Hjalmar Branting

Document loaded today said he has a Niece and her husband Carl H Johnson. He died in 1946. His niece was from Oskarshamn, Sweden and she came to the United States when she was nine and graduated at Hunter College. Then became an elementary school teacher. The document was uploaded today. Her daughter was Anita J Castor. The family business was Atlas Tool and Die Works in Bridgeport, Conn.

16th Prime Minister of Sweden, Nobel Peace Prize 1921

Karl Hjalmar Branting (23 November 1860 – 24 February 1925) was a Swedish politician. He was the leader of the Swedish Social Democratic Party (1907–1925), and Prime Minister during three separate periods (1920, 1921–1923, and 1924–1925). When Branting came to power in 1920, he was the first Social Democratic Prime Minister of Sweden. When he took office for a second term after the general election of 1921, he became the first socialist politician in Europe to do so following elections with universal suffrage.

Biography

A professor's son, Branting was educated in Stockholm and at the University of Uppsala. He developed a scientific background in mathematical astronomy and was an assistant at the Stockholm Observatory, but gave up his devotion to scientific work to become a journalist in 1884 and began editing the newspapers Tiden and Social-Demokraten. His decision to publish an article by the more radical socialist Axel Danielsson - a piece denounced by opponents as insulting to religious sensitivities - resulted in political convictions for blasphemy and imprisonment for both men. Branting was imprisoned for three months in 1888.

Together with August Palm one of the main organizers of the Swedish Social Democratic Party in 1889, and was its first Member of Parliament from 1896, and for six years the only one. In the early years of the 20th century, Branting led the Social Democrats in opposing a war to keep Norway united with Sweden. When the crisis came in 1905, he coined the slogan "Hands off Norway, King!" The Social Democrats organized resistance to a call-up of reserves and a general strike against a war, and are credited with a substantial share in preventing one. Hjalmar Branting accepted Eduard Bernstein's revision of Marxism and became a reformist socialist, advocating a peaceful transition from capitalism towards socialism. He believed that if workers were given the vote, this could be achieved by parliamentary ways. Branting supported the February Revolution in Russia in 1917. He was pro-Menshevik and defended the government of Alexander Kerensky, who he even personally visited in Petrograd.

When the October Revolution broke out the same year, Branting condemned the Bolshevik seizure of power. 1917 saw a split in the Swedish Social Democratic Party on this question, and the youth league and the revolutionary sections of the party broke away and formed the Social Democratic Left Party of Sweden, headed by Zeth Höglund. This group soon became the Swedish Communist Party. Zeth Höglund later returned to the Social Democratic Party, and wrote a two-volume biography about Hjalmar Branting. As Prime Minister he brought Sweden into the League of Nations and was personally active as a delegate within it. When the question of whether Åland should be handed over to Sweden after the independence of Finland from Russia was brought up, he let the League of Nation decide upon the issue. He was awarded the Nobel Peace Prize in 1921 for his work in the League of Nations, sharing the prize with the Norwegian Christian Lous Lange.

Branting is commemorated by the Branting Monument in Stockholm. Additionally in Gothenburg, there is a tram and bus interchange named after Branting, in Swedish it is Hjalmar Brantingsplatsen. There is a square in Copenhagen named Hjalmar Brantings Plads that today houses some of the city's most expensive apartments.

Brantings viktigare uppdrag inkluderar riksdagsman (andra kammaren) 1897-1925, partiledare för socialdemokraterna 1907-25, finansminister 1917-18 samt statsminister 1920, 1921-23 (då han även var utrikesminister) och 1924-25. Hjalmar Branting tilldelades Nobels fredspris 1921 tillsammans med Christian Lange.

Branting gifte sig 1884 med journalisten Anna Matilda Charlotta Jäderin (född 1855 i Stockholm).[1] Tillsammans fick de två barn: Georg (1887-1965)[1], advokat, riksdagsledamot och publicist, samt Sonja (1890-1981)[1], advokat, feminist, riksdagsledamot och gift med advokaten Olof Westerståhl (1884-1948) och mor till statsvetaren Jörgen Westerståhl. Hjalmar Branting var även styvfar till Vera von Kræmer (1878-1940) och Henry von Kræmer ( 1880-1957), barn till Anna Branting i hennes äktenskap med löjtnanten Gustav von Kræmer.

Biografi

Familj och uppväxt

Hjalmar Branting föddes den 23 november 1860 i Klara, Stockholm, som ende son till överläraren och föreståndaren för Gymnastiska centralinstitutet, Lars Gabriel Branting (1799-1881), och Emma af Georgii (1821-1880). Föräldrarna skilde sig 1869 men gifte om sig 1873. Morfadern var rikshärolden, statssekreterare Carl af Georgii (1787-1837), som adlades 1818.

Branting hade en högborgerlig bakgrund. Efter skolgång vid Beskowska skolan, där han var klasskamrat med blivande kung Gustaf V, bedrev han naturvetenskapliga studier i astronomi vid Uppsala universitet 1878–82, dock utan att avlägga examen. Genom resor och litteraturstudier blev han tidigt bekant med marxismen. Redan 1878–79 kallade han sig socialdemokrat, sannolikt den förste i Sverige. Efter föräldrarnas död 1880–81 inriktade sig Branting på en publicistisk och politisk karriär. En ansenlig förmögenhet efter föräldrarna skingrades på några år i glada vänners lag genom festande och generösa lån och borgensåtaganden. Han hade svårt att hålla i pengarna och kom ofta att ha ekonomiska bekymmer. Hjalmar Branting hamnade ofta i kollision med lagen och dömdes vid flera tillfällen till både fängelse och böter, dels för hädelse dels för tryckfrihetsbrott.

Inledande karriär

Efter anställning i den radikala tidskriften Tiden knöts Branting till den av August Palm startade tidningen Social-Demokraten, vars huvudredaktör han blev 1887 och som var hans plattform ända till 1917.

Branting blev tidigt den ledande kraften i den unga socialdemokratin, särskilt efter Axel Danielssons och Fredrik Sterkys bortgång vid sekelskiftet 1900. Han deltog i socialdemokratiska partiets konstituerande kongress 1889 och var ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen från dess bildande 1894 och ordförande i partistyrelsens verkställande utskott från 1907. Branting blev partiets förste kongressvalde partiordförande från 1908 fram till sin död.

Han pläderade redan i ett välkänt tal i Gävle 1886 för en fredlig revolution av samhället på den allmänna rösträttens väg, i strid med de starka krafter som ville ta makten med våld. Han valdes in i riksdagen 1896 på en liberal lista. Bland hans förtroendeuppdrag han hade var bland annat som vice ordförande i Konstitutionsutskottet 1912 till 1914A.

Branting som politisk ledare

Kung Gustaf V fick med tiden förtroende för Branting som politiker. De två hade varit skolkamrater i Beskowska skolan- När tsaren abdikerat i ryska februarirevolutionen 1917 kulminerade samtidigt hungerkravaller i Sverige. Hjalmar Branting och LO-ledningen agerade för att skapa lugn och avvärja upptrappning av oroligheterna. I samtal med statsminister Carl Swartz tog Branting på sig ansvaret för lag och ordning under första maj 1917, vilket innebar att Swartz kunde förbjuda borgerliga initiativ till privatmiliser. Därmed undveks risken för gatustrider som kunde ha kastat landet in i en mycket allvarlig kris.

När parlamentarismen fick sitt definitiva genombrott efter valet 1917, då kungen inte längre kunde förhindra att sittande högerregering avgick efter valförlust och en regering bildades på basen av valresultatet, var det en stor seger för Branting. Ändå tvekade han länge om han själv skulle ingå i den nya koalitionsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater. Tillträdande statsminister, liberalen Nils Edén, krävde dock att socialdemokraternas ledare skulle ha en av de tyngsta ministerposterna. Branting blev finansminister. Men bara under några korta månader, innan han avgick av personliga skäl. Hans personlighet passade illa med officiella plikter och administrativa sysslor. Författningskompromissen om allmän rösträtt 1918 och beslutet om åttatimmarsdagen 1919 var höjdpunkterna i hans inrikespolitiska karriär.

Branting var nyckelpersonen bakom att den svenska socialdemokratiska hållningen i samband med oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 blev tydligt negativ till bolsjevikernas maktövertagande, som beskrevs som en dolkstöt i ryggen på den ryska demokratin. Istället stöddes tydligt mensjevikerna, och Branting hade önskat en internationell intervention för att stödja den demokratiska sidan i Ryssland. Vid detta tillfälle fanns inom socialdemokratin även betydande element som stödde bolsjevikerna och Lenin, och föredrog revolution framför kamp med demokratiska medel såsom allmän rösträtt. Ställningstagandena runt denna tid anses ha inneburit socialdemokraternas definitiva inslag på en odelat demokratisk väg. Därtill sympatiserade Branting med den vita sidan i Finska inbördeskriget. Dessa ställningstaganden gjorde att Branting var mycket avskydd bland såväl svenska som sovjetiska bolsjeviker.[2]

Statsminister tre gånger

När den yngre generationens ledarskikt inom socialdemokraterna (främst riksdagsmännen Per Albin Hansson och Gustav Möller samt finansdepartementets statssekreterare Rickard Sandler) fick Edéns koalitionsregering på fall 1920 gick budet om att bilda regering till Branting. Gustaf V såg nu den äldre generationens socialdemokratiska ledare, främst Branting och LO-ordföranden Herman Lindqvist, som representanter för trygghet och lugn. Inom socialdemokratiska riksdagsgruppen framförde dock Branting idén att finansminister Thorsson skulle bli statsminister och han själv utrikesminister. Men den första vänsterrörelse i Europa som erövrat regeringsmakten utan föregående revolution kom att ledas av sin ordförande. Branting valde dock att i statsrådsdiktamen meddela att han ledde en ren nödregering inför annalkande riksdagsval och "icke i förväntan på omedelbara åtgärder till förverkligande av partiets program för samhällets omdaning". En förklaring till den låga profilen var att regeringen var i minoritet i riksdagen. Tillsammans med andra ledande politiker, bland andra Arvid Lindman, undertecknade han en motion om att ett rasbiologiskt institut skulle inrättas.[3][4]

Valet samma höst blev ett svårt bakslag. Enligt parlamentarismens principer borde Branting avgå, men han tvekade, även efter det att Nils Edén sagt blankt nej till en ny koalitionsregering. Branting ville inte släppa fram högern till makten igen. Om socialismen enligt socialdemokratin kunde röstas fram i val, kunde den då också röstas bort av väljarna, var den intrikata frågan. Finansminister Thorsson var för avgång, men då av mer pragmatiska skäl: "de ekonomiska svårigheterna sammandraga sig ... det blir svårt för vilken regering som helst att regera". När riksdagsgruppen gick på Thorssons linje förhalade Branting avgången så att han fick möjlighet att hindra en högerregering och bereda vägen för en svag interimsregering inför nästa års riksdagsval, det första med allmän rösträtt.

Genom sin ställning som en av Socialistinternationalens mest kända och respekterade ledare och sin tro på fred genom en tryggad internationell rättsordning blev Branting en av de främsta tillskyndarna av Nationernas Förbund. Han verkade aktivt för Sveriges inträde 1920 i den nya världsorganisationen, i kamp mot både högern och vänstersocialisterna. Mot bolsjevikerna hävdade han med kraft demokratins ideal.[2] Han blev kallad "den store europén" och tilldelades 1921 Nobels fredspris tillsammans med norrmannen Christian Lange.

Hjalmar Branting porträtterad av Richard Bergh.

Hjalmar och Anna Brantings grav på Adolf Fredriks kyrkogård, Stockholm.Trots partiets framryckning med över sex procentenheter till 36 procent av rösterna i riksdagsvalet 1921 ville Branting helst slippa regeringsansvaret. Den ekonomiska utvecklingen för nationen var dyster med växande massarbetslöshet, stigande räntor och deflation. Branting hade själv knappt varit aktiv i valrörelsen eftersom hans engagemang i storpolitiken kring Nationernas Förbund i Genève tog allt mer av hans tid och engagemang. Men det var otänkbart att låta von Sydows ämbetsmannaministär sitta kvar; den regeringen var tecken på parlamentarismens misslyckande. Branting försökte än en gång få Edéns liberaler att ställa upp i en ny koalitionsregering, utan framgång. Kungen gav då Branting i uppdrag att bilda en enpartiregering. I den tog han själv, så som statsminister, också på sig uppdraget som utrikesminister. Han kom att kallas "dubbelexcellensen" och många uppfattade att han mer var i Genève än i Stockholm.

När löneförhandlingarna för järnverksanställda mellan LO och SAF strandade i januari 1923 trappades den politiska konflikten om statligt arbetslöshetsunderstöd upp. Alla partier ansåg att staten måste garantera de arbetslösa någon form av stöd. Men om tillämpningen blev striden hård. När socialministern, förre LO-ordföranden Herman Lindqvist, i Brantings frånvaro lade fram ett förslag som de borgerliga ansåg bröt mot principen om statens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, vägrade Gustaf V under konseljen den 9 februari att godkänna propositionen och krävde bordläggning till statsministerns hemkomst. Branting störtade hem från Paris och försökte kompromissa med liberalerna, men hans strävan efter samförstånd bröts ned av de yngre under ledning av Per Albin Hansson. Hos liberalerna manövrerade CG Ekman för att stärka sin position som vågmästare mellan höger och vänster. När Brantings kompromiss föll i första kammaren avgick regeringen.

Socialdemokratin gick 1924 ännu en gång in i en valrörelse i opposition och riktade hård kritik mot högerregeringen Trygger. Man vann några mandat. Branting blev för tredje gången statsminister, även om han bara gjort fem valframträdanden som mer liknade en eriksgata för en äldre statsman än en valkampanj. Han var nu trött och insjuknade snart i influensa som utvecklades till hjärtmuskelinflammation och gallstensanfall. 19 januari begärde han avsked som statsminister, men bad att få kvarstå som statsråd utan portfölj; den 24 januari ersattes han således som statsminister av Rickard Sandler. En månad senare, kl.12.37, dog han i sitt hem på Norrtullsgatan 3. Branting ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård.

Trots att hans tre perioder som statsminister var korta och föga framgångsrika hade han etablerat socialdemokratin som ett regeringsfäigt parti och lagt grunden för partiets kommande, och unikt långa, regeringsinnehav i ett demokratiskt land.

Hjalmar Branting om armeniska folkmordet

I tidningen Socialdemokraten den 28 mars 1917 återges ett tal som Branting höll dagen innan på Auditorium vid Norra Bantorget i Stockholm i ett opinionsmöte mot det armeniska folkmordet. I tidningen gick det att läsa:

”Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden.

Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan”.

Kuriosa

Hjalmar Branting har gett namn till ett flertal platser, bland annat Hjalmar Brantingsgatan och Hjalmar Brantingsplatsen i Göteborg. Även till Hjalmar Brantings Plads som är ett torg i centrala Köpenhamn, mellan Stockholmsgade och Olof Palmes gade (55°41′32″N 12°34′53″O / 55.69222, 12.58139), inte långt från Østerport Station.

Bibliografi

(1904, 1906) Socialdemokratins århundrade

(1913) Varför det var rätt att antaga pensionförsäkringslagen

(1914) Den politiska krisen: Dess innebörd, uppkomst och första förlopp

(1919) Demokratins genombrott

Litteratur  [redigera]

Hugo Vallentin, Hjalmar Branting: A Character Sketch of the Swedish Socialist Leader, (1917)

Gerhard Magnusson, Socialdemokratin i Sverige, Första bandet: I brytningstider. Andra bandet: I kamptider. Tredje bandet: I ansvarstider, (1920-24)

Ramsay MacDonald, Ebert and Branting: Helmsmen in Europe's Storm and Stress Period, (1925)

Zeth Höglund m fl, Tal och skrifter i urval, (1927-30), 11 delar.

Zeth Höglund, Hjalmar Branting och hans livsgärning, (1928-29)

Gerhard Magnusson "Hjalmar Branting i närbild" Holmströms förlag 1939

Vera vom Krämer "Brantings på Norrtullsgatan" Bonnier 1939

Anna Branting, Min långa resa: Boken om Hjalmar och mig, (1945)

John Lindgren, Från Per Götrek till Per Albin: Några drag ur den svenska socialdemokratins historia, (1946)

Per A. Hansson, Demokratisk linje: Tal och artiklar, (1948)

Zeth Höglund, Hjalmar Branting, (1949)

Morgon-Tidningen, Hjalmar Branting: Statsmannen och människan (1950)

Ture Nerman, Hjalmar Branting: Kulturpublicisten, (1958)

Ture Nerman, Hjalmar Branting: Fritänkaren, (1960)

Ture Nerman m. fl. "Ögonvittnen" Wahlström & Widstrand 1961

Alvar Alsterdal och Ove Sandell, Hjalmar Branting: Socialism och demokrati, (1970)

Jan Lindhagen m. fl. "Bilden av Hjalmar Branting" Tiden 1975

Ivar Sundvik "Branting eller Palm" Tidens förlag 1981

Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid, (1985)

Nils Beyer "Den unge Hjalmar Branting" Norstedts 1985

Se även  [redigera]

Sveriges statsministrar

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti

Socialdemokrati

Rösträttsdemonstrationen i Stockholm 20 april 1902

• Svenskt PorträttArkiv