King Charles VIII of Sweden

Charles VIII of Sweden, Charles I of Norway

Charles VIII of Sweden (1408 Uppsala - 1470 Stockholm, in reality Charles II), Charles I of Norway, also Carl (Swedish: Karl Knutsson), was king of Sweden (1448–1457, 1464–1465 and from 1467 to his death in 1470) and king of Norway (1449–1450).

Regnal name

Charles was the second Swedish king by the name of Charles (Karl). Charles VIII is a posthumous invention, counting backwards from Charles IX (r. 1604–1611) who adopted his numeral according to a fictitious history of Sweden. Six others before Charles VII are unknown to any sources before Johannes Magnus's 16th century book Historia de omnibus gothorum sueonumque regibus, and are considered his invention. Charles was the first Swedish monarch of the name to actually use a regnal number as Charles II (later retrospectively renumbered VIII), on his queen's tombstone (1451) at Vadstena.[3]

Early life

Karl Knutsson was born in October 1408 or 1409, at Ekholmen Castle, the son of Knut Tordsson (Bonde), knight and member of the privy council (riksråd), and Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta), the only daughter and heiress of Charles Ulvsson, Lord of Tofta. His father Knut was first cousin of Erik Johansson Vasa's father. King Charles died 14 May 1470. His first marriage, in 1428, to Birgitta Turesdotter (Bielke) (died 1436) gave him his daughter Kristina. His second marriage, in 1438, to Catherine (Gumsehuvud, died in 1450) produced his second daughter Magdalena, who married Ivar Axelsson (Tott). He also had two children by his third wife (and former mistress) Christina Abrahamsdotter, Anna and Karl. His father was said by contemporary legends to descend from a younger brother of King Eric IX (Saint Eric). His mother, an important heiress, descended from Jarl Charles the Deaf and consequently from some ancient Folkunge earls of Sweden, as well as from Ingegerd Knutsdotter, a daughter of Canute IV of Denmark and Adela of Flanders.

Growing influence

In 1434 he became a member of the Privy Council of Sweden and in October of the same year he assumed one of its most senior offices, Lord High Constable of Sweden, or Riksmarsk. Because of the growing dissatisfaction with King Eric of Pomerania among the Swedish nobility, Charles was in 1436 made Rikshövitsman, an office equating to Military Governor of the Realm, and finally replaced the king as an elected regent from 1438 to 1440, as the result of the rebellion by Engelbrekt Engelbrektsson. During Charles's brief regentship, the so-called Rebellion of David (a peasant rebellion) took place in Finland. Eric of Pomerania was forced to step down from the throne and in 1440 Christopher of Bavaria, was elected king of Sweden, Norway and Denmark. At the coronation of Christopher in September 1441, Charles was dubbed a knight and appointed Lord High Justiciar of Sweden, or Riksdrots. In October he resigned as Lord High Justiciar and resumed his office as Lord High Constable. From 1442 he was the military governor, hövitsman, at Vyborg in Finland (margrave of Viborg).

Charles acquired extensive fiefs, for example in Western Finland. His first seat was in Turku. Soon, Christopher's government began to take back fiefs and positions and Charles was forced to give up the castle of Turku. Charles's next seat was the castle of Vyborg, on Finland's eastern border, where he kept an independent court, taking no heed of Christopher and exercising his own foreign policy in relation to such powers in the region as the Hanseatic League, the Russian city of Novgorod and the Teutonic Knights in what are today Estonia and Latvia.

King of Sweden

At the death of Christopher in 1448, without a direct heir, Charles was elected king of Sweden on 20 June and on 28 June he was hailed as the new monarch at the Stones of Mora, not far from Uppsala, mostly due to his own military troops being present at the place, against the wishes of regents Bengt and Nils Jönsson (Oxenstierna). The Danish had in September 1448 elected Christian I as their new monarch. A rivalry ensued between Charles and Christian for the throne of Norway, which had also been ruled by Christopher, with both kings gaining support from various factions in the Norwegian Council of the realm. In 1449 a portion of the Norwegian council elected Charles King of Norway, and he was crowned in Nidaros Cathedral in Trondheim on 20 November. However, Christian also continued pursuing his claim to Norway. The Swedish aristocracy was reluctant to back Charles in a war against Denmark over Norway, and already in 1450, Charles was forced to relinquish the throne of Norway in favour of Christian.

From 1451, Sweden and Denmark were in state of war against each other. Because of devastating warring, a growing opposition against Charles emerged among the nobility in Sweden. The strongest opponent was the Swedish church which opposed Charles's efforts to concentrate royal and secular power. Other opponents were the family group of Oxenstierna and the House of Vasa, which had been on the opposing side in the election of king and lost.

Later reigns

During the next 20 years, Charles was deposed twice, only to regain the throne and reign three times (1448–57, 1464–65, 1467–70).

In 1457, a rebellion took place, led by Archbishop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) and a nobleman, Erik Axelsson Tott. Charles went into exile to Danzig (Gdańsk). The two leaders of the revolt took the regentship, and organized the election of Christian I of Denmark as king (firstly in Turku, then in Stockholm).

In 1463, King Christian quarrelled with the Archbishop because of his taxation policies. The Archbishop was imprisoned, which resulted in a rebellion by his relatives, and led to Christian being driven out of Sweden. Charles was recalled by the rebels and returned at the head of a force of German and Polish mercenaries. Upon arrival in Sweden he found himself at war with the Archbishop and after two bloody battles in the winter of 1464–1465 Charles was again exiled. In 1467, the regent Erik Axelsson Tott, now having reverted to support Charles, once more had him crowned. Charles then reigned for three years, sharing power with the Riksråd, until his death in Stockholm in May 1470.

Karl VIII. (Schweden)

Karl VIII. (Karl Knutsson Bonde, * 1408 oder 1409; † 15. Mai 1470) war Reichsverweser von Schweden von 1438 bis 1440 und dreimal König von Schweden und als Karl I. König von Norwegen von 1449 bis 1450.

Er entstammte dem Geschlecht der Bonde und war der Sohn von Knut Tordsson Bonde und Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta). Nach dem frühen Tod seines Vaters heiratete seine Mutter Sten Turesson Bielke, auf dessen Hof Karl aufwuchs.

Leben

Nach seinem Eintritt in den schwedischen Reichsrat, 1434, stieg Karl schnell zu führenden Positionen auf. So war er 1434 Reichsmarschall und 1436 Leiter der schwedischen Armee (Reichshofsmann). Von 1438 bis 1440 hatte er das Amt des Reichsvorstehers inne. 1441 wurde er zum Ritter geschlagen und kurz darauf wieder zum Reichsmarschall degradiert.

Nach dem Tod König Christophs III. von Schweden, Dänemark und Norwegen wurde Karl am 20. Juni 1448 vom schwedischen Adel zum König gewählt, während die Dänen ihrerseits Christian I. wählten. Ein Jahr später krönte man ihn in Trondheim auch zum König von Norwegen, er musste das Land aber bereits 1450 an Christian abtreten. In Schweden erfolgte 1457 ein Aufstand unter der Führung von Jöns Bengtsson Oxenstierna und Erik Axelsson Tott. Karl wurde abgesetzt und ging ins Exil nach Danzig.

Sein Nachfolger in Schweden, Christian I., wurde 1464 bei einem erneuten Aufstand gestürzt und Karl zum zweiten Mal zum König gekrönt, aber schon nach einem halben Jahr 1465 nach Finnland verbannt. 1467 konnte er erneut nach Schweden zurückkehren und regierte nun bis zu seinem Tod 1470 als König von Schweden. Sein Tod führte zu einem erneuten Dänisch-Schwedischen Krieg.

Karl war dreimal verheiratet und hatte sieben Kinder.

Mit seiner letzten Ehefrau Kristina Abrahamsdotter hatte er einen Sohn, der aber vom Adel nicht als sein Nachfolger anerkannt wurde. Stattdessen wurde sein Neffe Sten Sture neuer König.

Kaarle VIII Knuutinpoika Bonde

Kaarle VIII Knuutinpoika Bonde oli Ruotsin kuningas kolmeen otteeseen (1448–1457, 1464–1465 ja 1467–1470) ja Norjan kuningas 1449–1450. Ruotsin kuninkaana hänet tunnetaan myös nimellä Kaarle VIII ja Norjan kuninkaana nimellä Kaarle I.

Kaarle Knuutinpoika osallistui kuningas Eerik Pommerilaista vastaan suunnattuun Engelbrektin kapinaan (1434–1436) ja helmikuussa 1436 hänestä tuli Engelbrekt Engelbrektinpojan rinnalla Ruotsin valtakunnan päämies (rikshövitsman).

Engelbrektin murhan jälkeen Eerik Pommerilainen tunnustettiin uudelleen kuninkaaksi, mutta Kaarle säilytti edelleen valtakunnan päämiehen asemansa. Kiistat kuninkaan ja Ruotsin ylimystön välillä kuitenkin jatkuivat ja vuonna 1439 Eerik erotettiin lopullisesti valtaistuimelta. Jo tätä ennen Kaarle oli lokakuussa 1438 valittu Ruotsin valtionhoitajaksi (riksföreståndare). Kaarlen valtionhoitajakaudella Suomessa tapahtui Davidin kapinaksi kutsuttu talonpoikaiskapina. Valtionhoitajakausi päättyi 1440, kun tanskalaiset valitsivat uudeksi unionikuninkaaksi Eerik Pommerilaisen sisarenpojan Kristofer Baijerilaisen, joka tunnustettiin myös Ruotsin hallitsijaksi.

Kaarle sai korvaukseksi vallan luovuttamisesta Kristoferille läänityksikseen muun muassa Suomen läntisiä alueita ja siirtyi aluksi pitämään hoviaan Turun linnaan. Pian Kristofer katui lupauksiaan ja painosti Kaarlea luovuttamaan Turun linnan. Kaarle siirtyi nyt Viipurin linnaan, jossa hän piti itsenäistä, Kristoferista piittaamatonta hovia halliten suurta osaa Suomesta ja harjoittaen omaa ulkopolitiikkaa suhteessa muiden muassa Novgorodiin, Hansaliittoon ja Baltiaa hallinneeseen saksalaiseen ritarikuntaan.

Kristoferin kuollessa vuonna 1448 hänellä ei ollut perillistä, mikä johti ongelmiin Kalmarin unionin hallinnasta. Tanskassa unionikuninkaaksi valittiin syyskuussa 1448 Oldenburgin kreivi Kristian, mutta Ruotsissa oli sitä ennen ehditty nimittää kuninkaaksi Kaarle, jonka voittoa vaaleissa auttoi hänen paikalle tuomansa suuri sotajoukko. Ruotsissa muistettiin vielä Kristoferin vaali, jonka tanskalaiset olivat suorittaneet omin päin kysymättä ruotsalaisten mielipidettä, ja nyt Ruotsissa haluttiin unionin johtoon ruotsalainen kuningas.

Kaarle kruunattiin vuonna 1449 Norjan kuninkaaksi, mutta hän joutui luovuttamaan kruunun Kristianille jo seuraavana vuonna. Riitaa unionikuninkuudesta ei saatu sovittua ja vuodesta 1451 Tanska ja Ruotsi olivat sodassa keskenään. Sota oli tuhoisa ja Kaarlea alettiin vastustaa myös Ruotsissa. Erityisesti Kaarlea vastaan asettui kirkko, joka vastusti Kaarlen pyrkimyksiä kuninkuuden vahvistamiseksi, ja kuninkaanvaalissa hävinnyt Oxenstiernojen ja Vaasojen sukuliitto. Vuonna 1457 syttyi kapina, jonka johtomiehiä olivat arkkipiispa Jöns Pentinpoika Oxenstierna ja Eerik Akselinpoika Tott. Kaarle pakeni Danzigiin, ja edellä mainituista tuli hetkeksi valtionhoitajia.

Kristian kutsuttiin Ruotsin kuninkaaksi, kuninkaanvaali pidettiin 1457 Turussa ja vähän myöhemmin Tukholmassa ja Kristianista tuli Ruotsin kuningas. Hän joutui kuitenkin vuonna 1463 ristiriitaan entisen tukijansa arkkipiispa-Jönsin kanssa, koska tämä lupasi omin päin Uplannin talonpojat vapaaksi uusista veroista. Arkkipiispa vangittiin, mikä johti tämän sukulaisten kapinaan, ja Kristian joutui 1464 pakenemaan Tanskaan.

Arkkipiispan tukijat kutsuivat Kaarlen Danzigista takaisin kuninkaaksi. Suuri osa ylimystöstä (muun muassa Turun piispa) ei kuitenkaan tunnustanut Kaarlen kuninkuutta ja hän joutui syrjään vain puolisen vuotta kestäneen toisen kautensa jälkeen. Vuonna 1467 valtionhoitaja Eerik Akselinpoika Tott, joka oli kääntynyt Kaarlen tukijaksi, järjesti Kaarlen vielä kerran kuninkaaksi tämän elämän kolmeksi viimeiseksi vuodeksi.

Jälkimaine

Kuningas Kaarle Knuutinpoika edusti Ruotsin historian unionivaiheessa ruotsalaista itsenäisyyttä ja separatismia. Seuraavalla vuosisadalla pohjoismainen unioni lopulta romahti kokonaan, ja Kaarlea muistettiin eräänä kansallishengen esikuvana.

Hänen tyttärensä pojantytär Kristina Gyllenstierna naitettiin vuonna 1511 nuorelle Sten Svantenpojalle, josta vuonna 1512 tuli valtionhoitaja Sten Sture nuorempi. Avioliitto oli tarkoitettu vahvistamaan mahdollisesti kuninkaan arvoa havittelevan valtionhoitajan asemaa. Sten Sturen valtionhoitajuus perustui samaan isänmaallisuuteen ja itsenäisyyshenkeen kuin Kaarlen hallitsijakausi.

Kaarlen jälkeläiset eivät perineet kruunua tai valtakuntaa ennen kuin vasta paljon myöhemmin: tiettävästi ensimmäinen hänen kuninkaaksi päässyt jälkeläisensä oli vuonna 1863 Tanskan (Kaarlen perivihollismaan) valtaistuimelle noussut Kristian IX, joka polveutui Kaarlesta isoisoäitinsä, Holstein-Beckin herttuattareksi avioituneen kreivitär Frederikke af Dohnan kautta. Suomea valtansa merkittävänä tukijalkana pitäneen Kaarlen jälkeläisistä keisari Nikolai II nousi vuonna 1894 Suomen suuriruhtinaaksi, jolloin Kaarlen jälkikasvu palasi eräässä muodossa taas hallitsemaan Suomea.

Charles VIII rois de Suède, Charles I roi de Norvège

Karl Knutsson (en suédois : Karl Knutsson Bonde), est un noble suédois né le 5 octobre 1408 ou 1409 et mort le 15 mai 1470. Il occupe à trois reprises le trône de Suède : une première fois de 1448 à 1457, puis de 1464 à 1465 et enfin de 1467 à sa mort. Il est également brièvement roi de Norvège en 1449-1450, en opposition à Christian Ier de Danemark. Il figure parfois sous le nom de Charles VIII dans les listes de rois de Suède, mais cette numérotation est sans fondement historique : au xvie siècle, le roi Charles IX adopte son numéro à partir d'une liste de rois incluant six Charles fictifs. Cette tradition perdure encore de nos jours avec l'actuel roi Charles XVI Gustave.

Origine

Fils de Knut Tordsson Bonde (mort en 1413) et de Margareta Sparre (morte en 1428), fille de Karl Sparre, Karl prétend descendre par sa mère et la maison de Sparre du roi Éric IX de Suède, dit le Saint. L'union des royaumes de Danemark, de Suède et de Norvège, proclamée à Kalmar en 1397 par Marguerite Ire de Danemark, n'ayant été pour le royaume de Suède qu'une source de calamités, elle est rapidement remise en question.

Régent

Karl Knutsson, qui avait été nommé en 1435 « marsk », sénateur et membre du conseil par le roi Éric de Poméranie, est élu à l'automne de 1438 Riksförestandare par ces mêmes États de Suède, révoltés contre le roi. En 1440, Karl Knutsson accepte de reconnaitre l'autorité du nouveau roi Christophe III de Danemark qui lui donne la Finlande en fief et où il va résider à Viborg.

Trois fois roi

Après la mort prématurée du roi Christophe III, Karl est élu roi de Suède le 20 juin 1448. Le 20 octobre de l'année suivante, il est également élu roi de Norvège et couronné à Trondheim le 20 novembre 1449. Le nouveau souverain est rapidement abandonné par les Norvégiens, qui reconnaissent l'autorité de Christian Ier de Danemark dès 1450. Lors d'une entrevue Karl et Christian Ier règlent la question de la souveraineté sur l'ile de Gotland enlevée par Karl en 1449 et que les danois finissent par récupérer. À Noël 1451 les négociations sont rompues et la guerre reprend. Karl doit également abandonner le trône de Suède en 1457, sous la pression de l'opposition nobiliaire menée par l'archevêque d'Uppsala Jöns Bengtsson Oxenstierna et le clergé. Il se réfugie alors à Dantzig.

Charles réussit à se rétablir en 1464, mais il perd de nouveau le trône en 1465 et retourne dans son fief de Finlande, Jöns Bengtsson Oxenstierna reprend la régence. Remis une troisième fois en possession de sa couronne en 1467, grâce à son gendre Ivar Axelsson Tott et au frère de ce dernier Erik Axelsson Tott, il conserve le titre royal jusqu'à sa mort à Stockholm le 15 mai 1470 sans réussir à pacifier le royaume.

Il lègue sinon son royaume du moins sa position de chef du « parti national » à son neveu, le régent Sten Sture le Vieil qui lui succède.

Unions et postérité

Karl Knutsson épouse en premières noces Brigitte Bielke (morte en 1437), fille de Thure Stensson de Fogelwick. Veuf, il se remarie en 1438 avec Catherine de Bjurum (morte le 7 septembre 1450), fille de Karl Ormsson. Sur son lit de mort, il régularise son union avec Christine Abrahamsdotter, qui était sa compagne depuis de nombreuses années. De ces trois mariages, il a six fils, tous morts en bas âge, et sept filles :

• Christine (1432-1477), épouse de Erik Eriksson Gyllenstierna ;
• Magdalena, épouse de Ivar Axelsson Tott, « Administrateur du Royaume » ;
• Anna, épouse de Hakon Svensson Bölja ;
• Richissa et Brigite, religieuses ;
• Marguerite et Catherine, mortes jeunes.
  
  

Карл VIII (король Швеции)

Карл VIII Кнутссон Бунде (ок. 1408 — 15 мая 1470) — король Швеции с 28 июня 1448 по февраль 1457 года (1-й раз), c 9 августа 1464 по 30 января 1465 года (2-й раз), с 12 ноября 1467 по 15 мая 1470 года (3-й раз) и Норвегии с 25 октября 1449 по 14 мая 1450 года.

После восстания шведов (1434—1436) против Кальмарской унии был регентом (1438—1441).

С 1442 года Карл — военный комендант Выборга. В это время он приобрёл обширные феодальные владения в Финляндии, центром которых был город Турку. Однако позже Карл был вынужден перебраться в Выборг, где в качестве правителя Выборгского лена проводил независимую от короля политику.[1]

После смерти Кристофера Баварского, 20 июня 1448 года Карл был избран королём Швеции. В ходе войн с Данией (начались в 1452 году) прибегнул к экстраординарным поборам, а также пытался провести земельную редукцию, то есть возвратить в казну ранее розданные земли, что вызвало мятеж знати, в результате чего Карл VIII трижды изгонялся из страны. Способствовал установлению в Швеции централизованной монархии.

• Find a Grave Karl Knutsson, oegentligt Karl VIII (riktigare vore Karl II, ett regentnummer som faktiskt användes i hans samtid[1]), född 1 oktober 1408 eller 1409, död 15 maj 1470, var svensk riksföreståndare 1438-1440, kung av Sverige 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470 samt som Karl I kung av Norge 1449-1450. Han var son till Knut Bonde (Tordsson) och Margareta Karlsdotter (Sparre av Tofta). Karl Knutsson av släkten Bonde föddes 1408 eller 1409 som son till riddaren Knut Bonde och Margareta Karlsdotter och uppfostrades efter sin faders död 1413 hos sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Vid arvskiftet efter modern 1429 mottog han godset Fågelvik i Småland, som var hans egentliga bostad innan han ägnade sig åt politik. I yngre år gjorde Karl Knutsson långa utrikesresor och lärde sig främmande språk och studerade krigskonst.

Gift 1) före 1429 med Birgitta Turesdotter (Bielke) (död 1436), 2) 10 maj 1438 i Stockholm med Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) (död 1450), 3) På dödsbädden lät han 1470 viga sig med sin frilla Kristina Abrahamsdotter. Det har ifrågasatts om det var en rättsligt bindande vigsel utförd av en präst. Enligt en sägen skulle "vigseln" endast bestått av ett uttalande från Karl Knutsson själv: "Hädanefter skall du vara min hustru", och strax därpå dog han. Hon står emellertid antecknad som drottning i en samtida källa som finns i original på Kungliga biblioteket[2].

Barn med Birgitta Turesdotter (Bielke): Ture Karlsson (Bonde) (död ung före 23 juni 1447) Kristina Karlsdotter (Bonde) (född omkr. 1432, död före 25 januari 1500) Barn med Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud):

• Margareta Karlsdotter (Bonde) (c. 1442 - c. 1462), ogift[3]
• Magdalena Karlsdotter (Bonde) (1443-1496), gift med Ivar Axelsson (Tott)
• Rikissa Karlsdotter (Bonde) (f. c. 1445), nunna i Vadstena[4]
• Birgitta Karlsdotter (Bonde) (1446-1469), nunna i Vadstena[5]
• - 8. Fyra söner av okända namn döda som barn[4] Barn med Kristina Abrahamsdotter:
• Anna Karlsdotter (Bonde)
• Karl Karlsson (Bonde) (c. 1455 - c. 1495) Barn med okänd:
• Karin Karlsdotter, gift med Erengisle Björnsson (Diekn)

Links:

• The Peerage
• Geneall
• Wikipedia:English Svenska Norsk

  ---

Lars Eriksson Sparre och Märta Banér härstammar båda ifrån Konung Karl Knutsson Bonde

så utförlogare på kungen hittar du i Märta Banérs träd samt längre tillbaka i släkten Bonde

Karl Knutsson av släkten Bonde föddes 1408 eller 1409 som son till riddaren Knut Bonde och Margareta Karlsdotter och uppfostrades efter sin faders död 1413 hos sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Vid arvskiftet efter modern 1429 mottog han godset Fågelvik i Småland, som var hans egentliga bostad innan han ägnade sig åt politik. I yngre år gjorde Karl Knutsson långa utrikesresor och lärde sig främmande språk och studerade krigskonst.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Knutsson_(Bonde)

Karl Knutsson, oegentligt Karl VIII (riktigare vore Karl II, ett regentnummer som faktiskt

användes i hans samtid[1]), född 1 oktober 1408 eller 1409, död 15 maj 1470, var svensk

riksföreståndare 1438-1440, kung av Sverige 1448-1457, 1464-1465 och 1467-1470 samt som

Karl I kung av Norge 1449-1450. Han var son till Knut Bonde (Tordsson) och Margareta

Karlsdotter (Sparre av Tofta). Karl Knutsson av släkten Bonde föddes 1408 eller 1409 som

son till riddaren Knut Bonde och Margareta Karlsdotter och uppfostrades efter sin faders

död 1413 hos sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Vid arvskiftet efter modern 1429 mottog

han godset Fågelvik i Småland, som var hans egentliga bostad innan han ägnade sig åt

politik. I yngre år gjorde Karl Knutsson långa utrikesresor och lärde sig främmande språk

och studerade krigskonst.

Gift 1) före 1429 med Birgitta Turesdotter (Bielke) (död 1436), 2) 10 maj 1438 i Stockholm

med Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) (död 1450), 3) På dödsbädden lät han 1470 viga sig

med sin frilla Kristina Abrahamsdotter. Det har ifrågasatts om det var en rättsligt

bindande vigsel utförd av en präst. Enligt en sägen skulle "vigseln" endast bestått av ett

uttalande från Karl Knutsson själv: "Hädanefter skall du vara min hustru", och strax därpå

dog han. Hon står emellertid antecknad som drottning i en samtida källa som finns i

original på Kungliga biblioteket[2].

Was king of Sweden (1448–1457, 1464–1465 and from 1467 to his death in 1470) and king of Norway (1449–1450).

Karl Knutsson Bonde 1408-1470, kung 1448-1457, 1464-65, 1467-1470.

Karl Knutsson kom från två av landets förmögna och inflytelserika släkter, Bonde och Sparre. År 1434 anslöt han sig till Engelbrekts upprorsrörelse och valdes till rikshövitsman.

Unionstidens politiska oro speglades också i hans liv. Inte mindre än tre gånger var han kung. Efter Kristofer av Bayerns död valdes olika kungar i Danmark, Norge och i Sverige. Då Karl Knutsson, som valdes till svensk kung, insåg att hans möjligheter att bli kung även i Danmark och Norge hela tiden minskade, slog han in på en unionsfientlig politik, som senare fullföljdes av sturarna och Gustav Vasa.

Under hans levnad var den politiska oron i landet ovanligt stor. Han hade inte bara Kristian I i Danmark till fiende. Ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna och hans mäktiga släkt utgjorde en tredje faktor i striden.

Karl Knutsson Bonde hör till de mera kraftfulla personligheterna i den svenska medeltidshistorien. Efter en period av unionsregenter, Margareta, Erik av Pommern och Kristoffer av Bayern, lyckades Karl Knutsson år 1448 bli vald till Sveriges konung. Unionen splittrades tillfälligt. Karl lyckades även bli kung över Norge 1449, men tvingades avstå detta till Kristian I redan 1450.

Efter konflikter med stormännen, som kom att ledas av ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna, tvingades Karl fly landet 1457. Kristian I valdes till kung sommaren samma år, och unionen var återställd. Redan 1464 restes upprorsfanan igen - men denna gång mot Kristian. Karl Knutsson återinkallades och fick denna gång inneha kungavärdigheten från augusti 1464 till januari 1465, då han åter tvingades lämna Sverige.

Under de följande två åren styrdes landet av riksföreståndarna Kettil Karlsson Vasa, Jöns Bengtsson Oxenstierna och, sedan den sitnämnde avlidit, Erik Axelsson Tott.

På hösten 1467 återinsattes Karl som svensk kung. Det hade väl inte direkt gått någon nöd på honom under mellantiden, då han innehaft hela Finland som förläning. Karl Knutsson Bonde avled, som Sveriges kung, den 15 maj 1470. Under sin sista regeringsperiod var hans inflytande dock begränsat. Han är den ende monark som innehaft Sveriges krona i tre perioder.

Karl Knutsson var en mästerlig propagandist. Karlskrönikan, som tillkommit på hans initiativ, ger bilden av en folkkär och rättrådig monark, som kämpar mot ondskefulla och svekfulla utlänningar. Hans behandling av politiska motståndare talar dock ett annat språk.

Karl Knutsson ägde gårdar i flera delar av riket, bland annat i Aspeland, Sevede och norra Tjust. Han bodde en viss tid på Fågelvik i Tryserums socken i norra Tjust (numera Östergötland).

Vatikanarkivet har nyligen öppnat det tidigare hemliga arkivet för ämbetet för syndaförlåtelse, penitentiarian. Till ämbetet inkom 1438 en böneskrivelse från Karl Knutsson Bonde, Sveriges marsk och blivande kung, och hans nyblivna hustru Katarina Karlsdotter. Det var Karls andra äktenskap, hans första hustru Birgitta Turesdotter hade avlidit 1436. Eftersom Birgitta och Katarina var släkt med varandra ansåg brudparet att de behövde påvlig dispens för att försäkra sig om att deras äktenskap skulle vara giltigt i kyrkans ögon. Och - kanske ännu viktigare - att eventuella barn var legitima. Dispensen beviljades av ett ombud för penitentiarian.

Under sitt sista levnadsår, 1470, gifte han sig -enligt vissa källor på dödsbädden-med frillan Kristina Abrahamsdotter med vilken han hade sonen Karl. Men sonen nådde inte sådan ålder att han kunde spela någon politisk roll. Det blev i stället Karl Knutssons systerson, Sten Sture den äldre, som fick fortsätta kampen mot danskarna.

Bildhuggaren Bernt Notke har gjort en statyett föreställande Karl Knutsson. Då den inte är alltför smickrande, kan den antas vara porträttlik. Den finns på Gripsholms slott.

Som yttre tecken på kunglig värdighet lät Karl Knutsson, liksom tidigare monarker, bruka ett riksvapen. Faktum är att just den version av det svenska riksvapnet, som Karl Knutsson pusslade ihop år 1448 har fått större bestående betydelse än något annan. Vi använder den fortfarande som Sveriges officiella "stora riksvapen": en fyrdelad huvudsköld med de tre kronorna i första och fjärde fälten och det så kallade folkungalejonet i andra och tredje. Som åtskillnad mellan de blå fälten lät Karl Knutsson placera ett gyllene kors, något som enligt flertalet bedömare har kommit att utgöra en direkt förebild för utformningen av den svenska flaggan. (Lästips: Karl Knutsson - en biografi, av Dick Harrison, se litteraturförteckningen)

Källor

1) Lars O. Lagerqvist - Sveriges regenter - från forntid till nutid

2) Dick Harrison - Karl Knutsson