Jarl Birger Bengtsson Brosa Skänkare

• Son of Earl Bengt Folkesson Snivel (Folkunga) and Sigrid Björnsdotter Lakman
• Birger Brosa Old Norse: Birgir Brósa ( died 9 January 1202) was jarl of Sweden 1174–1202

Married

• Married the King's daughter Brigida Haraldsdatter, daughter of Harald Gille of Norway. Birgitta had previously been married to Magnus Henriksson , who had Ruled in Uppsala 1160 – 1161. Birger Brosa wore a lily like a gun. The nickname Brosa means, according to Icelandic sources in the 1300 century, "the Laughing".

Project MedLands, Sweden Nobility

Birger's seal shows on a running horse, seated warrior with sword in hand. He was svears och götars jarl from 1174 to 1202 and wore a lily as a weapon. He was of its time the most powerful man in Östergötland, and had, in addition to the manor (sätesgården) Bjälbo, several farms in Östergötland, Närke and Värmland. It is also probable that he had estates in Södermanland, when he had right of proprietorship (patronatsrätt) to Saint Eskil's Church in Sörmland. Birger was a major donor to Riseberga monastery. He apparently was a person with access to significant resources of power, who managed to keep the peace for a long time in Sweden. After his death the power feuds broke out almost immediately.

Birger Brosa (Old Norse: Birgir Brósa where Brósa means "smiling"), jarl of Sweden 1174-1202, d. 9 January 1202 on Visingsö, was a son of Bengt Snivil and a member of the powerful House of Bjälbo. In the medieval texts he is either called the jarl of the Swedes or the jarl of the Swedes and the Geats. Birger was appointed to the position of jarl during the reign of Knut Eriksson. He maintained the position during Knut's successor Sverker II until his death in 1202. Before 1170, Birger was married to Brigida Haraldsdotter, the daughter of the Norwegian king Harald Gille. She had formerly been married to the Danish pretender Magnus Henriksson, who had briefly ruled in Uppsala 1160-1161.[1] Birger appears to have maintained peace in Sweden during the civil wars that ravaged Denmark and Norway. Many of the pretenders in these kingdoms sought refuge with Birger. Among them were the Birkebeiner chieftains Eystein Meyla and Sverre Sigurdsson who were kinsmen of Brigida Haraldsdotter. Birger's son Philippus was in the service of King Sverre and died as his Earl in 1200. Birger owned estates in Östergötland, Närke, Värmland and Södermanland. He was a great donor to the convent of Riseberga in Närke, where Birgitta spent her last years after Birger's death. As soon as he was dead, a civil war broke out.[2]

Birger & his wife Brigida had seven children:

• FILIP Birgersson (-killed in battle [Akerhus] 4 Jan 1200). Snorre names (in order) "Earl Philip, Earl Knut, Folke and Magnus" as the four sons of "Earl Birger Brose" & his wife[18]. Jarl in Sweden. The Saga of King Sverre names "Philippus son of Earl Birgi" at a meeting of the Birkibeins at Borg
• KNUT Birgersson (- killed in battle Lena 31 Jan 1208). Snorre names (in order) "Earl Philip, Earl Knut, Folke and Magnus" as the four sons of "Earl Birger Brose" & his wife[21]. Jarl in Sweden. m ---. The name of Knut´s wife is not known.
• INGEGÄRD Birgersdotter (- after 1210). Snorre names (in order) "Ingegerd…married to the Swedish king Sorkver [and] a second daughter…Kristin and a third Margaret" as the daughters of "Earl Birger Brose" & his wife[22]. m as his second wife, SVERKER II Karlson "den yngre" King of Sweden, son of KARL I King of Sweden & his wife Christine Stigsdatter [Hvide] (-killed in battle Gestilren 17 Jul 1210, bur Alvastra Abbey).
• FOLKE Birgersson (- killed in battle Gestilren 17 Jul 1210). Snorre names (in order) "Earl Philip, Earl Knut, Folke and Magnus" as the four sons of "Earl Birger Brose" & his wife[23]. Jarl in Sweden. m ---. The name of Folke´s wife is not known.
• MAGNUS Birgersson Snorre names (in order) "Earl Philip, Earl Knut, Folke and Magnus" as the four sons of "Earl Birger Brose" & his wife
• KRISTINA . Snorre names (in order) "Ingegerd…married to the Swedish king Sorkver [and] a second daughter…Kristin and a third Margaret" as the daughters of "Earl Birger Brose" & his wife[29].
• MARGARETA . Snorre names (in order) "Ingegerd…married to the Swedish king Sorkver [and] a second daughter…Kristin and a third Margaret" as the daughters of "Earl Birger Brose" & his wife

Birger Brosa Jarl

By The Swedish biographical dictionary

Birger (I), in Icelandic sources called Brosa (smile), was according to Saxo grandson to the People, who as a bride brought home one of Knut the Saints' daughters. The father's name was after a note from Värnhem's monastery Bengt Snivils; he is apparently named after his mother's uncle, the Prince Bengt, who fell by the side of King Knut in 1086. The genus is known to us from a later date as an Eastern Gothic genus, and it was in Östergötland that Sverre visited B. However, we know little about his own possessions; a single note about his donations temporarily refers to most farms in Närke and applies to a gift to Riseberga monastery, which includes the following: eight eighties in Riseberga (Edsbergs parish, Närke), four eightes in Snarve (same parish), two eighties in Gillberga the parish, Närke, the Lottetorp farm at Örebro's iron mill and half the fishery, six eights in Mossby, Kumla parish, two eights in "Ruuinge", one eighth in fishing in Värmland, ie. The Klar River, and most recently land in Östergötland, namely nine eights in Fivelstad. Later we find out that B. had a patronage right to the Holy Eskil's Church in Tuna (Eskilstuna), More has not been preserved. This, of course, represents a small part of B's ​​domains. In the wording, his donation follows roughly the King's form, as he, with his and his sons' revenge, threatens those who do not respect his dispositions. This, of course, represents a small part of B's ​​domains. In the wording, his donation follows roughly the King's form, as he, with his and his sons' revenge, threatens those who do not respect his dispositions. This, of course, represents a small part of B's ​​domains. In the wording, his donation follows roughly the King's form, as he, with his and his sons' revenge, threatens those who do not respect his dispositions.

The first event in B's life, which we know and that sheds light on his position, is his marriage. When Magnus Henriksson surprised and killed Erik the Holy Year in 1160 and for a short time became King of Sweden, he brought as Queen Brigida, illegitimate daughter of his stepfather King Harald Gille in Norway. After Magnus's fall, B. married this Brigida. It was a hard-tried but noble family with which he connected in this way. Its actual leader was the widow queen Ingrid, who in 1160 saw a son alone on Norway's throne and another on Sweden's mere 1161 to see them both fall and themselves as refugees are forced to go to Denmark. But despite all the misfortunes, the bride was a king's daughter and a king's widow, and probably with Magnus she had inherited some of the great inheritance, King Inge d. However, Magnus had come to Sweden as an intruder, equally hostile to both the competing domestic eaters. It would be of interest to know which policy B. followed in the near future, but the sources did not disclose anything to it. When we find out something about him, King Knut has already "got Sweden calm", and B. now stands almost constantly at his side. He is a witness to almost all of the donation letters issued by Knut, we still have, and he is titled where the earl of svears and gutter or even the earl of swears and gutter. Unfortunately, only records of the right importance, which have been preserved, are hardly a single government document. Alternatively, however, through the younger Birger Earl's letter from about 1250, we learned that B. d. And King Knut had reached an agreement with Lybeck on trade between Sweden and this city.

The Earl's kinship brought him into contact with the many struggles that existed in our two neighboring countries. Since King Inge Haraldsson fell, in 1161, Erling the Earl of the throne had raised his son Magnus, a daughter-in-law of King Sigurd Jorsalafare. However, several counter-kings appeared. The first, Östen, son of Östen, Inge's brother and former co-regent, in the summer of 1174, sought out his aunt Brigida and her husband. "They both received him well and promised him help. He stayed there for some time. The earl gave the East some manpower and a lot of money for maintenance. ” The East then went to Norway, but his story fell short, for he fell at Re 1177. Already before that, another throne-seeker had sought support from B. Claiming to be the son of the third of the once co-ruling Harald Sons, Sigurd Mun, had Sverre has come from the Faroe Islands to Kunghäll, where he spent some time unknown at Magnus Erlingsson's court. Dec 22 In 1176 he came to Östergötland and sought out Brigida and his painting. But now the Earl was more reserved. »In addition, they had two reasons. One was that the East from there got their flock, and they did not want to support another, as long as the East lived. The second was that Birger said that Earl Erling had sent the man to have fun. " However, Sverre had to stay over Christmas. The Earl sought cunningly to get him drunk, on what he had to betray if he had something criminal to hide. However, he rejected a proposal that the stranger should be killed without delay, which was wise and passed the test. After informing that the East had fallen, at Re, the question became, who would become the leader of his party, the birch bones. Sverre first sought to refer to Birger Brosa's sons, who had as good a right to the crown as Magnus. But this was denied by B., who told the dispatchers that he regretted their loss, whereupon he continued: "My sons are children (the eldest could not be older than fifteen at that time) and could not help themselves or others ; they were not sent for such a job, though most for the sake of their youth ... I do not want to send anyone from here, for they will not tolerate the Norwegians that a Gothic here rides from here and into their land. " B. instead referred the birch bones to take Sverre to his leader, which also happened. As a result, he had a fairly close relationship with him, which had quite important consequences both for his family and for the country. B's eldest son, Philip, joined Sverre and died as his earl in 1200, and King Knut, shortly after Sverre's decisive victory in 1184, married his sister Margareta with him, which among other things. a. As a result, his son Erik Knutsson had a refuge in Norway during the time of need.

B's Danish relatives also used his hospitality, at about the same time as Sverre's behavior, two Hallandan great men, Karl and Knut, as well as B. descendants of Knut the Holy One, rebelled. At the first defeat, they sought protection from their powerful servant; later, a new throne seeker, Harald Skreng, B. made a visit to the same case. To determine, to what extent B. in his relationship with these refugees was guided by national political motives or merely by participation with distressed fellows and kinsmen, would hardly be possible. It is easier to come to an appreciation of his business in another way. He bore the earl title from 1174 until his death, 1202. We know that peace prevailed between the struggling Erikska and Sverkerska lineages from 1172, when Knut definitely won, until 1205, when the killing (or battle) at Älgarås rapidly changed its position. B. was distressed with both Sverker's and Erik's descendants. It is hardly too bold then to conclude from these facts that it was B's strong hand that avenged peace. At B's death we find out that King Sverker made his one-year-old son Johan the earl (according to other probably worse manuscripts to the king). Obviously, this was an attempt to concentrate power within Sverker's own lineage, an introduction to the politics that led to Älgarås 1205, Lena 1208 and Gestilren 1210. The attempt failed. It did not become the weakened royal power, but the consolidated earl of B., who was able to represent the unity, let alone that this earldom would be conquered by B.'s nephew and name, not inherited by his own descendants. which avenged peace. At B's death we find out that King Sverker made his one-year-old son Johan the earl (according to other probably worse manuscripts to the king). Obviously, this was an attempt to concentrate power within Sverker's own lineage, an introduction to the politics that led to Älgarås 1205, Lena 1208 and Gestilren 1210. The attempt failed. It did not become the weakened royal power, but the consolidated earl of B., who was able to represent the unity, let alone that this earldom would be conquered by B.'s nephew and name, not inherited by his own descendants. which avenged peace. At B's death we find out that King Sverker made his one-year-old son Johan the earl (according to other probably worse manuscripts to the king). Obviously, this was an attempt to concentrate power within Sverker's own lineage, an introduction to the politics that led to Älgarås 1205, Lena 1208 and Gestilren 1210. The attempt failed. It did not become the weakened royal power, but the consolidated earl of B., who was able to represent the unity, let alone that this earldom would be conquered by B.'s nephew and name, not inherited by his own descendants. which led to Älgarås 1205, Lena 1208 and Gestilren 1210. The attempt failed. It did not become the weakened royal power, but the consolidated earl of B., who was able to represent the unity, let alone that this earldom would be conquered by B.'s nephew and name, not inherited by his own descendants. which led to Älgarås 1205, Lena 1208 and Gestilren 1210. The attempt failed. It did not become the weakened royal power, but the consolidated earl of B., who was able to represent the unity, let alone that this earldom would be conquered by B.'s nephew and name, not inherited by his own descendants.

B. had three sons at the time of Sverre's visit. Later Snorre mentions four sons and three daughters. The sons were: Filip (Earl of Sverre), Magnus Brok, gm Knut Eriksson's daughter Sigrid, Folke, probably the father of Sune Folkeson (see this one) and finally Knut, about whom we know nothing. Of the daughters, Ingegärd was married to Sverker II in his second marriage and mother to King Johan. The others were named Kristina and Margareta. B's obituary Brigida's death date, Oct. 22, is noted in Lund's cathedral gift book. The place of death is stated to be "Risibarge" (Riseberga).

Links

• https://en.m.wikipedia.org/wiki/Birger_Brosa
• http://historiska-personer.nu/min-s/p2cc489b1.html
• https://projects.britishmuseum.org/pdf/2a%20rev%20order.pdf
• https://www.adelsvapen.com/genealogi/Folkunga%C3%A4tten
• http://tilstam.nu/Morfar/000/0075/247.htm
• http://www.toveogflemming.dk/tove/per05411.htm
• http://www.hubert-herald.nl/Sverige5.htm
• https://www.dickwahlin.se/dickbok/0001/5100.htm
• https://historiskamedia.se/birger-jarl/

Sources

• "Birger Brosa". Svenskt biografiskt lexikon. Retrieved April 1, 2020.
• Brigida Haraldsdatter (Store norske leksikon) - https://nbl.snl.no/Brigida_Haraldsdatter
• Sverre Sigurdsson (Store norske leksikon) - https://nbl.snl.no/Sverre_Sigurdsson
• Birger Brosa was portrayed by Stellan Skarsgård in the Swedish 2007 film Arn – The Knight Templar and 2008 sequel Arn – The Kingdom at Road's End.
• Kingship and State Formation in Sweden 1130-1290 - https://brill.com/view/title/13471
• Kingship and State Formation in Sweden 1130-1290 - https://books.google.com/books?id=wOCvCQAAQBAJ&pg=PA554&lpg=PA554&d...
• Folkunga Family - https://sok.riksarkivet.se/sbl/Mobil/Artikel/14301
• Gud vill det: Nordiska korsfarare under medeltiden, by Dick Harrison - https://books.google.com/books?id=vXfpri5zv9kC&pg=PT561&lpg=PT561&d...

Birger Brosa

Birger Brosa, jarl av Sverige under åren 1174-1202. Birger till Bjälbo. Född före 1161, Död 1202 på Visingsö.
Son till Bengt Snivil. Bör kronologiskt sett vara son i ett tidigare äktenskap än den nu representerade morslinjen, vilket delvis kan vara en förklaring till de båda olika mödranamnen Sigrid och Ulfhild. Det som framgår är att han bör ha varit vuxen redan 1161 och sannolikt jämngammal med sin hustru Brigida, vilket kronologiskt omöjliggör helt och hållet att han skulle ha varit barnbarn till Björn Järnsida av Danmark.

Gift med Brigida (Birgitta Haraldsdotter Gille av Norge.) Vapen: en lilja

Brosa betyder den leende, men detta tillnamn är bara känt från isländska källor från 1300-talet. Birger till Bjälbo är Sveriges till namnet förste kände jarl.

Han var sin tids mäktigaste man i Östergötland, och ägde förutom Bjälboättens stamgård Bjälbo gårdar i Östergötland, Närke, Värmland och eftersom han haft patronatsrätt? till [Sankt Eskils kyrka]? i Sörmland, tros han även haft jord där.

Birger Brosa var en stor donator till Riseberga kloster. Birger Brosa synes ha varit en stark och envis ledargestalt som lyckades hålla fred under en lång period i Sverige. Efter hans död bröt maktfejden nästan omdelbart ut. När Birger Brosa dog år 1202, ärvdes titeln jarl till hans dotterson Johan Sverkersson.

SDHK-nr: 225

Utfärdat: 11740109, Anagni Innehåll: Påven Alexander (III) till kung K(nut Eriksson) och jarlen B(irger Brosa) med uppmaning att omhulda och högakta ärkebiskopen i Uppsala, biskoparna och det övriga prästerskapet i deras rike, att sörja för att ärkebiskopen i Uppsala kan hålla sig med klerker och tjänare samt att återställa gårdarna ”Strom”, Fornsigtuna och ”Guazbro” till ärkebiskopen och hans kyrka, eftersom ärkebiskopssätet brukade inneha dessa, innan det flyttades till annan plats.

SDHK-nr: 245

Utfärdat: 11800000 Innehåll: Birger (Brosa) jarl kungör att han till systrarna (i Riseberga kloster) skänker 8 åttingar i Riseberga, 4 åttingar i Snarvi, 9 åttingar i Fjugesta och 2 åttingar i Gillberga, vidare en gård kallad ”lotetphorp” invid ”horebro” (Örebro) och en sammastädes belägen kvarnplats samt hälften av all fiskfångst, som hör till Alna, och slutligen 6 åttingar i Mossby, 2 åttingar i Rynninge och 1 åtting i värmlandsfisket.

SDHK-nr: 246

Utfärdat: 11800000 Innehåll: Birger (Brosa) jarl till lagmannen A. och övriga invånare i Värmland med kungörelse om att han till systrarna i Riseberga skänkt hela sin del i laxfisket i Värmland.

• https://no.wikipedia.org/wiki/Birger_Brosa
• http://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Brosa
• http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18235
• http://www.adelsvapen.com/genealogi/Folkunga%C3%A4tten#TAB_3
• http://genealogics.org/getperson.php?personID=I00280164&tree=LEO
• http://www.wadbring.com/historia/sidor/bbrosa.htm
• http://runeberg.org/faderhist/0053.html

  ---

-----------------------------------------------------------------------------------

Birger Brosa

Död:1202

Jarl

Band 04 (1924), sida 415

Biografi

Birger (I), i isländska källor kallad Brosa (leende), var enligt Saxo sonson till den Folke, vilken som brud hemförde en av Knut den heliges döttrar. Faderns namn var efter en anteckning från Värnhems kloster Bengt Snivils; han är tydligen uppkallad efter sin mors farbror, den prins Bengt, som föll vid konung Knuts sida år 1086. Släkten är ju från senare tid för oss känd såsom en östgötsk släkt, och det var i Östergötland, som Sverre besökte B. Vi veta emellertid föga om dennes egna besittningar; en enstaka notis om hans donationer avser tillfälligtvis till större delen gårdar i Närke och gäller en gåva till Riseberga kloster, som omfattar följande: åtta åttingar i Riseberga (Edsbergs socken, Närke), fyra åttingär i Snarve (samma socken), två åttingar i Gillberga socken, Närke, gården Lottetorp vid Örebro järnte kvarntomten och halva fisket, sex åttingar i Mossby, Kumla socken, två åttingar i »Ruuinge», en åtting i fisket i Värmland, dvs. Klarälven, och allra sist jord i Östergötland, nämligen nio åttingar i Fivelstad. Senare erfara vi, att B. haft patronatsrätt till den helige Eskils kyrka i Tuna (Eskilstuna), Mer har icke blivit bevarat. Detta representerar naturligtvis en ringa del av B:s domäner. I ordalagen följer hans donation ungefär konungens formulär, då han med sin och sönernas hämnd hotar dem, som icke respektera hans dispositioner.

Den första händelse i B:s liv, som vi känna och som kastar ljus över hans ställning, är hans giftermål. Då Magnus Henriksson överrumplade och dödade Erik den helige år 1160 och för en kort tid blev konung i Sverige, medförde han som drottning Brigida, oäkta dotter till hans styvfader konung Harald Gille i Norge. Efter Magnus' fall äktade B. denna Brigida. Det var en hårt prövad men förnäm familj, som han på detta sätt förband sig med. Dess faktiska ledare var änkedrottning Ingrid, vilken år 1160 sett en son ensam på Norges tron och en annan på Sveriges blott för att 1161 se dem båda falla och själv som flykting nödgas begiva sig till Danmark. Men alla olyckor till trots var bruden en konungs dotter och en konungs änka, och sannolikt hade hon med Magnus fått någon del av det stora arv, konung Inge d. ä. efterlämnat åt sina ättlingar. Emellertid hade Magnus kommit till Sverige som en inkräktare, lika fientlig mot båda de tävlande inhemska ätterna. Det vore av intresse att känna, vilken politik B. under den närmaste tiden följde, men källorna meddela därom ingenting. Dä vi erfara något om honom, har redan konung Knut »fått Sverige med ro», och B. står nu nästan ständigt vid hans sida. Han är vittne på nästan alla de av Knut utfärdade donationsbrev, vi ha kvar, och han tituleras där svears och götars jarl eller till och med svears och götars frejdade jarl. Tyvärr är det blott urkunder av rätt ringa betydelse, som blivit bevarade, knappast någon enda regeringshandling. I andra hand erfara vi dock genom den yngre Birger jarls brev från cirka 1250, att B. d. ä. jämte konung Knut träffat avtal med Lybeck om handeln mellan Sverige och denna stad.

Jarlens släktskapsförbindelser förde honom i beröring med de många stridigheter, som rådde i våra båda grannländer. Sedan konung Inge Haraldsson fallit, 1161, hade Erling jarl på tronen upphöjt sin son Magnus, en dotterson till konung Sigurd Jorsalafare. Flera motkonungar uppträdde emellertid. Den förste, Östen, son av Östen, Inges broder och tidigare samregent, sökte sommaren 1174 upp sin faster Brigida och hennes man. »De mottogo honom båda väl och lovade honom hjälp. Han stannade där någon tid. Jarlen gav Östen något manskap och mycket penningar till underhåll.» Östen for då till Norge, men hans saga blev kort, ty han föll vid Re 1177. Redan dessförinnan hade en annan tronkrävare sökt stöd hos B. Med anspråk på att vara son av den tredje av de en gång samregerande Haraldssönerna, Sigurd Mun, hade Sverre kommit från Färöarna till Kunghäll, där han en tid vistats okänd vid Magnus Erlingssons hov. Den 22 dec. 1176 kom han till Östergötland och sökte upp Brigida och dennas gemål. Men nu var man hos jarlen mer reserverad. »Därtill hade de två skäl. Det ena var, att Östen därifrån fått sin flock, och de ville icke understödja en annan, så länge Östen levde. Det andra var, att man sade Birger, att Erling jarl hade skickat mannen för att driva gyckel.» Emellertid fick Sverre stanna över julen. Jarlen sökte med list få honom drucken, på det han måtte förråda sig, om han hade något brottsligt att dölja. Däremot avvisade han ett förslag, att man utan vidare skulle dräpa främlingen, vilken var klok och bestod provet. Sedan underrättelse ingått, att Östen fallit, vid Re, blev frågan, vem som skulle bliva ledare för hans parti, birkebeinarna. Sverre sökte först hänvisa till Birger Brosas söner, vilka ägde lika god rätt till kronan som Magnus. Men detta avböjdes av B., som lät säga de utskickade, att han beklagade deras förlust, varpå han fortsatte: »Mina söner äro barn (den äldste kunde vid denna tid icke vara äldre än femton år) och kunna varken hjälpa sig själva eller andra; de äro icke skickade till sådant värv, detta dock mest för sin ungdoms skull... Jag vill icke sända någon härifrån, ty icke tåla norrmännen, att en götisk här rider härifrån och in i deras land.» B. hänvisade i stället birkebeinarna till att taga Sverre till sin ledare, vilket ju också skedde. Därmed hade han knutit en ganska nära förbindelse med denne, något som fick rätt viktiga följder både för hans familj och för landet. B: s äldste son, Filip, gick i tjänst hos Sverre och dog som hans jarl år 1200, och konung Knut lät kort efter Sverres avgörande seger år 1184 bortgifta sin syster Margareta med denne, vilket bl. a. hade till följd, att hans son Erik Knutsson i nödens tid hade en tillflyktsort i Norge.

Även B: s danska släktingar togo hans gästfrihet i anspråk, ungefär samtidigt med Sverres uppträdande gjorde två halländska stormän, Karl och Knut, liksom B. ättlingar av Knut den helige, ett uppror. Vid första nederlag sökte de skydd hos sin mäktige syssling; senare gjorde en ny tronkrävare, Harald Skreng, B. ett besök i samma ärende. Att avgöra, i vad mån B. i sitt förhållande till dessa flyktingar leddes av rikspolitiska motiv eller blott av deltagande med nödlidande medmänniskor och fränder, torde knappt vara möjligt. Lättare är att på en annan väg komma till en värdesättning av hans verksamhet. Han bar jarlstitel från 1174 till sin död, 1202. Vi veta, att fred rådde mellan de kämpande Erikska och Sverkerska ätterna från 1172, då Knut definitivt segrat, ända till 1205, då dråpet (eller slaget) vid Älgarås hastigt förändrade ställningen. B. var besvågrad med både Sverkers och Eriks ättlingar. Det är då knappast för djärvt att av dessa fakta sluta, att det var B: s stärka hand, som hägnade freden. Vid B: s död erfara vi, att konung Sverker gjorde sin ettårige son Johan till jarl (enligt andra troligen sämre handskrifter till konung). Uppenbarligen var detta ett försök att koncentrera makten inom Sverkers egen ätt, en inledning till den politik, som ledde till Älgarås 1205, Lena 1208 och Gestilren 1210. Försöket misslyckades. Det blev icke den försvagade konungamakten utan det av B. konsoliderade jarlväldet, som mäktade representera riksenheten, låt vara, att detta jarldöme skulle erövras av B:s brorson och namne, icke ärvas av hans egna efterkommande.

B. hade vid tiden för Sverres besök tre söner. Senare nämnas av Snorre fyra söner och tre döttrar. Sönerna voro: Filip (Sverres jarl), Magnus Brok, g. m. Knut Erikssons dotter Sigrid, Folke, troligen fader till Sune Folkeson (se denne) samt slutligen Knut, om vilken vi intet känna. Av döttrarna var Ingegärd förmäld med Sverker II i dennes andra gifte och moder till konung Johan. De övriga hette Kristina och Margareta. B: s gemål Brigidas dödsdag, 22 okt., är antecknad i Lunds domkyrkas gåvobok. Dödsorten uppges vara »Risibarge» (Riseberga).

Författare

Nat. Beckman.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: J. Bureus, Sumlen utg. af G. E. Klemming, s. 230 (Sv. landsmålen, Bih. 1: 2, 1886); Diplomatarium Suecanum, 1 (1829); Hakonar saga hins gamla (Flateyarbok, 3, 1868, s. 101); Saxo Grammaticus, Gesta Danorum, hrsg. von A. Holder (1886), lib. XI, XIV, XVI; Snorre Sturluson, Inga saga ok Siguröar (Heimskringla, 3, 1898); dens., Magnus saga Erlingssonar (Heimskringla, 3, 1898); Sverris saga Sigurdarsonar (Flateyarbok, 2, 1802). — N. Beckman, Tre konungaätter och deras jordegendomar i Sverige (Per- sonhist. tidskr., 1912).

Noteringar

Birger Brosa "den leende", död 1202, den förste svenske jarl man känner till (troligen Jarl från 1174). Han tillhörde Bjälboätten, namngiven efter jordegendomen Bjälbo i Östergötland. Birger Brosa var Sveriges mäktigaste man och under hans ämbetstid fick landet en lång och välbehövlig period av fred. Birger Brosa gjorde betydelsefulla insatser i sin tids nordiska politik, bl a stödde han birkebeinarnas ledare, Sverre, som blev norsk kung. Han byggde sin maktposition på släktskap med samtliga nordiska kungasläkter.

Birger härstammar från Folkungaätten i Sverige. Han kallas "Den leende" och nämns i hela 28 år. Från 1174-1202 talet Under hans ämbetstid upprätthöll han framgångsrikt lugn och ordning i landet.

Birger Brosa, jarl av Sverige under åren 1174-1202. Birger till Bjälbo. Född före 1161, Död 1202 på Visingsö. Son till Bengt Snivil. Bör kronologiskt sett vara son i ett tidigare äktenskap än den nu representerade morslinjen, vilket delvis kan vara en förklaring till de båda olika mödranamnen Sigrid och Ulfhild. Det som framgår är att han bör ha varit vuxen redan 1161 och sannolikt jämngammal med sin hustru Brigida, vilket kronologiskt omöjliggör helt och hållet att han skulle ha varit barnbarn till Björn Järnsida av Danmark.

SDHK-nr: 225

Utfärdat: 11740109, Anagni Innehåll: Påven Alexander (III) till kung K(nut Eriksson) och jarlen B(irger Brosa) med uppmaning att omhulda och högakta ärkebiskopen i Uppsala, biskoparna och det övriga prästerskapet i deras rike, att sörja för att ärkebiskopen i Uppsala kan hålla sig med klerker och tjänare samt att återställa gårdarna ”Strom”, Fornsigtuna och ”Guazbro” till ärkebiskopen och hans kyrka, eftersom ärkebiskopssätet brukade inneha dessa, innan det flyttades till annan plats.

SDHK-nr: 245

Utfärdat: 11800000 Innehåll: Birger (Brosa) jarl kungör att han till systrarna (i Riseberga kloster) skänker 8 åttingar i Riseberga, 4 åttingar i Snarvi, 9 åttingar i Fjugesta och 2 åttingar i Gillberga, vidare en gård kallad ”lotetphorp” invid ”horebro” (Örebro) och en sammastädes belägen kvarnplats samt hälften av all fiskfångst, som hör till Alna, och slutligen 6 åttingar i Mossby, 2 åttingar i Rynninge och 1 åtting i värmlandsfisket.

SDHK-nr: 246

Utfärdat: 11800000 Innehåll: Birger (Brosa) jarl till lagmannen A. och övriga invånare i Värmland med kungörelse om att han till systrarna i Riseberga skänkt hela sin del i laxfisket i Värmland.

• https://no.wikipedia.org/wiki/Birger_Brosa
• http://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Brosa
• http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18235
• http://www.adelsvapen.com/genealogi/Folkunga%C3%A4tten#TAB_3
• http://genealogics.org/getperson.php?personID=I00280164&tree=LEO
• http://www.wadbring.com/historia/sidor/bbrosa.htm
• http://runeberg.org/faderhist/0053.html

  ---

Gift med Brigida (Birgitta Haraldsdotter Gille av Norge.) Vapen: en lilja

Brosa betyder den leende, men detta tillnamn är bara känt från isländska källor från 1300-talet. Birger till Bjälbo är Sveriges till namnet förste kände jarl. Han var sin tids mäktigaste man i Östergötland, och ägde förutom Bjälboättens stamgård Bjälbo gårdar i Östergötland, Närke, Värmland och eftersom han haft patronatsrätt? till [Sankt Eskils kyrka]? i Sörmland, tros han även haft jord där. Birger Brosa var en stor donator till Riseberga kloster. Birger Brosa synes ha varit en stark och envis ledargestalt som lyckades hålla fred under en lång period i Sverige. Efter hans död bröt maktfejd?er nästan omdelbart ut. När Birger Brosa dog år 1202, ärvdes titeln jarl till hans dotterson Johan Sverkersson.

-----------------------------------------------------------------------------------

Birger Brosa

Död:1202

Jarl

Band 04 (1924), sida 415

Biografi

Birger (I), i isländska källor kallad Brosa (leende), var enligt Saxo sonson till den Folke, vilken som brud hemförde en av Knut den heliges döttrar. Faderns namn var efter en anteckning från Värnhems kloster Bengt Snivils; han är tydligen uppkallad efter sin mors farbror, den prins Bengt, som föll vid konung Knuts sida år 1086. Släkten är ju från senare tid för oss känd såsom en östgötsk släkt, och det var i Östergötland, som Sverre besökte B. Vi veta emellertid föga om dennes egna besittningar; en enstaka notis om hans donationer avser tillfälligtvis till större delen gårdar i Närke och gäller en gåva till Riseberga kloster, som omfattar följande: åtta åttingar i Riseberga (Edsbergs socken, Närke), fyra åttingär i Snarve (samma socken), två åttingar i Gillberga socken, Närke, gården Lottetorp vid Örebro järnte kvarntomten och halva fisket, sex åttingar i Mossby, Kumla socken, två åttingar i »Ruuinge», en åtting i fisket i Värmland, dvs. Klarälven, och allra sist jord i Östergötland, nämligen nio åttingar i Fivelstad. Senare erfara vi, att B. haft patronatsrätt till den helige Eskils kyrka i Tuna (Eskilstuna), Mer har icke blivit bevarat. Detta representerar naturligtvis en ringa del av B:s domäner. I ordalagen följer hans donation ungefär konungens formulär, då han med sin och sönernas hämnd hotar dem, som icke respektera hans dispositioner.

Den första händelse i B:s liv, som vi känna och som kastar ljus över hans ställning, är hans giftermål. Då Magnus Henriksson överrumplade och dödade Erik den helige år 1160 och för en kort tid blev konung i Sverige, medförde han som drottning Brigida, oäkta dotter till hans styvfader konung Harald Gille i Norge. Efter Magnus' fall äktade B. denna Brigida. Det var en hårt prövad men förnäm familj, som han på detta sätt förband sig med. Dess faktiska ledare var änkedrottning Ingrid, vilken år 1160 sett en son ensam på Norges tron och en annan på Sveriges blott för att 1161 se dem båda falla och själv som flykting nödgas begiva sig till Danmark. Men alla olyckor till trots var bruden en konungs dotter och en konungs änka, och sannolikt hade hon med Magnus fått någon del av det stora arv, konung Inge d. ä. efterlämnat åt sina ättlingar. Emellertid hade Magnus kommit till Sverige som en inkräktare, lika fientlig mot båda de tävlande inhemska ätterna. Det vore av intresse att känna, vilken politik B. under den närmaste tiden följde, men källorna meddela därom ingenting. Dä vi erfara något om honom, har redan konung Knut »fått Sverige med ro», och B. står nu nästan ständigt vid hans sida. Han är vittne på nästan alla de av Knut utfärdade donationsbrev, vi ha kvar, och han tituleras där svears och götars jarl eller till och med svears och götars frejdade jarl. Tyvärr är det blott urkunder av rätt ringa betydelse, som blivit bevarade, knappast någon enda regeringshandling. I andra hand erfara vi dock genom den yngre Birger jarls brev från cirka 1250, att B. d. ä. jämte konung Knut träffat avtal med Lybeck om handeln mellan Sverige och denna stad.

Jarlens släktskapsförbindelser förde honom i beröring med de många stridigheter, som rådde i våra båda grannländer. Sedan konung Inge Haraldsson fallit, 1161, hade Erling jarl på tronen upphöjt sin son Magnus, en dotterson till konung Sigurd Jorsalafare. Flera motkonungar uppträdde emellertid. Den förste, Östen, son av Östen, Inges broder och tidigare samregent, sökte sommaren 1174 upp sin faster Brigida och hennes man. »De mottogo honom båda väl och lovade honom hjälp. Han stannade där någon tid. Jarlen gav Östen något manskap och mycket penningar till underhåll.» Östen for då till Norge, men hans saga blev kort, ty han föll vid Re 1177. Redan dessförinnan hade en annan tronkrävare sökt stöd hos B. Med anspråk på att vara son av den tredje av de en gång samregerande Haraldssönerna, Sigurd Mun, hade Sverre kommit från Färöarna till Kunghäll, där han en tid vistats okänd vid Magnus Erlingssons hov. Den 22 dec. 1176 kom han till Östergötland och sökte upp Brigida och dennas gemål. Men nu var man hos jarlen mer reserverad. »Därtill hade de två skäl. Det ena var, att Östen därifrån fått sin flock, och de ville icke understödja en annan, så länge Östen levde. Det andra var, att man sade Birger, att Erling jarl hade skickat mannen för att driva gyckel.» Emellertid fick Sverre stanna över julen. Jarlen sökte med list få honom drucken, på det han måtte förråda sig, om han hade något brottsligt att dölja. Däremot avvisade han ett förslag, att man utan vidare skulle dräpa främlingen, vilken var klok och bestod provet. Sedan underrättelse ingått, att Östen fallit, vid Re, blev frågan, vem som skulle bliva ledare för hans parti, birkebeinarna. Sverre sökte först hänvisa till Birger Brosas söner, vilka ägde lika god rätt till kronan som Magnus. Men detta avböjdes av B., som lät säga de utskickade, att han beklagade deras förlust, varpå han fortsatte: »Mina söner äro barn (den äldste kunde vid denna tid icke vara äldre än femton år) och kunna varken hjälpa sig själva eller andra; de äro icke skickade till sådant värv, detta dock mest för sin ungdoms skull... Jag vill icke sända någon härifrån, ty icke tåla norrmännen, att en götisk här rider härifrån och in i deras land.» B. hänvisade i stället birkebeinarna till att taga Sverre till sin ledare, vilket ju också skedde. Därmed hade han knutit en ganska nära förbindelse med denne, något som fick rätt viktiga följder både för hans familj och för landet. B: s äldste son, Filip, gick i tjänst hos Sverre och dog som hans jarl år 1200, och konung Knut lät kort efter Sverres avgörande seger år 1184 bortgifta sin syster Margareta med denne, vilket bl. a. hade till följd, att hans son Erik Knutsson i nödens tid hade en tillflyktsort i Norge.

Även B: s danska släktingar togo hans gästfrihet i anspråk, ungefär samtidigt med Sverres uppträdande gjorde två halländska stormän, Karl och Knut, liksom B. ättlingar av Knut den helige, ett uppror. Vid första nederlag sökte de skydd hos sin mäktige syssling; senare gjorde en ny tronkrävare, Harald Skreng, B. ett besök i samma ärende. Att avgöra, i vad mån B. i sitt förhållande till dessa flyktingar leddes av rikspolitiska motiv eller blott av deltagande med nödlidande medmänniskor och fränder, torde knappt vara möjligt. Lättare är att på en annan väg komma till en värdesättning av hans verksamhet. Han bar jarlstitel från 1174 till sin död, 1202. Vi veta, att fred rådde mellan de kämpande Erikska och Sverkerska ätterna från 1172, då Knut definitivt segrat, ända till 1205, då dråpet (eller slaget) vid Älgarås hastigt förändrade ställningen. B. var besvågrad med både Sverkers och Eriks ättlingar. Det är då knappast för djärvt att av dessa fakta sluta, att det var B: s stärka hand, som hägnade freden. Vid B: s död erfara vi, att konung Sverker gjorde sin ettårige son Johan till jarl (enligt andra troligen sämre handskrifter till konung). Uppenbarligen var detta ett försök att koncentrera makten inom Sverkers egen ätt, en inledning till den politik, som ledde till Älgarås 1205, Lena 1208 och Gestilren 1210. Försöket misslyckades. Det blev icke den försvagade konungamakten utan det av B. konsoliderade jarlväldet, som mäktade representera riksenheten, låt vara, att detta jarldöme skulle erövras av B:s brorson och namne, icke ärvas av hans egna efterkommande.

B. hade vid tiden för Sverres besök tre söner. Senare nämnas av Snorre fyra söner och tre döttrar. Sönerna voro: Filip (Sverres jarl), Magnus Brok, g. m. Knut Erikssons dotter Sigrid, Folke, troligen fader till Sune Folkeson (se denne) samt slutligen Knut, om vilken vi intet känna. Av döttrarna var Ingegärd förmäld med Sverker II i dennes andra gifte och moder till konung Johan. De övriga hette Kristina och Margareta. B: s gemål Brigidas dödsdag, 22 okt., är antecknad i Lunds domkyrkas gåvobok. Dödsorten uppges vara »Risibarge» (Riseberga).

Författare

Nat. Beckman.

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: J. Bureus, Sumlen utg. af G. E. Klemming, s. 230 (Sv. landsmålen, Bih. 1: 2, 1886); Diplomatarium Suecanum, 1 (1829); Hakonar saga hins gamla (Flateyarbok, 3, 1868, s. 101); Saxo Grammaticus, Gesta Danorum, hrsg. von A. Holder (1886), lib. XI, XIV, XVI; Snorre Sturluson, Inga saga ok Siguröar (Heimskringla, 3, 1898); dens., Magnus saga Erlingssonar (Heimskringla, 3, 1898); Sverris saga Sigurdarsonar (Flateyarbok, 2, 1802). — N. Beckman, Tre konungaätter och deras jordegendomar i Sverige (Per- sonhist. tidskr., 1912).

------------------------------------------------------------------------------------

Noteringar

Birger Brosa "den leende", död 1202, den förste svenske jarl man känner till (troligen Jarl från 1174). Han tillhörde Bjälboätten, namngiven efter jordegendomen Bjälbo i Östergötland. Birger Brosa var Sveriges mäktigaste man och under hans ämbetstid fick landet en lång och välbehövlig period av fred. Birger Brosa gjorde betydelsefulla insatser i sin tids nordiska politik, bl a stödde han birkebeinarnas ledare, Sverre, som blev norsk kung. Han byggde sin maktposition på släktskap med samtliga nordiska kungasläkter.

Birger härstammar från Folkungaätten i Sverige. Han kallas "Den leende" och nämns i hela 28 år. Från 1174-1202 talet Under hans ämbetstid upprätthöll han framgångsrikt lugn och ordning i landet.

• Project Runeberg - http://runeberg.org/stsh6/0282.html