Hans Valentinsson Köhler

Hammarsmed vid Sonstorp 1655-1665, vid Borggård 1667-1697, vid Haddebo (Svennevad) 1697-1700 och åter vid Sonstopr 1700-1704. Borgårds bruk ägdes när Hans var Mäster på Borggård av Anna Eriksdotter Rosenstråle Sanolikt var det så att det var Hans som skötte driften av bruket och flera av hans söner var mästare under honom och även andra släktingar. Efter Anna Rosenstråles död 1682 ärvdes brukat av Annas brorsson Erik Andersson Rosenstråle som då arrenderade ut bruket till Joakim Hansson Siwers. Siwers var även en framstående man i Tyska församlingen i Norrköping, Hedvigs församling. Senare drev Rosenstråle och Siwers hammaren i hälftenbruk.

Hans Valentinsson Köhler, Hammarsmedsmästare vid Sonstorps Bruk 1655-1672. Mästersmed på Borggårds Bruk. Född 1633-08-25 i Börsjö Bruk, Risinge (E) (Kurt G Trägårdh). I skriften "Borggård genom 4 sekler" står det på sidan 11: "Det var på den tiden (ca 1690) den berömde Hans Vallentinsson Köhler var hammarsmed vid Borggård där hans bägge söner, Jakob och Vallentin, senare blev mästersmeder. Den Köhlerska ätten spelade länge en framträdande roll såväl vid bruket som inom det övriga bergslaget". Död 1710-02-27 i Sonstorp, Hällestad (E). Sonstorps bruk ägdes vi den tiden hans första frus kusin dotter Brita Margareta von Preutz gift med lagmannen Magnus Palmstierna, hon var syssling med Hans Valentinsson Köhlers barn. Hans Valentinsson Köhler valdes enhälligt till ålderman i Hällestad bergslag 1690 9/8 (§39 Diskuterades vilken som skulle bli ålderman i m:r Anders Scholls ställe, och föll fullt ämbetet på den äldste bisittaren Hans Valentinsson Köhler, men eftersom han för dess ålderdom excuserade sig därför blev utsett, att eftersom bisittaren Kristian Andersson i Skärblacka är en vacker beskedlig man, som sitt
ämbete rätt och väl lärt har, blir allt därför förordnad att vara ålderman för hammarsmederna uti Östergötland.) där han var den äldsta bisittaren vid hammartinget. Hans frånsade sig detta uppdrag genom att han ansåg sig för gammal, istället valdes hans svåger Christian Andersson Qvarfordt. Bisittaren m:r Hans Valentinsson, begärde att han måtte få avsked ifrån bisittare ämbetet, eftersom han en gammal man är, och icke hör väl, vilket honom blev beviljat, och demitterades han alldeles därifrån 1691 8/7 (§2 Bisittaren före detta m:r Hans Valentinsson, begärandes att han måtte få avsked ifrån bisittareämbetet, eftersom han en gammal. man är, och icke hör väl,vilket honom blev beviljat, och dimitterades han alldeles därifrån). När Christian Qvarfordt avled 1694 blev Hans Valentinsson Köhlers yngre bror Zakarias Valentinsson Köhler ålderman. I Bergslagen hade åldermännen till uppgift att tillse arbetet vid hyttorna, stångjärnssmidet och masugnarna, samt att vara bisittare vid bergstingsrätterna (bergsnämndeman). Sedan antiken är åldermannen en av samhällets auktoriteter. Genom sin första fru Maria Jakobsdotter Köhler (Falleij) blev han besläktad med släkten Bröms genom svärmodern Malin Månsdotter Bröms dotter till borgmästaren i Norrköping Måns Svensson Bröms och Kerstin Henriksdotter Stockenström. Maria Jacobsdotter Falleij mormors far Borgmästaren i Norrköping Henrik Larsson, han var bland de i särklass mest inflytelserika och förmögna personerna i Norrköping."Han tillhörde under femtio år (1575-1625) det ledande skiktet inom Norrköpings affärsvärld samt under minst 33 av dessa hade säte i stadens råd och magistrat, under huvuddelen av tiden såsom borgmästare. Hammarsmedsåldermannen innehade ett slags hederstitel som i mångt och mycket kan jämföras med åldermännen i städernas hantverksskrån. De ansvarade bland annat för att bevittna hammarsmeders mästareprov och mästersvensprov samt meddelade mästarbrev och mästersvensbrev. Deras chef var bergmästaren, det vill säga statens förlängda arm i bergslagen.

Det krävdes en hel del av en hammarsmedsmästare att bli mästare, här kommer hammarsmeds ordningen.

Drotning Christinae Hammarsmeds Ordning dat. Stockholm den 14 Februari 1637

1. Skall allom ägandom af hamrar i Cronones strömmar eller de dem bruka, af hvad stånd och vilkor de ock vara kunna, här efter vara förbjudet att hafva någon hammarsmed, som icke hafver bevis, af hvem och hvarest han sitt ämbete lärt hafver och med sjelfva verket och arbetet görligen kan bevisa sin konst, vid trettio dalers straff till hospitalet, som här efter vidare skall förmälas.

2. Emedan ibland hammarsmeds-embeten här till få äro funne vordne, som något lärebref hafva framvisa kunnat af den mästare de sitt embete lärt hafva; Utan ofta händer, att mången gifver sig ut för mästare eller mästersven däruti, som dock med sjelfva verket och arbetet det intet kan betyga, görandes i så måtto äganden skada på jern och kol. Ty skall här efter på de orter Vi och Cronan hafva Våra egne hamrar, Vi bruka dem anten sjelfva eller Vi hafva dem till andra förpaktat, af Vår landshöfdinge jemte borgmästaren dersammastädes förordnas visse ålderman för hammarsmederna (så månge de finna nödigt och åldermannen i dess inspection tilldrägeligt), då åldermannen skall kalla sine underhafvande mästersmeder, svenner och läredrängar tillhopa, att låta hvar och en hammarsmed göra sitt mästerstycke af det slags järn han gifver sig ut före att kunna arbeta; Och hvilken han, jemte andra mästersmeders samtycke, befinner i verket för en mästersmed görligen att kunna passera och drifva det arbetet i denna ordning af enom kräfves, den må och skall åldermannen genom sitt bevis för en mästersmed erkänna Och hafve så han lika vilkor med andra mästersmeder att åtnjuta, sedan han efter plägsed och bruk i samma embete hafver fullgjort det åldermannen och de andra smederna pläga gratificeras med. Det samma skall tagas i akt om mästersvenner och läredrengar, allt efter föregånget prof och med behörig åtskillnad.

3. Eho detta embetet lära vill, skall intet vara tvungen till sex eller flera år att tjena, så framt han kan det hastigare och innan förber:de års förlopp utlära, ultan den som snarare och förr kan med sjelfva arbetet nöjaktigt bevisa sin konst, honom skall åldermannen efter föregången behörig prof och den mästersmeds vittnesbörd, som han tjänt hafver, vara förpliktad förmedelst meddelande af lärebref betyga, det han för en mästersmed kan passera.

4. Händer nu, att när en smed således hafver bevist sitt mästerstycke för åldermannen, denne honom hans rättmätige bevis och vittnesbörd förhåller utan skäl och orsak, som äran angår, då böte åldermannen tio daler; Men eljest för hwart bevis han utgifver skola honom fem marker erläggas af honom, som det bekommer.

5. De smeder, som gifva sig ut för harnesk-, rör-, plåte- och stålsmeder och hafwa icke något bevis, af hvem och hvarest de lärt hafva, och dock kunna till nöje göra deras arbete, skola icke mindre än andra taga deras bevis och vittnesbörd efter sätt och vis, som förbemält är.

6. Så må ock ingen blifva hammarsmed, som om veckan med en härd icke smider åtminstone af tackjärn åtta och af Osmundsjärn tio skep:d. Men den smed, som ock kan bevisa sig mera, än nu förbemält är, om veckan att smida, skall för hvart skep:d, han således mera arbetar, åtta öre bekomma.

7. Medan ock hände, att smederna, icke förståendes sig på begge jern sorter, ofta bortbränna Jernet, så att de med vanlig afbränning intet kunna komma till rätta, och göra så äganden stor skada både på järn och kol; ty skall härefter ingen för hammarsmed erkännas, som icke kan så af täcke- och Osmundsjärn smida och utslå godt stångjern, groft eller grant. 8. På det att vägarne i städerna må veta, huru allt ankommet jern är smidt och kunna så mycket säkrare vräka allt elakt järn; så skall vid alla hamrar hvar egande eller smed hafva sitt åtskilliga märke, dermed deras jern skall märkas; Och skall eganden af hammaren vara förpligtad det jern, som i hans hammare smides, att märka låta och sedan märket tillika med sitt namn angifva i de städer, han järnet utskeppa plägar. Finnes då Jernet odugse, vare förbrutet under Oss och Cronan, och eganden böte till behörigt hospital tio daler.

9. Smider någon elakt jern och tager ens annars märke, märkandes därmed sitt jern honom ovetterligen, som märket eger, densamma stånde så den skada, den andra tillfogas kunde, som märket atte (Egde), som eljest tjufvarätt och straff.

10. Ingen hammarsmed må eller skall bryta det contract, han med eganden öfver någon hammar ingångit hafver, utan afbide redeligen sin bestämda tids förlopp; Bryter smeden, återgälle eganden allan skada och böte derofvan uppå trettio daler; bryter eganden eller husbonden contracten, vare samma straff undergifven.

11. Ingen hammarsmed eller egande af hammaren må tubba den andras lagastadga hjon, mästersven eller legodräng. Blifver häri någon beslagen eller öfvertygad, husbonden eller smeden, böte tjugu daler; och den sig tubba lät, vedergälle honom, som tjensten först tillsades, så mycket den utlofvade årslönen sig belöper, och böte ändå tio daler.

12. Hvar någon hammarsmed af motvillighet eller försummelse söndersmider redskapen eller förbränner Jernet, den skall efter mätismanna ordom vara förpligtad att ersätta och betala eganden sin skada. Förmår han böter ej gifva, då aftjene sådant hos eganden med sitt arbete.

13. Sist medan ock ofta händer, att hammarsmederna på deras arbete komma i olycka att blifva krumme och lame; derföre och på det de icke desto mindre till dödedag må hafva sitt uppehälle, är af Oss nådigst beviljat, att uti de hospitaler vid bergsbruken närmast äro belägne, skoia 2 logementer för sådane lame smeder förfärdigas, efter som Vi ock till deras uppehälle alle ofvantalde böter hafva förordnat, hvilka till hospitalets föreståndare lefvereras skole, af honom till deras uppehälle väl användas och han göre därföre redo och räkenskap som för annan uppbörd; Och på det samma böter desto riktigare utgå, ty skall åldermannen här med pålagt vara, att draga der åhåga före, såvida han öfver hamrarne ålderman är, både att böterna tillbörligen blifva presterade och så till bemälte hospitaler försände; för dem han sig dersammastädes skall qvittera låta och för sitt omak hafva däraf hvar ellofte penning.

Vi bjude fördenskull här med allvarligen allom dem, som desslike hamrar hafva eller bruka låta, item hammarsmeder och andre, som därtill höra och vederböra, att de alldeles rätta sig efter denna Vår ordning.

1766 års reviderade upplaga av hammarsmeds ordningen.

Enligt § 1. Ämbetet skulle ämbetet bestå av Ålder- man, Mästare, Mästersven och Smedsdräng vilken tidigare benämnts Kolgosse. § 2. Stadgade att till ålderman skulle utses en av de skickligaste hammarsmederna. Denne skulle utföra en mängd uppgifter av förtroendemannaka- raktär. Han skulle svära ed som domare/ålderman, Göra besiktningar, Bevista prov för mästare- och mästersven och utfärda brev, Kolla kolmått m.m., Biträda Bergmästaren samt Föreslå ändringar inom hantverket. Enligt § 4 skulle det vid varje hammare (en eller flera härdar) finnas en mästare. Varje härd skulle ha en Mästare, Mästersven och Smedsdräng. Al- ternativt kunde en mästare ansvara för två härdar och då ha två Mästersvenner och en Smedsdräng vid den härd där mästaren inte själv smidde. Ville en bruksägare, istället för att ha en mäster- sven och en smedsdräng, anställa två mästersven- ner som ömsom dela på arbetsuppgifterna, skulle det kunna överenskommas mellan smederna och bruksägaren. Så kunde man göra ”utan at den äldre Mästerswennen må det sig til wanheder räkna.” Enligt § 5 skulle mästaren anställa smedsdräng- en samt förse honom med mat och kläder samt om- besörja att han inskrevs vid bergstinget. En smeds- dräng som ville bli mästersven skulle anmäla detta till bergsrätten eller åldermannen. Han skulle då visa att han förstår smältning och räckning samt kunna smida en hölst eller ett veckosmide.

Hölst var en ring som satt på hammarens skaft för att hålla ihop stockarna som skaftet bestod av. Ett veckosmide ansågs vara minst 8 skeppund tackjärn eller 10 skp osmundjärn. 1703 fordrades 10 skp tackj. om tre arbetade vid härden. Mästersven skulle anmäla att han ville bli mäs- tare, när en sådan anställning finns att få och i så god tid att han skulle hinna avlägga prov för att det skulle hinna bli klart till nästa bergsting. Där skulle beviset - mästarbrevet - uppvisas. För att bli mästare krävs att mästersvennen skulle förstå sambandet mellan färskning och smältning, att han kan ”hålla byggnad och redskap wid magt och ord- ning”, ”at sparsamlingen umgås med kolen”, att förstå smidessortering efter särskilda tolkat (mått), att förestå ett veckosmide samt att utan handled- ning kunna bygga en stångjärnshammare. Enligt § 8 skulle mästaren mot räkning ta emot tackjärn och kol. (fredagar skedde redovisning) Av 1 skeppund tackjärn (bergsv) (26 lisp) skulle 20 lispund stångjärn smidas med 2 läster (24 tun- nor) kol. Mera än 20 lisp. järn per skp. tackjärn gav överjärn. Mindre kolförbrukning än 2 läster (24 tunn.) per 20 lisp. stångjärn gav överkol.

1 skeppund bergsvikt = 149,6 kg. vilket skulle ge 8 - 9 stänger à 6,5 - 7 alnars längd. (8,5 stänger x 4 m = 34 meter ) Veckosmidet skulle därmed vara 64 - 72 stänger eller mera än 10 st per dag.

En hammarsmedmästare under den tid då Hans Valentinsson Köhler var verksam och även hans söner och sonsöner, var han inte endast arbetsledare utan en mästare med eget fögderi och därför en ganska självständig person. Med modernt språk kan man säga att han hade sin egen ram-budget som även innefattade lön till mästersven. Koldräng fick han anställa själv. Han hade också det yttersta ansvaret för järnets kvalitet. En skicklig hammarsmedmästare var därför värd sin vikt i guld. Brukspatron var beroende av hans skicklighet så det förelåg ett ömsesidigt beroendeförhållande vid bruken under tysksmidets tid. Hammarsmedmästarna levde under tysksmidets tid. Detta är viktigt att konstatera. Senare tillkomna metoder för att framställa smidesjärn gav ej längre smeden samma centrala ställning och yrket sjönk i anseende. Det är säkert en av anledningarna till att det inom släkten har blivit som två läger. Där de som lämnade det gamla yrket och istället började med andra studier kom att hamna i ett läger och de som fortsatte i de gamla spåren sakta men säkert klev nedåt och hamnade i de stora folklagren i samhället. Från att alla en gång i tiden ha varit högt aktade herrar som kunde konsten att förädla järn.

• Reference: MyHeritage Family Trees - SmartCopy: Jun 28 2017, 18:17:38 UTC

Född https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0009283_00005?c=0&m=0&s=0&c...

Mantalslängd Hällestad 1663 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0005856_00077#?c=&m=&s=&cv=...

Mantalslängd Hällestad 1691 https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0005873_00080#?c=&m=&s=&cv=...

Död https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0016160_00199#?c=&m=&s=&cv=...

Testamente https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0016173_00047#?c=&m=&s=&cv=...

GEDCOM Note

GEDCOM Source

Börsjö

GEDCOM Source

Sontorps Bruk

Ur Sven Rinmans bokverk https://www.jernkontoret.se/sv/om-oss/biblioteket/bergverkslexicon/...

Mästare, som förstår at ställa härden och vara ansvarig för alt arbetet vid en eller flera härdar, som uti en hammarsmedja honom anförtros. Dess mästerstycke är at kunna förfärdiga en stångjärnshammare samt et städ.