Katarina Gustavsdotter (Stenbock), född 22 juli 1535 på Torpa stenhus utanför Borås i nuvarande Tranemo kommun, död 13 december 1621 på Strömsholm, var drottning av Sverige 1552–1560 som gift med Gustav Vasa i hans tredje äktenskap.

Katarina var dotter till riksrådet Gustav Olofsson (Stenbock) och Brita Eriksdotter (Leijonhufvud) samt systerdotter till Gustav Vasas andra drottning, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud); hon var därmed också kusin till kungens nio barn med Margareta. Hennes föräldrar, liksom Margaretas övriga släktingar, kallades för "Kungafränderna" och intog en framträdande plats vid det svenska hovet under Margaretas tid som drottning, och kungen närvarade ofta vid deras familjehögtider, såsom vid bröllop i släkten, liksom de närvarade vid hans. Katarinas föräldrar räknades som personliga vänner till Gustav Vasa: hennes far gjorde karriär som riksråd på grund av sin lojalitet mot kungen, och monarken ska ha haft "alltid mycket förtroende" för hennes mor: "Till hennes [Margaretas] syster Birgitta... hade han alltid mycket förtroende".

Inte mycket är känt om Katarinas liv före giftermålet. Den normala uppfostran för en adlig svensk kvinna under denna tid var att lära sig att läsa och skriva genom att studera moraliska religiösa skrifter, som uppfostrade en dotter till att bli en hustru kapabel att sköta ett stort godshushåll åt en äkta make och agera som hans representant i hans frånvaro, vilket innebar att hon också fick lära sig räkning, godsskötsel och ekonomi. Det är möjligt att hon tillbringade en tid vid hovet som hovjungfru, även om det inte finns någon uppgift om det eller att hon i varje fall träffade kungen vid familjehögtider. Katarina var omkring 155 cm lång, hade mellanblont hår och blå ögon och beskrivs som vacker. Enligt traditionen var Katarina inofficiellt förlovad med Gustav Johansson (Tre Rosor) före sitt äktenskap, en förlovning som bröts för kungens skull. Efter giftermålet ska hon en gång ha ertappats av kungen med att tala i sömnen: "Konung Gustaf håller jag mycket kär; men Rosen förgäter jag aldrig."

När drottning Margareta avled i augusti 1551, bad kungen först Kristina Gyllenstierna att ta över ansvaret för kungabarnen, men när hon av ålderdomsskäl inte längre kunde göra det, ombads Katarinas mor "Fru Birgitte" att tillsammans med mostern Märta att ta över ansvaret vid juletid 1551. Det ansågs självklart att kungen skulle gifta om sig: enligt normen förväntades en adlig änkling med minderåriga barn att göra det, och kungen uppgav själv att han behövde en drottning till sitt hov och en mor till sina barn. I mars 1552 kallades hennes mor samt hennes moster Märta och dennas make och Per Brahe till familjeråd hos kungen i Västerås, och det är troligt att det var vid detta tillfälle kungen föreslog hennes familj ett äktenskap mellan honom och Katarina. Äktenskapsförhandlingarna tros ha förts med modern. Släkten Stenbock välkomnade förslaget, som säkerställde att det inflytande vid hovet familjen hade fått genom Margaretas äktenskap skulle säkras genom Katarina.

Prästerskapet, representerat främst av ärkebiskopen och biskoparna av Strängnäs och Västerås, motsatte sig giftermålet då det på grund av den nära släktskapen mellan Margareta och Katarina ej skulle vara förenligt med Bibelns bud enligt Tredje Mosebok 18:e kapitel: även om det inte sades att det var förbjudet att gifta sig med en hustrus systerdotter, förbjöds äktenskap med en farbrors änka och liknande, vilket togs som en hänvisning till förbud mot äktenskap med en avliden makas släktingar. Gustav Vasa genomdrev dock sin vilja med motiveringen att Gamla testamentet endast gällde judar. Han tillsatte en utredning ledd av Georg Norman påpekade att bibeln tillät äktenskap med en avliden hustrurs syster, varför en avliden hustrus systerdotter borde vara tillåtet. Kungen kallade till ett officiellt möte med biskoparna i Linköping i juli, där de lämnade in officiella protester mot äktenskapet. Kungen fick sedan riksråden att styrka äktenskapet och bekräfta kungens rätt att gifta sig oavsett kyrkans åsikt, något biskoparna då lovade att respektera.

Vid detta tillfälle motiverades äktenskapet med Katarina med att kungen behövde gifta om sig för att få en drottning och en mor åt sina barn. Eftersom storpolitiken gjorde det svårt, tidsödande och dyrt att inleda långdragna förhandlingar om ett äktenskap med en utländsk prinsessa, hade det i stället ansetts bäst att välja en brud ur den inhemska högadeln. Att det blev just Katarina handlade, enligt den officiella motiveringen, inte om något personligt tycke. Vid denna tidpunkt fanns det heller inte så många kandidater i rätt ålder i den svenska högadeln, och Katarinas familj och föräldrar var högt ansedda av kungen. Våren 1552 besökte kungen godset Torpa för att framföra sitt frieri till Katarina personligen. Enligt traditionen ska hon då ha försökt gömma sig bakom en buske i trädgården.

Drottning

Vigseln ägde rum den 22 augusti 1552 i Vadstena klosterkyrka. Kungahovet övernattade då i det dåvarande Kungshuset, en träbyggnad som användas i väntan på att slottet där skulle byggas klart. Katarina bar vid bröllopet en rosa sidenklänning med överklänning i silvertyg kantad med karmosinröd sammet och en pärlstickad hätta. Hon ledsagades till kyrkan, liksom sin moster och föregångare brukade göra vid offentliga processioner, av sina manliga släktingar, med de två äldsta prinsarna framför och prinsessorna efter sig klädda i rödgyllene sammet. Bröllopet firades sedan med fackeldans i Kungshuset. Dagen därpå kröntes Katarina till drottning i rosa sidenklänning med en överklänning av rött guldtyg och med kungens krona och spira.

Det finns inte så mycket information om Katarina Stenbocks tid som drottning, som tycks ha varit stillsam, eller om hennes relation till sin make eller sina styvbarn under makens livstid. Hennes relation till styvbarnen var dock bekräftat god efter makens död, med undantag av den till Karl. Om Katarina Stenbock som drottning sägs att hon "stilla och värdigt fann sig i sin roll som Sveriges drottning". Katarina ska enligt vissa uppgifter troligen ha varit gravid under 1554 och 1555, men graviditeterna blev aldrig bekräftade, och hon förblev barnlös. Den närmaste uppgiften om en graviditet är från maj 1556, då hon ska ha drabbats av "plötsliga modersbesvär" under en vistelse på Åland, något som har tolkats som ett missfall.

I egenskap av drottning fick Katarina ansvaret för den kungliga barnkammaren, särskilt över kungens döttrars uppfostran, samt för hovets hushåll. Hon fick också ett eget hov med egna hovfunktionärer, även om det nästan inte finns någon information om dem. Vid denna tid var de adliga hovfunktionärernas anställningar normalt sett kortvariga: de flesta av kungens hovmän var unga junkrar som tjänstgjorde en kort tid för att lära sig fina seder innan de fortsatte med en karriär inom militären eller politiken, och Katarina tilldelades på samma sätt adliga hovjungfrur, som hon hade till uppgift att arrangera bröllop för sedan de hade tillbringat en tid vid hovet för att lära sig fina seder och under övervakade former fått lära känna lämpliga äktenskapspartners: hovjungfrurna hölls annars mycket strängt och sysselsattes vanligen med sömnad i drottningens rum, för att inte sprida dålig propaganda över vasahovet. En av få incidenter som omnämns om Katarina som drottning, var då hovjunkern Hogenskild Bielke i sina brev till sin mor beskrev hur han hade trakasserats av Katarinas bröder Erik och Olof, som utmanade honom på slagsmål och förstörde hans kläder och framgångsrikt utnyttjade sin ställning som drottningens bröder: bland annat hade Katarina sett till att ett tyg som kungen gav till både Bielke och Katarinas bröder för kläder, endast gavs till hennes bröder. Som drottning förväntades Katarina att agera för sin familj och utgöra dess förbindelselänk med kungen precis som hennes moster drottning Margareta hade gjort, och det var också en uppgift hon utförde: när hennes moster Märta år 1556, till exempel, sände en begäran om att kungen skulle sände henne ett brev rörande rättigheterna till Läckö Län, utförde Katarina framgångsrikt den uppgiften. Hon följde med kungen på hans resa till Åbo i Finland 1555, och tillbringade följande vinter på Åland.

Utifrån brevväxlingen kring bröllopet mellan hennes styvdotter Katarina och Edzard II av Ostfriesland 1558-59 förefaller det som om Katarina Stenbock själv inte hade så stark auktoritet vid hovet: kungen brevväxlade till exempel med sin äldsta dotter snarare än med Katarina då det gäller instruktionerna kring bröllopet, han gav henne inga självständiga uppgifter och diskuterade heller inte sin äktenskapspolitik med henne, utan gav henne endast förhållningsorder.

Under Vadstenabullret och skandalen kring hennes styvdotter Cecilia 1559 var hon en av dem som Katarina Vasa förhandlade med för att lösa situationen. Utifrån bevarade brev att döma försökte hon agera medlare mellan monarken och sin styvdotter Katarina Vasa för att den senare skulle få tillstånd av kungen att lämna landet med sin make. Katarina Vasa fick dock inte lämna landet förrän efter sin fars död 1560. Katarina ombads också följa med Cecilia då denna konfronterades av sin far vid återkomsten till Stockholm. I maj 1560 bad kronprins Erik henne också utverka ett tillstånd för honom att resa och fria till Elisabet I av England.

Katarina blev änka 1560 och överlevde sin make i 61 år. Enligt officiell historiebeskrivning vakade hon troget dag och natt vid makens dödsbädd utan sömn tills hon själv blev sjuk, och därefter bad om att en säng skulle ställas bredvid makens där hon kunde sova för att fortsätta vara vid hans sida. Enligt uppgift fortsatte hon att medla mellan maken och dennes barn även vid dödsbädden, då hon på hans klagomål över att de inte var där svarade att de gärna hade velat vara det, om de inte vore rädda för hans vrede.

Gustav Vasa lämnade ingen konkret egendom i arv till Katarina. Men han gav henne rätten till ett eget hov och att hon fortsatt skulle ha ansvaret för hans döttrar, som skulle leva i antingen hennes eller vid Eriks hov fram till sitt giftermål, och han gav henne rätten till ett eget underhåll och instruktioner till sina söner och riksrådet att alltid respektera hennes intressen och se till att hon hade en ståndsmässig försörjning, men namngav inte vilka gods hon skulle få, utan hänvisade endast till att han redan hade kommit överens med sönerna om vilka det skulle vara enligt muntligt avtal. Enligt hennes styvson Karl hade Katarina sett till att få muntligt löfte på att Strömsholm skulle bli hennes förläning.

Under Erik XIV:s regeringstid

Katarina antas själv ha talat med Erik XIV om att få en skriftlig försäkran på de gods hon ska ha fått muntligt löfte om, och hon fick i mars 1561 förläningsbrev på Strömsholm med tre socknar, Fiholm med två socknar, Tynnelsö med tre socknar, Tosterö, Magerö och Kungsberga med tre socknar. Hon bosatte sig på sin livgeding Strömsholms kungsgård, medan hon i Stockholm bodde både på Tre Kronor och i ett eget stenhus. Hennes egendom gav henne en fast inkomst och en oberoende tillvaro.

Katarina Stenbock bar sorgdräkt i resten av sitt liv som änka; det finns ingen uppgift om att hon någonsin ska ha klätt sig i annat än änkedräkt, även om hon deltog i många offentliga ceremonier. Som änkedrottning bar hon titeln "riksänkedrottning". Det var den första gången en sådan titel tycks ha använts om en svensk änkedrottning.

Under Erik XIV:s regeringstid var hon i rang den främsta damen vid hovet fram till hans äktenskap med Karin Månsdotter, något som speglas i den plats hon intog vid representativa uppgifter vid hovet. Sommaren 1562 öppnade hon till exempel balen med kungen vid den middag som gavs med anledning av den polska delegationens besök i Stockholm, som kommit för att förhandla om äktenskapet mellan hertig Johan och Katarina Jagellonica.

Katarinas relation till Erik XIV tycks ha varit relativt god. Erik behandlade henne med respekt, även om han misstänkte att hon stod på prins Johans sida i konflikten mellan bröderna. År 1567 erbjöd sig Katarina att tjänstgöra som medlare mellan kungen och hans fängslade bror Johan. Kungen avböjde dock förslaget med orden att hela familjen hade lovat Gustav Vasa att visa lojalitet och att Johans öde tillhörde alla som bröt sin trohetsed.

Katarina fick spela en viss roll under Sturemorden. Den 24 maj 1567 gick kungen bärsärkagång och högg ned Katarinas kusin Nils Sture, varefter hans drabanter dödade hennes ingifte morbror Svante Sture och kusin Erik Sture, Ivar Ivarsson (Liljeörn) och Katarinas bror Abraham Gustafsson (Stenbock), medan däremot Sten Eriksson (Leijonhufvud) och Sten Axelsson Banér klarade sig eftersom kungen hade gett order om att alla skulle dödas utom "Herr Sten", och man inte visste vilken av de två Sten som åsyftades. Hon anlände till staden samma dag. Vid sin ankomst ombads hon av en adlig delegation från kungen, ledd av morbrodern Sten Leijonhufvud och Hogenskild Bielke, att medla mellan kungen och de anhöriga till mordoffren, representerade av hennes moster Märta Eriksdotter (Leijonhufvud), och sedan återvända till kungen i Stockholm för vidare instruktioner. Vid hennes ankomst till Stockholm med sin morbror tre dagar senare, hade hela hovet, i fruktan för att kungen skulle få ett till anfall, avvaktat hennes ankomst innan någon vågade be om audiens. När hon trädde in för audiens med den adliga delegationen ska kungen offentligt ha fallit på knä och bett om ursäkt för vad han hade gjort. Han gav henne en skriftlig fullmakt att fullfölja förhandlingarna om förlikning mellan kungen och de dödas anhöriga. Det var Katarina som lade fram Märta Eriksdotters krav på ett försvarelsebrev för familjen, ekonomisk kompensation (som hon senare skulle använda för att finansiera upproret mot Erik), erkännande av de mördades oskuld och arrestering av de ansvariga, med vilka hon menade Jöran Persson. Erik accepterade kraven.

Under sommaren och hösten 1567 avlade också Katarina flera besök hos den fängslade Johan på Gripsholm. Hon närvarade också vid det besök Erik själv avlade hos Johan i oktober tillsammans med sin maka och barn, och då bröderna försonades och Johan förflyttades till Arboga, där han fick större rörelsefrihet. Vid denna tid styrdes landet av ett råd där hennes morbror Sten och svåger Per Brahe ingick. Enligt Jonas Wettring, som höll Katarinas likpredikan, spelade hon en viktig roll både för kungens tillfrisknande, och för hans försoning med brodern Johan.

Den 9 juni 1568 bar Katarina Erik XIV:s son prins Gustaf till dopet, sedan hennes syster Beata hade biträtt vid dennes födsel. Vid dubbelbröllopet mellan Erik XIV och Karin Månsdotter och Sofia Vasa och Magnus av Sachsen-Lauenburg 4 juli 1568 gick Katarina Stenbock först i processionen tillsammans med Karin Månsdotter, medan Sofia följde efter med Elisabet Vasa. Dagen efter bröllopet eskorterade hon ännu en gång Karin Månsdotter till kyrkporten under en baldakin, denna gång till Karins kröning. I egenskap av sin höga rang var hon en del av Eriks sätt att legitimera Karins nya ställning. Enligt den version som sedan gavs av kungens bröder ska kungen ha planerat att mörda de gäster, bland annat sina bröder, som han inbjudit att närvara vid bröllopet. Katarina ska då ha varnat dem för att närvara. Enligt en uppgift var det Karin Månsdotter som hade avslöjat planen för Katarina, som sedan förde dem vidare. Det är okänt hur mycket sanning som låg i detta.

Under avsättningen av Erik XIV befann sig Katarina hos kungen med sina styvdöttrar Sofia och Elisabet. Enligt Frankrikes ambassadör Charles de Dancay, som beskrev Katarina som "en vacker kvinna i 35-årsåldern", planerade Erik XIV att sända Katarina och sina systrar Sofia och Elisabet som gisslan till Ryssland. Detta som ersättning för sin svägerska Katarina Jagellonica, som den ryska delegationen hade bett honom att utelämna i utbyte mot en allians mot Polan, men som han på grund av internationell kritik inte vågade lämna ut. När Katarina, Sofia och Elisabet fick veta detta, flydde de från staden. Enligt en version gav de sig ut på en promenad till stadsporten, där de möttes av Sofias man och hans följe, som förde bort dem till de upproriska hertigarna. Enligt ett mer detaljerat vittnesmål gav de sig ut på en lusttur med båt på Mälaren, men fortsatte tills de nådde en motsatt strand, där de möttes av Sofias makes följe, officiellt ute för att förfölja hertigarna, som förde dem till hertigarna. Det är möjligt att Katarina hade inflytande på det faktum att Jöran Persson lämnades ut till hertigarna och avrättades: är 1611 attackerades hon av hans son, Erik Jöransson (Tegel), som anklagade henne för faderns död. Katarina Stenbock ska tillsammans med fransyskan Johanna de Herboville ha tagit hand om Eriks barn under fängelsetiden från 1568 till 1570 för att låta dem slippa inspärrningen.

Enligt den officiella propaganda som Johan offentliggjorde 1569 för att berättiga avsättningen hade Erik vid ett tillfälle anklagat Katarina för att ha finansierat den danske kungen under det pågående sjuårskriget, och hotat att inte bara överlämna henne, Sofia och Elisabet till Ryssland, utan också "bränna" dem och deras hovdamer. Trots att Erik i fängelset blev misshandlad av hennes bror Olof, tycks han ha haft tillit till Katarina, eftersom han ger henne, samt sina bröder Karl och Magnus, förtjänsten av att han inte hade blivit dödad.

Senare liv

Under Johan III:s regering fick hon en mindre framträdande plats vid hovet eftersom det då redan fanns en drottning, Katarina Jagellonica. Hennes förläningar ändrades 1569, sedan hertig Karl hade ifrågasatt dem därför att de låg innanför hans hertigdöme: samtliga gods i Södermanland byttes då ut mot Åland, vilket var ett ekonomiskt fördelaktigt byte eftersom inkomsten från Ålands fiske var högt. Den enda förläning hon annars behöll var själva Strömsholm, något som Karl fortsatt ställde krav på. Som godsägare fungerade hon ofta som lånegivare och finansiär av Johan III:s krig, något som satte honom i skuld till henne, en skuld han aldrig hade möjlighet att betala av.

I januari 1570 fanns planer på ett äktenskap mellan Katarina och hertig Frans II av Sachsen-Lauenburg, bror till hennes styvdotter Sofias man Magnus. Äktenskapet tycks inte ha varit politiskt utan Katarinas personliga angelägenhet. Att det inte blev av tros ha varit på grund av motstånd från hennes tilltänkte makes bror Magnus, vars skäl till motstånd är okända.

År 1573 besökte hennes bror Arvid Åbo slott på sin väg till förhandlingar med den svenska arméns strejkande tyska legosoldater i Baltikum inför ett planerat fälttåg till Ryssland. Han kom då i konflikt med Ivar Månsson (Stiernkors), som anklagade honom och hans bröder för att vara odugliga och fega i de uppdrag de hade fått, men aldrig ifrågasatta "För ni är drottningens bror i Sverige; käre, ja, Guds frid, drottningens bror". Konflikten slutade med att Arvid mördade Stiernkors i ett slagsmål. Det ledde till att Arvid fängslades och Katarina ingrep som medlare mellan kungen och brodern och till slut fick be Katarina Jagellonica om hjälp innan förlikningen lyckades.

I egenskap av änkedrottning hade Katarina en stark ställning inom klanen Stenbock, en av de ledande klanerna i Sverige under den tiden, och arrangerade ofta bröllop och andra familjehögtider. År 1574 hjälpte hon sin bror, Erik Gustavsson (Stenbock), att gifta sig med Malin Sture. Deras giftermål kunde endast genomföras efter att Erik rövat bort Malin från hennes mor, Märta Eriksdotter (Leijonhufvud). Märta lyckades emellertid uppskjuta giftermålet en tid genom att få kung Johan III att fängsla Erik. Efter ett knappt år såg sig Johan dock tvingad att släppa Erik, delvis efter påtryckningar från hertig Karl och Katarina. Katarina stod på parets sida och medlande mellan Märta och kungen till parets förmån.

Katarina var inblandad i en långdragen konflikt med hertig Karl om rätten till Strömsholm. Karl menade att han hade rätt till Strömsholm därför att den låg inom hans hertigdöme, medan Katarina menade att hon hade fått ett muntligt löfte av Gustav Vasa om att det var just Strömsholm som skulle bli hennes änkesäte, även om testamentet inte nämnde namnet på en specifik gård. Karl medgav att Gustav Vasa hade gjort ett sådant muntligt löfte, och att Katarina hade avtvingat löftet på dödsbädden och därmed hade missbrukat sin ställning. 1569 hade Katarina tvingats lämna ifrån sig alla sina gårdar inom Karls hertigdöme utom Strömsholm. Inför sitt giftermål 1579, krävde Karl återigen Strömsholm och hotade enligt Katarina med att besätta gården med våld om hon inte utrymde den åt honom. Karl förbjöd henne också att ta upp skatt från Strömsholm och sände i stället dit sina egna fogdar med militäreskort att ta upp skatt. Hon fick då stöd från Johan III, som bekräftade att Gustav Vasa på sin dödsbädd hade avkrävt sina söner ett muntligt löfte om att det var just Strömsholm som Katarina skulle få, och förbjöd Karls beskattning av Strömsholms bönder. Pesten 1579-80 avbröt ett ingripande, men 1582 sammankallade Johan III en riksdag som bekräftade Katarinas rätt till Strömsholm och förbjöd Karl att hota hennes rättigheter med hot om att strykas ur tronföljden. Även fortsättningsvis förekom dock konflikter där Karl ifrågasatte Katarinas rätt att lägga sig i rättskipningen i området, så som att mildra domar, då han ansåg att hon endast fått rätten till själva gården och inte övriga rättigheter till områdets angelägenheter, som tillhörde honom. Vid samma tidpunkt mottog Katarina ett sista frieri från en tysk pfalzgreve. Frieriet tros ha stötts av Karl som ett sätt att få Katarina ur landet. Hon tackade nej till detta frieri.

Katarina var närvarande vid mötet mellan det dåvarande kungaparet och Karin Månsdotter på Stockholms slott år 1582. 1584 höll hon ett möte med sina systrar Cecilia, Märta, sina bröder och sina två återstående systrars makar på Strömsholm, där de delade upp arvet efter föräldrarna och slöt ett avtal att alltid ersätta varandra för eventuell godsförlust. Hon tillhörde, tillsammans med Gunilla Bielke, dem som försökte medla under konflikten mellan Johan III och riksråden 1589-90. Under denna konflikt hyste kungen misstankar om att rådsherrarna planerade att avsätta honom till förmån för Erik XIV:s son Gustav Eriksson. Katarina blev själv misstänkt för att stå i förbindelse med dessa planer, ha sänt meddelanden till misstänkta personer och låtit dem hålla ett hemligt möte mot kungen på Strömsholm. I augusti 1590 förnekade hon detta i brev direkt till Johan III.

År 1592 avled Johan III och efterträddes av Sigismund. Katarina närvarade vid hans begravning 1594, och fick då plats nummer tre i begravningståget, efter prinsessan Anna och Gunilla Bielke men före den nya drottning Annas, om dock lät sig dras i släde medan de övriga gick till fots. Hon fick en skriftlig bekräftelse på sin förläning, och utnämndes även till häradshövding på Åland, vilket gav henne rätt att utnämna de lokala domarna på ön. När inbördeskriget mellan Sigismund och hertig Karl bröt ut, ställde sig Katarina och hennes släktingar på Sigismunds sida. Hennes bröder Erik och Arvid vägrade inställa sig på riksdagen 1595, och hertig Karl namngav Katarinas tre bröder, hennes svåger och hennes systerson som sina fiender. Hennes svåger, Klas Fleming, hade tillsatt en ny fogde på Åland och använt förråden på Kastelholm i sin kamp för Sigismund. Karl lät tillfångata en av Flemings män och förhörde då denne om det hade skett med Katarinas tillstånd. Detta bekräftades inte, men det uppgavs att Katarina hade skickat varningar om Karls fientlighet till Fleming. I november 1597 konfiskerades Katarinas förläning Åland av Karl. Hennes syster Ebba, Klas Flemings änka, blev samma år fängslad av Karl i Stockholm, medan flera av hennes övriga släktingar avrättades, dog i fångenskap eller flydde utomlands. Katarina skrev 1599 till Karl och bad om beskydd mot övergrepp och om nåd för sin bror Karl. Hon besökte samma år Karls drottning Kristina i Stockholm för att vädja till denna. Katarinas förläning Åland ersattes så småningom av Drottningholm. Flera av hennes kvinnliga släktingar, vars makar eller fäder hade fått sin egendom konfiskerade av Karl, fick bosätta sig hos Katarina. Bland dem hennes syster Ebba och dennas döttrar, och hennes brorsdotter Brita Eriksdotter. Katarina hjälpte sin landsflyktige bror Eriks maka Malin Sture att återfå makens konfiskerade gods 1603. Hennes syster Cecilia utgjorde en ofta sedd gäst, och deras ogifta syster Märta tycks omväxlat ha varit bosatt hos de båda systrarna. Som änkedrottning hade Katarina sitt eget hov på Strömsholm och tog emot adelns döttrar som hovjungfrur. Den mest kända av dessa var hennes systers sondotter Ebba Brahe, som fick en plats hos henne 1614, för att före henne bort från kungen, som ville gifta sig med henne, och vars bröllop hölls hos Katarina 1618.

Katarina var också verksam inom bruksnäringen. Bland annat skötte hon Wirsbo bruk, och 1590 anlade hon hammarsmedjan i Ramnäs bruk. År 1610 blev hon indragen i en konflikt med Karl IX. Detta år sände hon sin avlidna systerdotters två söner, bröderna Schenk, till deras far i Tyskland med en köpman hon hade lejt för uppdraget, tillsammans med en last osmundjärn för att bestrida kostnaden för resan och en del inköp. Karl lät arrestera köpmannen misstänkt för att på Katarinas uppdrag föra en last som skulle finansiera hennes landsflyktiga släktingar, som var lojala mot Sigismund. När köpmannen lyckades fly ur fängelset såg Karl detta som en bekräftelse. Katarina förnekade anklagelsen och anlitade drottning Kristina för att rentvå sig. Under 1610-talet och fram till sin död var Katarina indragen i en långvarig tvist. Hon hade drivit bruksnäring tillsammans med sin systerdotters make Kristofer Schenk under 1590-talet. När denne lämnade Sverige och pantsatte bruken till handlaren Filip Becker, hade Katarina accepterat att överta hans skulder. Hon betala in en del, men upphörde då det upptäcktes att Schenk dessutom hade pantsatt bruken till lånegivaren Blasius Dundi. Under 1610-talet drev både Filip Beckers änka Anna Brunius och Blasius Dundi sina krav på Katarina att betala Schenks skulder, och hänvisade till att hon sedan kunde täcka sin egen förlust genom att kräva in skulden från den då avlidne Schenks söner, som också hade varit hennes fostersöner i många år. Katarina vägrade trots att domstolen två gånger, senast 1619, uttalade sig till fordringsägarnas förmån. Först samma år hon dog ordnade hon med överföringen av ett av sina län till systersonen Magnus Brahe för att han skulle betala skulden.

I egenskap av gods- och länsinnehavare beskrevs Katarina som omtyckt, något som inte borde ha varit enbart smicker: både hennes bröder och systern Cecilia fick sämre omdömen. Hon sände ofta petitioner till kronan och myndigheterna till förmån för bönderna som hörde till hennes gods, och hon motsatte sig också alltför hårda beskattningar, krontjänst och utskrivningar. Detta var dock inte ovanligt, eftersom många adliga godsägare motsatte sig för hård krontjänst för bönderna, som då skulle vara för utmattade att fullgöra sin tjänst hos godsägaren. Hon ska också ha skänkt generöst till kyrkan och de fattiga.

Under sina sista år led Katarina av allt sämre hälsa till följd av sin höga ålder och var tidvis rörelsehindrad; på grund av detta kunde hon inte närvara vid det kungliga bröllopet 1620 mellan Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg, men sände ändå bröllopsgåvor till kungaparet. I december 1621 avled hon, 86 år gammal. Hon är begravd i Uppsala domkyrka tillsammans med sin make och hans tidigare gemåler.

Hon har fått ett välgörenhets rykte eftersom hon gav en säker tillflyktsort för många kvinnliga relationer till de förflyttade lojalisterna i Sigismund och för att hon ofta fungerade som en kanal för det lokala bönderiet och kungahuset. Vid hennes död 1621 vid 86 års ålder sades det: 'De fattiga har förlorat en vän, de föräldralösa deras mor'.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_Gustavsdotter_(Stenbock)

Catherine Stenbock (Swedish: Katarina Gustavsdotter Stenbock; 22 July 1535 at Torpa, Tranemo Municipality, Västergötland – 13 December 1621 at Strömsholm, Västmanland) was Queen of Sweden from 1552 to 1560 as the third and last wife of King Gustav I.

Early life

Catherine Stenbock was the daughter of Riksråd Gustaf Olofsson Stenbock and Brita Eriksdotter Leijonhufvud, who was the sister of King Gustav's previous consort Margaret Leijonhufvud. She was thus the maternal niece of Queen Margaret and first cousin of the royal children of that marriage, including future kings John III of Sweden and Charles IX of Sweden. Her siblings included Ebba Stenbock.

There is little information about her prior to her marriage. It is possible that she served as maid of honor to her aunt, the Queen, but either way, she was most certainly known to the King personally: due to the marriage of her aunt, her family belonged to the relations to the King named as Kungafränderna (The King's Relations´), who played an important role at court, and participated in the family events of the monarch, as well as he was present at the weddings and other events of her family. Her parents were both favored by the monarch. Their marriage was hosted by the King in parallel to his own first marriage in 1531, her father founded his career as a riksråd upon his loyalty to the King, and her mother was in the King's confidence: it was said that "In her [Queen Margaret's] sister Bridget... he always had much trust". Upon the death of her aunt Queen Margaret in 1551, Catherine's mother Brita and aunt Martha Leijonhufvud, in succession to Christina Gyllenstierna, were entrusted the care of the royal children until the King married again, which he was expected to do.

The King declared that a new marriage was necessary foremost because he needed a Queen for his court and a mother for his young children. In March 1552, he called her mother, her aunt Martha and her spouse, and the King's nephew Per Brahe the Elder who was married to Catherine's sister Beata, and it thought that her proposed the marriage to her family at this meeting. Her family was favorable to the match, as this would preserve the family connection they had made with the King through his previous marriage with Queen Margaret, an influence they would keep through Catherine. The reason the King stated to marry Catherine was the great costs and the time-consuming negotiations necessary secure a marriage with a foreign princess in the complicated political climate in Europe during the ongoing religious conflicts. The marriage to Queen Margaret had secured the King a loyal support with the Swedish nobility for his rule, a useful alliance with he confirmed by marrying again in to the same family by marrying the niece of his late spouse. Catherine herself is described as a short, dark blonde beauty with blue eyes.

According to tradition, like her aunt and predecessor Catherine was engaged when the King decided to marry her, to the noble Gustav Johansson Tre Rosor (His last name meaning Three Roses), and after the marriage to the King, he once heard her say in her sleep: "King Gustav is very dear to me, but I shall never forget The Rose". When the King came to her parents manor Torpa to propose to her personally, as the law demanded that she give her personal consent, it is said that she ran away and hid behind a bush in the garden. Whether truthful or not, the King had his way.

There was, however, opposition among the church against a marriage between the King and the niece of his former spouse, and the arch bishop protested quoting the Books of Moses prohibiting the marriage between a man and the widow of his uncle, which was interpreted as the ban against marriage to the relations of a dead spouse. The King had a commission headed by Georg Norman prove that the Old Testament applied only to Jews and that, in any case, it allowed for a man to marry the sister of his dead wife and thereby a marriage to the niece of his wife must be permitted. The King also had his royal council confirm to the church that the King married upon their request out of the need for a Queen rather than for an infatuation and that he had the right to marry whom he choose, after which the church agreed to the marriage.

Queen

The marriage was conducted in the chapel of the Vadstena Abbey 22 August 1552, followed by the coronation of Catherine as Queen the following day. She was dressed in a golden dress during the wedding, and a silver one during her coronation, escorted, as was Queen Margaret during official ceremonies, by her male relatives. The wedding was surrounded what was seen as bad omens: the plague swept through parts of the nation, the city of Turku burned down, and people claimed to see bad omens and evil signs in the sky. The celebrations lasted for three days. When the court departed, the city of Vadstena burned down in a great fire, which was seen as another bad omen.

There is little information of Catherine Stenbock as Queen. As such, she was, with the assistance of her head lady-in-waiting Anna Hogenskild, made responsible to supervise the female courtiers and her cousins, the royal children; in the case of the princesses, until they married, and in the case of the princes, until they were no longer children. It seems as if her relationship to her royal stepchildren was a good one, with the exception of Duke Charles. Her private relationship to the King is not much mentioned, and it has been said that she: "Accepted her part as Queen of Sweden with silent dignity" and without attracting too much personal attention. It is said, however, that the King did find their age difference too great and contemplated writing a law which would prevent any future marriage between: "Two people, of which one was young and one was old". As Queen, she was expected by her family to replace her aunt Queen Margaret in the role of acting as a loyal as a channel between her family and the King, preserving the influence of her family, a task she obediently fulfilled: in 1556, for example, she was asked by her aunt Martha Leijonhufvud of a document from the King regarding the rights to Läckö fief, a task she performed successfully. There are no information that she ever involved herself in any personal political agenda of any kind. One of the few incidents mentioned of her during her tenure as Queen was during the conflict between the young courtier Hogenskild Bielke and her brothers Erik and Olof, in which Bielke accused Olof and Erik of using their positions as brothers of the Queen to terrorize the other young male courtiers while being protected by Catherine. Her stepson John's lover Karin Hansdotter originally belonged to her court.

In 1554 and in 1556, there were signs that she was pregnant, but no pregnancy was ever officially announced and none was ever confirmed. In 1555, she and the royal children accompanied the King to the province of Finland, where they stayed until 1556. During their stay on Åland, where they spend the winter upon their return after their visit to Finland, Catherine was affected by "Sudden motherly problems", which has been interpreted as a miscarriage, which is the closest information available of a pregnancy of Catherine Stenbock.

In Stockholm 1 October 1559, she was present at the wedding between her stepdaughter Princess Catherine and Edzard II, Count of East Frisia. On their departure from Sweden, the newly weds was accompanied by the sister of the bride and the brother of the groom, Princess Cecilia of Sweden and Johan II of East Frisia. On their stay in Vadstena, Cecilia and Johan were discovered by Crown Prince Eric to have a sexual affair. The great scandal were to be known as Vadstenabullret (The Vadstena Thunder). Catherine and Edzard were placed in house arrest, Johan were imprisoned, while Eric and Cecilia where both called back to Stockholm. The King is said to have cried when he related the story to Queen Catherine. During the whole affair, Catherine Stenbock was on numerous occasions asked to act as mediator between the King and his children. She accompanied Cecilia to her confrontation with her father after her return to the capital, and she acted as channel through the King for Princess Catherine, who tried to negotiate Johan's release and permission for her and her spouse to leave for East Frisia. In May 1560, Prince Eric asked her for a permission from his father to travel to England to propose to Elizabeth I of England.

King Gustav fell sick and died during the scandal. According to the chronicles, Catherine was present by his bedside during his entire sickness until death, had a bed brought in by his side where she slept, and eventually fell sick herself. She continued to act as mediator between the King and his children, and upon his complaints that they were not there, answer that they would have been, and wished to, had they not been so afraid for his anger.

Reign of Eric XIV

King Gustav died on 29 September 1560 and was succeeded by his son in his first marriage, Eric XIV. In his will, Catherine was promised custody of the Princesses, who were to live at the court of Eric or her until they married, an allowance suitable for her position, and that his sons should always see to it that she had her needs taken care of. He did not specify which estates should be given to her in his will, but prior to his death, he had his two eldest sons Eric and John promise to grant her preferred choice, Strömsholm. In March, Catherine had Eric XIV issue a written statement of her right to Strömsholm, which remained her seat for the rest of her life, as well as several other lands and parishes in Sudermannia, as well as her own residence in the capital. The mother of the new King's infamous adviser Jöran Persson, Anna, was the house keeper of the Queen Dowager's court at Strömsholm.

Catherine Stenbock remained a widow for 61 years, and despite participating in various kinds of ceremonies, she dressed in mourning for the rest of her life. She was the first Swedish Queen Dowager referred to by the title Riksänkedrottning (Queen Dowager of the Realm). During most of the reign of Eric XIV, the King was unmarried, and Queen Dowager Catherine ceremoniously functioned as the first lady of the royal court. In 1562, for example, she opened a ball given in honor of the Polish embassy sent to negotiate the wedding between the King's brother Prince John and the Polish Princess Catherine Jagellon.

Queen Dowager Catherine seems to have had a good relationship to Eric XIV, who normally treated her with respect, referred to her as "My Dear Stepmother" and trusted her on certain critical occasions. During the conflict between the King and his brother Prince John, when the King had John imprisoned with his spouse, Catherine offered her assistance as mediator, but was refused by Eric who accused her of siding with John and reminded her that King Gustav had asked them all to show loyalty to his successor.

Catherine was given an important role in connection to the infamous Sture Murders. In the spring of 1567, the King had several noblemen imprisoned and taken to Uppsala, accused of treason. Among them were brother of Catherine, Abraham Gustafsson Stenbock; the spouse of her aunt Martha Leijonhufvud, Svante Sture; and her two cousins, Nils Svantesson Sture and Erik Svantesson Sture, and her uncle Sten Eriksson Leijonhufvud. On 24 May, the King had a fit of insanity and killed Nils Svantesson Sture, after which he had her other relatives, with the exception of Sten Eriksson Leijonhufvud, as well as another nobleman, killed. After this, the King left Uppsala. He was found some days later outside the city in a severe state, and taken to the capital, where he was left in the care of Karin Månsdotter. Catherine arrived to Uppsala the day of the murders. She was contacted by a delegation from the King headed by her uncle Sten Leijonhufvud and Hogenskild Bielke, recently also kept prisoners by the King, and asked to act as mediator between the King and the relatives of the murder victims. They escorted her to the capital, where she was given an audience with the King. This was to be the first audience with the King since the murders, and the royal court awaited her arrival, as no one had dared to come in the Kings presence since the Sture murders. When she entered the audience room, the King reportedly fell down on his knees before her and asked forgiveness for the murders. He gave her a written document giving her the authority to negotiate the settlement with the relatives of the murder victims, among them her aunt Martha Leijonhufvud. Through Catherine, Martha Leijonhufvud put forward her demands of a letter of protection against further persecution of the King; an official statement of the innocence of the murder victims; economic compensation and the arrest of the people truly responsible for the behavior of the monarch, which was regarded to be his adviser Jöran Persson. The King accepted all terms of the settlement, though he soon reinstated Persson.

During the illness and convalescence of the King, the Kingdom was ruled by a regency council including the uncles of Catherine, Per Brahe the Elder and Sten Leijonhufvud. During this period, Catherine made several visits to the imprisoned brother of the King, Prince John in Uppsala. She was also present when Eric XIV visited his brother in October and in his confusion asked him if he was the King or not. She managed to arrange a form of reconciliation between the brothers, and had Prince John moved to Arboga, where he was guarded less strictly. Catherine is given credit for contributing to the recovery of the King's sanity later in that year.

On 9 June 1568, Catherine was made god mother of the King's son by Karin Månsdotter, and carried him to his baptism. On 4 July 1568, she participated in the double wedding between the King and Karin Månsdotter and the Princess Sophia and Magnus II of Saxe-Lauenburg. In the procession to church, the Queen Dowager escorted the King's bride, while the second bride, the King's sister Princess Sophia, followed secondly with Princess Elizabeth, which was regarded an insult in matter of rank, as the marriage between the King and the commoner was regarded a scandal which was boycotted by the Dukes, the brothers of the King. There were reports, that the King had plans to have his brothers, as well as other enemies invited to the wedding, killed during the celebrations, but that the plans failed because Månsdotter warned the intended victims through Queen Dowager Catherine. According to another version, Catherine did so on her own initiative.

During the rebellion of the Dukes, the King's brothers, which erupted after the controversial marriage of the King and ended in the dethronement of King Eric XIV that same year, Catherine and her stepdaughters, the Princesses Sophia and Elizabeth, were with the King in the capital. According to the official statement given by Prince John after the deposition in 1569, they were placed under guard, prevented from leaving and placed under the threat of being presented to Tsar Ivan the Terrible of Russia as hostages. Eric XIV had made an alliance with Russia against Poland, and the Tsar had presented the demand that he should give him his Polish sister-in-law, the spouse of Prince John, Princess Catherine Jagellon, as hostage to use against Poland, and a Russian embassy was at the time waiting in Stockholm to bring Catherine Jagellon to Russia. Eric XIV felt forced to decline this demand because of international pressure, but had offered to replace his Polish sister-in-law with his stepmother and his two sisters. According to John, the relationship between the King and the Queen Dowager was bad at this point, as he had accused her of having financed the Danes during the ongoing Northern Seven Years' War and threatened not only to give her, his sisters and their ladies-in-waiting over to the Russians but also to burn them alive. It is unclear how much of this is true and what is propaganda from the later John III to excuse the deposition of his brother, but what ever the case, Queen Dowager Catherine and Princesses Sophia and Elizabeth left the court and escaped to join the rebellious Dukes after having been given a threat of some kind by the King, likely when they were told of their planned Russian captivity. One version said that they were permitted to take a boat trip and continued until the other shore, and another one that they took a walk in the town and continued to the city gate: in any case, when they had left town, they were joined by the spouse of Princess Sophia, Magnus II of Saxe-Lauenburg, who had been sent by the King to pursue his brothers, but who instead took the Queen Dowager and the Princesses to join the rebels. When Eric XIV was forced to extradite his adviser Jöran Persson, it is possible that Catherine had a say in his fate: many decades later, she was threatened by the son of Persson, who blamed her for his father's death.

During the following imprisonment of Eric XIV and Karin, their children were placed in the custody of Catherine Stenbock and their French governess Johanna (Jeanne) de Herboville from 1568 until 1570. Eric XIV had a good relation to Catherine: even after having been attacked by her brother Olof in prison, he gave her the credit for not having been put to death after his dethronement.

Later life

After the succession of John III to the throne, her lands were questioned by her youngest stepson Duke Charles, as they were situated in his Duchy. All her fiefs in Södermanland were exchanged for Åland, which was a very favorable exchange, as Åland gave a much larger income than her previous lands. She had a good relationship with the King and often lent him money. Her estates made it possible for her to act as one of the foremost financiers of John III, particularly in his war with Russia, loans he was unable to pay her back. Her sole remaining estate in Södermanland were her main residence Strömsholm, which caused a conflict with Duke Charles. The Duke insisted that Strömsholm belonged to him because it was situated in his Duchy. He demanded that she evacuate the fief to him, sent armed troops to the area to prevent her from collecting taxes from the farmers of the area and threatened to attack the estate to remove her physically. The conflict escalated to this point prior to his marriage in 1579, because he wished to present Strömsholm as the residence of his bride. Catherine's rights were protected by John III, who reminded Charles that although the King had not mentioned the estate in his will, he had asked the Princes to ensure the right of his widow to it verbally. The conflict, however, continued until 1582, when John III formally had the royal council declare a verdict in favor of Catherine in the matter and threaten Charles with the loss of his succession rights to the throne unless he respected the decision.

In 1570, Catherine had a wish to marry Duke Francis II of Saxe-Lauenburg, the brother-in-law of her stepdaughter Princess Sophia. These plans was however prevented by the spouse of Sophia, Magnus II of Saxe-Lauenburg. During the time of conflict between her and Duke Charles of the rights to Strömsholm, she received a proposal from a German Count Palatine, but declined the offer.

During the reign of John III, she no longer had such a prominent place at court, as the King was married. Because of her royal rank, she occupied a more and more dominant role in her own birth family, and often hosted family meetings and arranged family occasions such as weddings and funerals, and continued to act as a channel between her relatives and the royal house. In 1574, a scandal took place when her brother Erik Stenbock made his legendary elopement with their cousin, Malin Sture, daughter of her famous aunt Martha Leijonhufvud. The couple were in love, but had been forbidden to marry by Martha because they were cousins. Martha had the King imprison Erik, but Catherine and Duke Charles both acted as mediators, and managed to have Erik released and have their love marriage acknowledged within a year. In 1582, she participated in the meeting between Karin Månsdotter and Queen Catherine Jagellon at Svartsjö Castle.

Queen Catherine Stenbock, as well as Queen Gunilla Bielke, both acted as mediators during the conflict between the King and the Royal Council in 1589–90. During the conflict, John III suspected the Councillors of conspiring to depose him in favor of the son of Eric XIV. Catherine was informed that rumors circulated in which she was to have hosted a meeting for the Councillors at Strömsholm where they conspired to depose the King. She contacted the King and defended her against the accusations, and was never openly accused.

In 1592, John III died and was succeeded by his son Sigismund III Vasa, the elected King of Poland, which was opposed by Duke Charles. Catherine participated in the burial of John III in 1594, and had her fiefs confirmed by Sigismund, with the right to appoint the officials in Åland. In 1595, civil war erupted between Sigismund and Duke Charles. Her brothers refused to join Duke Charles, who declared them, her brother-in-law Klaus Fleming, Governor of Finland, and her nephew as his enemies. Klaus Fleming had a new official appointed to her fief of Åland and used its supplies for Sigismund against Charles. This was likely done with the approval of Catherine, who had sent warnings about Charles to Fleming, but this could not be proven, even though Charles had one of Fleming's men arrested and interrogated. In November 1597, Catherine's fief Åland was confiscated by Charles on the ground of it having been used against him. The same year, after the warfare of Duke Charles toward the loyalists of Sigismund in Finland, Fleming was killed, and Catherine's sister Ebba Stenbock and her daughters were taken captive by the Duke and imprisoned in Stockholm: the son of Ebba was killed during the Åbo Bloodbath in 1599. Several of the relatives of Queen Dowager Catherine remained loyal to Sigismund and fled to Poland. She visited Queen Christina to plead to the King through her in 1599. Duke Charles could prove nothing against Catherine herself, and her fief of Åland was eventually replaced by Drottningholm. Her residence of Strömsholm became a refuge for the abandoned wives and daughters of her male relatives, who fled to Sigismund in Poland and had their estates in Sweden confiscated, and she petitioned for the confiscated property to be returned to her female relations, sometimes eventually with success. Her sister Ebba and her daughters lived with her after they were released from prison in 1600. Among the female relations she received as maid of honor were Ebba Brahe in 1614, who was the removed from the employ of the mother of Gustavus Adolphus of Sweden to prevent a love match with the King, and whose wedding she hosted in 1618.

Queen Dowager Catherine Stenbock spent her last years tending to her estates, engaging in iron works and other enterprises, and spending time with her relatives, especially her sisters. During her last years, she became periodically crippled, and was for this reason not able to attend the wedding of Gustavus Adolphus of Sweden in 1620.

She has been given a charitable reputation because she gave a safe haven to many female relations to the exiled loyalists of Sigismund, and because she often acted as a channel of the local peasantry and the royal house. Upon her death in 1621 at 86 years of age, it was said that: "The poor have lost a friend, the orphans their mother".

Katarina Stenbock, 1535-1621, Swedish Queen, Gustav Vasa's third goalkeeper. When Gustav Vasa came to Stenbockarnas stamgods Torpa in Västergötland to release the citizen's sixteen-year-old daughter, Katarina, the alleged person had sprang out into the garden and hid. The fact that Katarina had long been abandoned to Gustaf Johansson Tre Rosor, son of Kristina Gyllenstierna, was no obstacle. Gustav Vasa's second goalkeeper, Margareta Leijonhufvud, was Katarina's aunt, and the wedding in 1552 was executed in spite of opposition.

Despite almost forty years of age difference, childless marriage was happy. Since Katarina became widow in 1560 she lived at Strömsholm in Västmanland.

Katarina died in 1621 and was buried in Uppsala Cathedral.

Sources: ____________________________________

• Wikipedia
• Historiska Personer in Swedish

https://fi.wikipedia.org/wiki/Katariina_Stenbock

http://historiska-personer.nu/min-s/p115ec463.html

http://www.blf.fi/artikel.php?id=3849

http://daten.digitale-sammlungen.de/~db/bsb00000600/images/index.ht...

http://www.historiesajten.se/visainfo.asp?id=234

1) Lars Ericson - Johan III

	  2)	Biographical lexicon over renowned Swedish men - published in 23 bands between the years 1835-1857

	  3)	Lars-Olof Larsson - Gustav Vasa - National father or tyrant?

Katariina Stenbock

Katariina Stenbock (22. heinäkuuta 1535 Torpa stenhus, nykyinen Tranemon kunta – 13. joulukuuta 1621) oli Ruotsin kuningatar 1552–1560. Hän oli viimeinen Kustaa Vaasan kolmesta puolisosta. Katariinan edeltäjä oli hänen tätinsä Margareeta Leijonhufvud. Hän eli leskikuningattarena yli kuusi vuosikymmentä ja oli äitipuoli kahdeksalle serkulleen.

Elämä

Katariina Stenbockin vanhemmat olivat valtaneuvos Gustaf Olofinpoika Stenbock (1504-1571) ja Brita Eerikintytär Leijonhufvud (1514-1572). Hänen sisarensa oli Klaus Flemingin puoliso Ebba Stenbock.

Kuningattarena

Lähes tarkalleen vuosi Margareeta Leijonhufvudin kuoleman jälkeen Kustaa Vaasa avioitui uudelleen. Margareetan vanhin sisar Birgitta Leijonhufvud oli saanut tehtäväkseen hankkia Kustaan lapsille soveliaan äitipuolen. Kirkon tapa tulkita sukulaisuutta avioliittojen kautta vaikeutti naimahanketta. Kustaa Vaasa puolestaan vetosi siihen, että vain juutalaisten tuli noudattaa Vanhan testamentin oppeja. Seitsentoistavuotias Katariina Stenbock ja 56-vuotias Kustaa Vaasa vihittiin avioliittoon 22. elokuuta 1552 Vadstenan luostarikirkossa. Kustaa Vaasan naimatarjouksen tähden Katariina oli joutunut hylkäämään Tre Rosor -sukuisen sulhasensa Gustafin, jolle hänet oli luvattu jo lapsena.

Avioliitto vankisti Kustaa Vaasan suhteita Ruotsin korkeimpaan aateliin. Katariinan on mainittu olleen ”aviomiehen uskottu elämäntoveri”. Kustaalle hän oli ”vårt käre husfru” (meidän rakas rouvamme), puhuteltaessa kuningas kutsui kuningatartaan termillä ”hiertens käre Karinn” (sydänkäpy-Karin). Katariina lienee ollut raskaana vuosina 1554 ja 1556, mutta jäi lopulta lapsettomaksi.

Ruotsin itäisissä maakunnissa eli nykyisen Suomen alueella Katariina oleskeli kauemmin kuin kukaan kruunattu kuningatar, elokuusta 1555 heinäkuuhun 1556. Noin puolet tästä ajasta hän emännöi Turun linnaa. Osan ajasta hän vietti Kastelholmassa, missä hän sairastui vakavasti.

Leskikuningattarena

Kustaan kuoleman jälkeen Katariina asettui Strömsholmin linnaan ja hänellä oli eläkelääninään myös Ahvenanmaa. 1570-luvun alussa hän oli aikeissa naida Saksi-Lauenburgin herttua Franzin, mutta tytärpuoli Sofian avioituminen Franzin veljen Magnuksen kanssa kaatoi hankkeen. Vuonna 1574 Katariina auttoi veljenpoikaansa Erik Gustafinpoika Stenbockia avioitumaan Magdalena (Malin) Sturen kanssa, jonka äiti Märta Erikintytär Leijonhuvud (Kung Märta) yritti estää liiton.

Leskikuningatar Katariina pysytteli parhaansa mukaan syrjässä Kustaa Vaasan poikien valtataisteluista. Parhaat välit hänellä oli Eerikin ja Juhanan kanssa. Eerik oli äitipuoltaan puolitoista vuotta vanhempi. Hän oli Kustaan ja tämän ensimmäisen puolison Katariina Saksi-Lauenburgilaisen poika. Katariina eli pidempään kuin yksikään Kustaa Vaasan lapsista Cecilia Vaasaa lukuun ottamatta. Hän kuoli 86-vuotiaana Strömsholmin linnassa ja hänet haudattiin Uppsalan tuomiokirkkoon.

Katariina samoin kuin Kustaa Vaasan aiemmat puolisot Katariina Saksi-Lauenburgilainen ja Margareeta Leijonhufvud otettiin Helsingin paikannimistöön vuonna 2003.