Mot årets slut skildes också hans vägar från Gustavs; denne sände honom nu till Norrbotten (Västerbotten) för att hålla uppsikt över de norrländska landskapen och göra deras naturtillgångar fruktbara för den nationella saken. L. försvinner därmed ur Peder Svarts skildring, där han framstår som en av befrielsekrigets populäraste hjältar, en man, vilkens bedrifter länge levde i minnet.

På sin nya post har L. synbarligen verkat i flera år. Här lades grundvalen till en verksamhet, som för årtionden skulle taga honom i anspråk: det lokala förvaltningsarbetet i kronans tjänst, knutet till skilda landsändar i norra och mellersta delarna av riket. Hans Forssells ord om den äldre Vasatidens fogdar: »Ett rörligt och kringfarande släkte; hela Sverige är deras hem» kunna i sanning tillämpas på L. Vissa tider synes han dock ha ägnat sig åt vården av enskilda omsorger; hans offentliga bana företer nämligen flera avbrott. Befallningen i Norrbotten, varmed förenades den i Ångermanland, synes han enligt ett kvittobrev ha frånträtt först 1526, men erhöll sommaren 1525 fullmakt som fogde »upp i Dalarna», i Tuna län, en verksamhet som dock endast varade tvenne år. Långvarigast blev den tjänstgöring, som för nära ett decennium band honom vid Korsholms län i Österbotten. Han tillträdde denna syssla 10 febr. 1531 och avträdde densamma 20 maj 1539. Som fogde uppbar han där en årslön av tio mark. Samtidigt skötte han underlagmannens befattning; det år han avgick finnes om honom antecknat, att han »hållit vart år tu ting med allmogen i Östrabotten och sommarting i varje socken». De första åren på Korsholm var han vid skötseln av det väldiga fögderiet hänvisad till en handfull medhjälpare — han var »själv sjätte», heter det — men fick sedan under sig fogdetjänare och knektar i tillräckligt antal. Förhållandena här uppe nödvändiggjorde också sträng övervakning; bl. a. måste L. inskrida mot ryska köpmän, som sökte utprångla falska mynt. L: s räkenskap från dessa år (tr. i Handlingar till belysande af Finlands kamerala förhållanden på 1500-talet, 1, 1892) är »den äldsta till vår tid bevarade [finska] landskapshandling från nya tidens början». Vid L:s frånträde anmärktes brist i räkenskaperna, vadan undersökning förordnades på ort och ställe; dock synes det hela endast ha gällt en viss oklarhet i fråga om uppbördsformerna. Konungens gunst kom alltjämt L. till del, något som bl. a. fick uttryck vid ett något senare tillfälle, då L:s son Mårten gjort sig skyldig till en svår förseelse, vilken genom Gustavs inskridan i huvudsak fick avplanas med husaga. L. har emellertid efter Korsholmstidens slut flera år dragit sig ur kronans tjänst. Genom sitt. giftermål med en dotter till den myndige landsköpmannen och »lappefararen» Anders Persson (Grubb) hade han fått ekonomiska intressen att bevaka i Umeå socken, där han i byarna kring kyrkan förvärvade efter ortens förhållanden ovanligt betydande jorddomäner, utvidgade genom byten med kronan. L., som synes ha varit bosatt i nuvarande Grisbacka by (»Backa i Ume socken» 1544), var vid denna tid, enligt saköreslängderna, tillika underlagman i Västerbotten — så 1543 eller troligtvis ännu tidigare — och kvarstod i denna befattning ännu sedan han 1546 flyttat till Västerås såsom konungens befallningsman. Gustav Vasas intresse för en uppblomstring av tjärbränningen i Västmanland, ett ämne som ofta beröres i hans skrivelser till L. under Västeråstiden, förklarar måhända denna förflyttning. Vistelsen i Västerås blev emellertid kortvarig, endast ett par år. Efter att 1549 ha fått avstå från de häradsrätter, som han »härtill haft haver», men vilkas omfattning vi ej närmare känna, framträder han följande är som fogde i Hälsingland och kom att på denna post kvarstanna relativt länge eller t. o. m. 1554. Samtidigt togs han i anspråk också för vissa uppgifter i Västerbotten, där hans familj under alla dessa växlingar synes ha ägt sitt hemvist och där han 1550 förlänats med tionden från två av de stora socknarna. Omsider blev han 1555 fogde i Västerbotten; möjligen var det nu hans avsikt att, kommen till åren, slå sig till ro i detta landskap. Men fejderna med Ryssland väckte farhågor för fientliga infall i rikets nordanbygder, och L. manades av konungen att vara på sin vakt; sedan denna fara drivit över, ombesörjde L. det norrländska krigsfolkets transport till Nyslott. Redan med året 1556 upphörde hans verksamhet som fogde i Västerbotten. Anledningen var uppenbarligen, att konungens planer på anläggandet av en avelsgård i Umeå socken gåvo L. möjlighet att på fördelaktiga villkor avyttra sina därvarande hemman. Härom träffades 1556 en uppgörelse, varigenom L. och hans hustru under sin livstid tillförsäkrades Norrala kungsgård i Hälsingland samt tionden från Järvsö socken. Han synes snart därefter ha avflyttat från Umeå; tio år senare återfick han vid avelsgårdens upplösning de inventarier, han vid sin avfärd överlåtit till kronan.

Mindre känd än L: s skiftesrika arbete i den lokala förvaltningens tjänst är för oss den verksamhet inom den lokala rättskipningen, som han samtidigt under många år utvecklade. De förtroendeuppdrag, varmed den kröntes, vittna om det anseende för beprövad erfarenhet också i dessa ting, som han tillvunnit sig hos överheten. Vid distingsmarknaden 1553 i Uppsala befinnes han ha varit bisittare i den för konungsdom tillsatta nämnden; säkerligen har detta varit fallet vid åtskilliga liknande tillfällen under konung Gustavs dagar. Betydelsefullast härutinnan blev dock hans medlemskap av Erik XIV: s högsta nämnd. Åren 1563—67 bevistade han rätt många av nämndens sammankomster i Uppsala och Stockholm; han förefaller under denna tid ha varit bosatt i huvudstaden. Till de ledande krafterna inom nämnden kan han tydligtvis ingalunda räknas, men att han utåt framstått som en av dess mest. auktoritativa män, visas bl. a. av en flera decennier yngre utsago av Johannes Bureus, som bland nämndens tillkallade ledamöter endast tecknat sig till minnes L: s namn. »Gamle Lasse Olsson» torde ha avlidit 1572, emedan förläningen av tionde från Järvsö då upphör.

L. uppgives ha varit två gånger gift. Enligt personalierna över Göran Horn (anförda av Hausen i Carpelans Handbok) hette hans första hustru Margareta Andersdotter Bärens. Det ligger emellertid nära att misstänka, att namnformen Bärens i denna källa blott utgör en missuppfattning av fadersnamnet Bure, latiniserat Bureus. Under denna förutsättning har Margareta tillhört samma norrländska släktkrets som L: s andra hustru Anna Andersdotter Grubb, dotter av den förutnämnde Anders Persson och Maria Bure. Helt uteslutet är f. ö. icke, att Margareta och Anna äro samma person. — Enligt en traditionell uppgift skall L. 1561 eller 1562 ha fått sitt adelskap förnyat av Erik XIV, men förutom det, att notisen saknar varje inre stöd i vad en närmare granskning ger vid handen i fråga om L: s härstamning, har något för honom utfärdat adelsbrev ej kunnat påträffas. Härtill kommer, att han även efter 1562 visar sig ha fört i sitt sigill sitt vanliga ofrälse bomärke med initialerna L. O. En gammal släktbok, som tillhört Johan Månsson Ulfsparre och' som i denna del härrör från tiden omkr. 1580. — L:s yngre sön, den senare ärkebiskopen, kallas här »biskop Anders i Växjö» — säger om sonen Hans uttryckligen, att han »fick frälse av konung Erik», men har ingen motsvarande uppgift för faderns del. Namnet Björnram, som tillägges L. i senare framställningar, har överförts till honom från hans tvenne adlade söner i anslutning till deras vapenbild; att denna åter influerats av mödernehärstamningeri, vare sig nu från en släkt Bärens eller från den mångomtalade Bureätten, får betraktas som rätt säkert. Den tredje sonen, Mårten, som en korttid innehade Svartviks gård i Norrala, var 1577—80 fogde i Hälsingland och 1583 —85 i Österbotten; han namnes även underlagman i norrländska landskap (d 1585). Tre döttrar äro kända. Äldst bland syskonen, blev Anna (f 1565) gift med Anders Sigfridsson (Rålamb). En syster, även hon med namnet Anna, uppgives som hustru till Jakob Matthiae, kyrkoherde i Delsbo och landsprost i norra Hälsingland; sannolikt är hön identisk med »hustru Märeta» i nyssnämnda släktbok. Den yngsta systern, Sara, hemfördes som hustru av den kunglige sekreteraren Per Eriksson.

Författare N. Ahnlund.

Sök i Nationella Arkivdatabasen Källor och litteratur Källor: Protokoller m. m. från konungsdom och konungsräfst; Släktbok (vanligen angiven såsom Nils Rabenii), Skoklostersamlingen Fol. 57 (s. 289 —290), allt i RA; Sandbergska samlingen FF 9525 ff, kammararkivet. — Handl. till belysande af Finlands kamerala förhållanden på 1500-talet, utg, af G. Grotenfelt, 1 (1892); Kon. Erik XIV:s nämnds dombok, utg. af C. Silfverstolpe (Hist. handl., 13:1, 1884); Kon. Gustaf I:s registratur 2—26 (1864—1911). — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523— 1630, 2 o. 4 (1919—23); H. Behrman, Kong Christian den andens Historie (1815); J. Th. Bureus, Sumlen, utg. af G. E. Klemming (Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen, bih. 1, 1886); N. Eden, Mårten Hel-sings bearbetning af Peder Swarts berättelse om Gustaf Vasas ungdom (Hist. tidskr., 1914); H. Forssell, Sveriges inre historia från Gustaf den förste, 1 (1869); A. Huitfeldt, Historiske Beskriffuelsc om hues sig haffver tildragit under Kong Christiern den anden (1596); E. G. Huss, Undersökningar öfver folkmängd, åkerbruk och boskapsskötsel i landskapet Västerbotten åren 1540—1570 (1902); K. Lenaeus, Delsboa illustrata (1764); J. Nordlander, Norrländska samlingar, 6 (1905); Peder Swart, Kon. Gustaf I:s krönika, utg. af N. Eden (1912); Alma Söderhjelm, Jakobstads historia, I (1907); Erik Jöransson [Tegel], Then stoormechtighe... ber Gustaffs, fordom Sweriges, Göthes och Wendes konungs, historia (1622).

Hänvisa till den här artikeln Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är: Lars Olofsson (Björnram), http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18332, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2015-05-30.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18332 URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida. En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt: Lars Olofsson (Björnram), urn:sbl:18332, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2015-05-30.

Se Wikipedia:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_Olsson

Björnram, släkter

Band 04 (1924), sida 650 Biografi

Björnram. Flera svenska adelssläkter, mellan vilka någon frändskap ej kan påvisas, förde under den senare medeltiden björnramen i sitt vapen. Vanligast äro en resp. tre björnramar. Av dessa ätter höjde sig endast en, med tre björnramar i vapnet, till någon egentlig betydenhet. Hit hörde riddaren Otte Ulfsson, herre till Erstavik på Södertörn, vilken under lång tid, från Engelbrekts dagar, var medlem av riksrådet, i vars möten han ännu 1453 deltog. Han begrovs i Vadstena febr. 1457. Gift med Ingeborg Nilsdotter (av Hammarstadssläkten) ägde han två söner, som kommo att spela en politisk roll. Den äldste, riddaren Nils Ottesson (d 1474; gift med Kristina Kristiansdotter Oxenstierna), omtalas i början av 1460-talet som innehavare av fädernegodset Erstavik; vid resningen 1467 förmådde han Roslagsallmogen att gripa till vapen men framträder därefter ej mycket i källorna. Erik Ottesson, den yngre brodern, var redan före 1471 riddare, ehuru han först 1482 namnes rådsherre. Han ägde Smedeby i Roslagen och var häradshövding i Bro skeppslag; omkr. 1490 innehade han under några år slottsloven på Nyköpingshus. Han gick ur tiden 1495; ättlingar efter honom och hans hustru Brita Tordsdotter, dotter av marsken Tord Bonde, äro icke kända. Ätten var i varje fall utdöd vid medeltidens slut, och synbarligen var detsamma fallet med de övriga släkter, som fört likartade sköldemärken.

Med dessa medeltida frälsesläkter äger Gustav Vasas hövitsman och fogde Lars Olofsson (se nedan 1) ingen förbindelse. Den släkt denne tillhörde var bevisligen ofrälse, och dess ursprung i äldre led är obekant. Genealogiska kombinationer, som vid närmare skärskådan snart visa sig ohållbara, ha visserligen låtit honom härstamma från en finländsk adelsman, Olof Nilsson till Lappträsk, gift med Margareta Bosdotter till Björnhälla. Upphovet till dessa slutledningar röjer sig lätt. L:s verksamhet under 1530-talet i norra Finland men framför allt sonen Hans Larssons (se nedan 2) senare ställning som en av de främste männen i den östra rikshalvan ha fört gissningarna på villospår. L. får sålunda heta herre till Isnäs i Pernå, ehuru det står fullkomligt fast, att detta gods genom giftermål förvärvades av sonen, varom för övrigt de äldsta genealogerna visa sig tillfyllest underrättade; Johannes Bureus uppgiver i sin släktbok, att H. blev gift med »förra hustrun på Isnäs». Även på andra sätt har den genealogiska kombinationen drivit sitt spel med denna redan på 1500-talet på manssidan utslocknade ätt. Den har nämligen sammanlänkats med den 1643 på riddarhuset introducerade, ett par decennier därefter utgångna ätten Björnram från Finland, vars av Johan III adlade stamfader Mats Andersson i ättartavlorna med orätt gjorts till son av ärkebiskop Andreas Laurentii, H:s broder (se nedan 3). Genom slutledningar a posteriori har därefter L. på denna väg godtyckligt utrustats med ännu ett finländskt stamgods, Domaregården i Karis socken.

Författare

N. Ahnlund.

Källor och litteratur

Källor: J. Burei släktbok, Geneal. saml. n: o 53, RA. — Bidrag till Skandinaviens historia under unionstiden, utg. af C. G. Styffe, 3—4 (1870—75); Diarium Vazstenense, utg. av E. M. Fant (Scriptores rerum Svecicarum, 1:1, 1818); Handlingar rörande Helga lekamens gille i Stockholm, utg. av I. Collijn, 1 (1921); Stockholms stads tänkeböcker 1474—1483 samt burspråk, utg. av E. Hildebrand (1917); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 3 (1895). — G, Anrep, Svenska adelns ättartaflor, 1 (1858); T. Carpelan, Finsk biogr. handbok, 1 (1903); W. G. Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1860); Finlands minnesvärde män, 2 (1855—57); J. Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden (1909); C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden, 3:e uppl. (1911). — Se i övrigt källorna till B. 1 och 2 nedan.

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18327