Dag Hammarskjöld

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dag_Hammarskj%C3%B6ld

https://www.adelsvapen.com/genealogi/Hammarskj%C3%B6ld_nr_135#TAB_16

Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld ( Dag Hammarskjöld (help·info)) (29 July 1905 – 18 September 1961) was a Swedish diplomat, economist and author. He was the second Secretary-General of the United Nations. He served from April 1953 until his death in a plane crash in September 1961. He is the only person to have been awarded the Nobel Peace Prize posthumously. Hammarskjöld remains the only U.N. Secretary-General to die in office.

U.S. President John F. Kennedy called Hammarskjöld “the greatest statesman of our century.”

Dag Hammarskjöld was born in Jönköping, although he lived most of his childhood in Uppsala. He was the fourth and youngest son of Hjalmar Hammarskjöld, Prime Minister of Sweden (1914–1917), and Agnes Almquist. His ancestors had served the Swedish Crown since the 17th century. He studied at Uppsala University where he graduated with a Master's degree in political economy and a Bachelor of Law degree. He then moved to Stockholm.

From 1930 to 1934, he was a secretary of a governmental committee on unemployment. He also wrote his economics thesis Konjunkturspridningen (The Spread of the Business Cycle) and received his Doctorate from Stockholm University in 1933. In 1936, Hammarskjöld became a secretary in the Bank of Sweden and soon he was an undersecretary of finance. From 1941 to 1948, he served as a chairman of the Bank of Sweden.

Early in 1945, he was appointed as adviser to the cabinet on financial and economic problems, and coordinated government plans to alleviate the economic problems of the post-war period.

In 1947, Hammarskjöld was appointed to Sweden’s Ministry for Foreign Affairs, and in 1949 he became the State Secretary for Foreign Affairs. He was a delegate in the Paris conference that established the Marshall Plan. In 1948, he was again in Paris to attend conference for the Organisation for European Economic Co-operation. In 1950, he became a head of Sweden delegation to UNISCAN. In 1951, he became a cabinet minister without portfolio and in effect Deputy Foreign Minister. Although Hammarskjöld served with a cabinet dominated by the Social Democrats, he never officially joined any political party. In 1951, Hammarskjöld became vice chairman of the Swedish delegation to the United Nations General Assembly in Paris. He became the chairman of the Swedish delegation to the General Assembly in New York in 1952. On 20 December 1954, he was elected to take his father's vacated seat in the Swedish Academy.

When Trygve Lie resigned from his post as UN Secretary General in 1953, the Security Council decided to recommend Hammarskjöld to the post. It came as a surprise to him. He was selected on 31 March with the majority of 10 out of eleven states. The UN General Assembly elected him in the 7–10 April session, by 57 votes out of 60. In 1957, he was re-elected.

Hammarskjöld began his term by establishing his own secretariat of 4,000 administrators. He set up regulations that defined their responsibilities. He insisted that the secretary-general be able to take emergency action without the prior approval of either the Security Council or General Assembly.

During his term, Hammarskjöld tried to smoothe relations between Israel and the Arab states. In 1955, he went to mainland China to negotiate the release of 15 US pilots who had served in the Korean War and been captured by the Chinese. In 1956, he established the United Nations Emergency Force (UNEF). In 1957, he intervened in the Suez Crisis.

In 1960, the former Belgian colony and now newly-independent Congo asked for UN aid in defusing the escalating civil strife. (See Congo Crisis). Hammarskjöld made four trips to the Congo. His efforts towards the decolonisation of Africa were considered insufficient by the USSR; in September 1960, they denounced his decision to send a UN emergency force to keep the peace. They demanded his resignation, and the replacement of the office of secretary-general by a three-man directorate with a built-in veto, the “troika”. The objective was, citing the memoirs of the Soviet leader, Nikita Khrushchev, to “equally represent interests of three groups of countries: capitalist, socialist and recently independent.” Hammarskjöld denied Patrice Lumumba's request to help force Katanga to rejoin the Congo, causing Lumumba to turn to the Soviets for help.

In September 1961, Hammarskjöld found out about the fighting between non-combatant UN forces and Katangese troops of Moise Tshombe. He was en route to negotiate a cease-fire on the night of 17-18 September when his DC-6B airliner ("SE-BDY") crashed near Ndola, Northern Rhodesia (now Zambia). The crew had filed no flight plan, for security reasons, and a decoy aircraft ("OO-RIC") went via a different route ahead of Hammarskjöld's aircraft. He and fifteen others perished

Following the death of Hammarskjöld, the Nepalese diplomat Rishikesh Shaha was elected by the UN General Assembly to head up an inquiry into the death of Hammarskjöld.

The explanation of investigators at the time was that Hammarskjöld's airplane descended too low on its approach to Ndola's airport in clear weather at night. No evidence of a bomb, surface-to-air missile, or hijacking has ever been presented, even though, following the crash, 180 men searched a six square kilometre area of the last sector of the aircraft's flight-path, looking for such evidence. Neither was any evidence of foul play found in the wreckage of the aircraft. The sole survivor, one of the three bodyguards on board, recalled nothing that would indicate anything other than a controlled flight into terrain crash in the interviews that he gave before he died of his injuries.

On 19 August 1998, the Archbishop Desmond Tutu, chairman of South Africa's Truth and Reconciliation Commission (TRC), stated that recently-uncovered letters had implicated the British MI5, the American CIA, and then South African intelligence services in the crash. One TRC letter said that a bomb in the airplane's wheel-bay was set to detonate when the wheels came down for a landing. Tutu himself said that the veracity of the letters was unclear. The British Foreign Office suggested that they may have been created as Soviet misinformation or disinformation.

On 29 July 2005, 100 years after Hammarskjöld's birth, the Norwegian Major General, Bjørn Egge, gave an interview to the newspaper Aftenposten on the events surrounding Hammarskjöld's death. According to general Egge, who had been the first UN officer to see the body, Hammarskjöld had a hole in his forehead, and this hole was subsequently airbrushed from photos taken of the body. It appeared to Egge that Hammarskjöld had been thrown from the plane, and grass and leaves in his hands might indicate that he survived the crash - and that he had tried to scramble away from the wreckage. Egge does not claim directly that the wound was a gunshot wound, and his statement does not conform with Archbishop Tutu's information, or with the findings of the official inquiry. In an interview on 24 March 2007, on the Norwegian TV channel NRK, an anonymous retired mercenary claimed that he had shared a room with an unnamed South African mercenary who claimed to have shot Hammarskjöld. The alleged killer was claimed to have died in the late 1990s.

Haud - http://muis.ee/museaalview/572177;jsessionid=CFC8A9A77E11C14D6EA889...

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12545

wikipedia.org/wiki/Dag_Hammarskj%C3%B6ld _

Hammarskjölds död ska utredas på nytt

• News 12/ 2014 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6057050 ¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Från Wikipedia

Född 29 juli 1905 i Jönköping, Sverige
Död 18 september 1961 (56 år) i Ndola, Nordrhodesia
Yrke/uppdrag Förenta nationernas generalsekreterare
Ogift

Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld, född 29 juli 1905 i Jönköping, död 18 september 1961 nära Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia), var en svensk nationalekonom, ämbetsman, diplomat och författare. Han var FN:s generalsekreterare från 1953 till sin död. Vidare var han ledamot av Svenska Akademien från 1953 samt tilldelades postumt Nobels fredspris 1961.

Tidiga år

Dag Hammarskjöld föddes i Jönköping 1905, som son till dåvarande ecklesiastikminister Hjalmar Hammarskjöld och Agnes (född Almquist), som var dotter till chefen för kungliga fångvårdsstyrelsen Gustaf Fridolf Almquist. Denne var halvbror till författaren Carl Jonas Love Almqvist. Dag Hammarsköld var brorson till Carl Gustaf Hammarskjöld.

Fadern Hjalmar Hammarskjöld utnämndes strax efter Dag Hammarskjölds födelse till diplomat i Köpenhamn, och var från 1907 landshövding i Uppsala län. Hammarskjöld växte huvudsakligen upp på Uppsala slott och såg det som sitt barndomshem. Fadern var senare landets statsminister åren 1914-1917.

Redan som barn visade Hammarskjöld en intellektuell läggning, och samlade pressade växter, fjärilar och uppstoppade djur. På privatskolan Tomtebo, vid Villavägen 3 i Uppsala, började han skolan 1911 med Hildur Akselsson som lärare. Hon skrev i ett brev till hans mamma att det var en glädje att undervisa honom och att han hade mycket lätt att lära. År 1916 skrevs han in på Uppsala högre allmänna läroverk som var förlagd i Katedralskolan. Han tog studenten 1923 med åtta A och två a, och påbörjade därefter sin utbildning vid Uppsala universitet; han studerade först litteraturhistoria och poetik, filosofi samt franska, vilka ingick i hans fil.kand., därefter nationalekonomi och slutligen samhällsvetenskapliga ämnen och juridiska studier.

Dag Hammarskjöld blev fil.lic. vid Uppsala universitet 1928, jur.kand. där 1930, docent 1933 och fil.dr 1934 vid Stockholms högskola i nationalekonomi. När han 1933 försvarade sin avhandling Konjunkturspridningen: en teoretisk och historisk undersökning vid Socialinsitutet, bröt han som den förste svenske ekonom traditionen att vid händelsen bära frack.

Karriär i Sverige

År 1930 blev Dag Hammarskjöld sekreterare i arbetslöshetsutredningen, och 1935-1941 sekreterare i Riksbanken, 1936-45 sekreterare i Finansdepartementet, och 1941 riksbanksfullmäktiges ordförande. Han hade även tidigt internationella uppdrag. 1948-53 ingick han i huvuddelegationen i OEEC och blev då för ett år vice ordförande i dess exekutiva kommission, och var 1950 ordförande för den svenska delegationen Uniscansamarbetet till 1953. År 1947 och året därpå deltog han i delegationen vid Pariskonferensen.

Hammarskjöld var även en framstående nationalekonom, som ingick i Stockholmsskolan med Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin, och var under en tid sakkunnig vid utrikesdepartementet i finansiella frågor. I egenskap av nationalekonom var han ledamot av nämnden för Konjunkturinstitutet från 1937 och elva år framåt. Han anses ha varit den som myntade uttrycket planekonomi. Han spelade en stor roll i utformandet av den svenska ekonomiska politiken under tiden i Sverige.

Hammarskjöld var kabinettssekreterare 1949 till 1951, och sedan konsultativt statsråd 1951-1953. Trots att Hammarskjöld ingick i flera socialdemokratiska regeringar gick han aldrig med i partiet. Ideologiskt menar Ernst Wigforss att han till en början var modern tory-demokrat. Hammarskjöld kunde sympatisera med den socialdemokratiska fördelningspolitiken och planhushållningen, var konservativt präglad i synen på den statliga byråkratin som skulle skydda människor mot särintressen och vårda gemensamma värden, och människosynen enligt Wigforss inte olik hans egen. Denna ideologiska blandning kunde enligt Wigforss även återfinnas inom partiet. Han höll såväl i politiken som kulturen en balans mellan gammalt och nytt, och "just det balanserade omdömet, jämvikten mellan olika sidor hos en stor naturlig begåvning" var Wigforss starkaste minne av Hammarskjöld från hans tid i regeringen. I ett brev till Wigforss 1950 med anledning av dennes memoarer, beskrev Hammarskjöld i stället skillnaden dem emellan som en generationsfråga: "Det som kanske slår mig starkast och som jag sett så klarast i våra diskussioner, är värdenas katastrofala förfall under det kvartssekel som skiljer oss. Utan att förfalla till dramatisering skulle jag vilja vid jämförelsen mellan den idédebatt jag upplevat och den du skildrar, likna den värdemiljö där den förra utspelats vid en bombad stad, där invånarna få vara glada att av ruinsplitter foga samman ett tillfälligt skydd utan tanke på sammanhang, plan eller permanens".

När fadern avled 1953 valdes Dag Hammarskjöld till hans efterträdare på stol 17 i Svenska akademien. Att skönlitteraturen var en viktig källa för Hammarskjöld var uppenbart, då han gärna citerade favoritpoeter vid offentliga anföranden. Han kunde lika gärna analysera klassisk musik, franska impressionister och diskutera kristen teologi. Han hade även ett starkt intresse för naturliv, och var ordförande i Svenska Fjällklubben 1946-51. Hammarskjöld, trots att han varit Axel Hägerströms student, hade svårt att acceptera den ateism som utbredde sig under hans samtid, och var djupt intresserad av William James, Ernest Renan, Rudolf Otto, Carl Gustaf Jung och Martin Buber. Till denna sida av hans personlighet hörde det att han lät inreda att meditationsrum i FN-huset.

Generalsekreterare i FN

Hammarskjöld utanför FN-byggnaden i New York.Dag Hammarskjöld valdes till FN:s generalsekreterare 31 mars 1953 och omvaldes 1957; han hade vid tillträdandet vunnit anseende genom sitt arbete för OEEC, och posten hade blivit ledig då Sovjetunionen bojkottat företrädaren Trygve Lie. Faktum är att Dag Hammarskjöld var FN:s femte kandidat; då Sovjet vägrat godkänna de fyra tidigare kandidaterna föreslog Anthony Eden Hammarskjöld. Det var en överraskning för de flesta att Hammarskjöld fick posten, eftersom han var en lågmäld person som inte verkade göra några karriäranspråk. Företrädaren välkomnade honom med orden: "Dag Hammarskjöld, ni övertar världens omöjligaste jobb."

Hammarskjöld inledde sin tid som generalsekreterare med att få några amerikanska piloter som sedan Koreakriget suttit som fångar frisläppta från Kina; han sade själv att han fått frigivningen i födelsedagspresent av Kina 1955. Detta skedde efter att Hammarskjöld genomfört en större omorganisation inom kansliet, då han fick ett slut på tendenserna till McCarthyism som präglat företrädaren Lies ämbetstid, med USA-ledda rannsakningskommissioner och uppsägningar av personal. Han blev redan tidigt förknippad med "den tysta diplomatins strategi", om vilket han redogjorde för i sin årsrapport 1955. Bland de mera märkliga uppdragen han hade var 1960 då han lyckades övertala Fidel Castro att ta in på hotell i stället för att övernatta med sina mannar i FN:s trädgård i New York.

Förvisso var Hammarskjölds tid som generalsekreterare präglad av djupgående konflikter i världspolitiken. I botten låg kalla kriget med dess motsättning mellan östblocket och västblocket, som spred sin oroshärd över jorden. Detta påverkade utvecklingen i Suezkrisen, Laos, Algeriet, och spelade en än mer avgörande roll i Tyskland vars militära förhållanden utreddes, i revolutionen i Irak när kung Faisal II av Irak mördades vid republikens utropande 1958, att Fidel Castro tog makten i Kuba 1959, Kongokrisen, och det blodiga upproret i Ungern 1956. Han var framgångsrik i Suezkrisen, då han under stor tidspress lyckades bilda en särskild fredsstyrka med trupper från neutrala länder, men i Ungern fick han erkänna ett misslyckande. När Kofi Annan höll sitt berömda Dag Hammarskjöld-tal i Uppsala i september 2001 konstaterade han att den politiska kontexten visserligen förändrats, men att det FN som Hammarskjöld varit med och utformat ännu hade lika svåra frågor att handskas med.

Vid Kongokrisen spelade kalla kriget en avgörande roll: Patrice Lumumba sökte Sovjets stöd, och utbrytarstaten Katanga under Moise Tshombe sökte västblockets. Då Lumumba mördades i januari 1961 höll Sovjet Hammarskjöld ansvarig för dådet; senare har det visat sig att det egentligen var Tshombe men Sovjet förklarade officiellt posten som generalsekreterare som vakant. Vid flera tillfällen efter 1957, då Hammarskjöld blev enhälligt omvald, försökte Sovjet få Hammarskjöld avsatt, för påstådda sympatier med västblocket. Hösten 1960 tilltog kritiken och Nikita Chrusjtjov krävde i generalförsamlingen att generalsekreteraren skulle bytas ut mot en trojka, detta då han menade att Hammarskjöld "missbrukat rättvisans principer" i Kongo. Hammarskjölds svarsanförande brukar ses som höjdpunkten på hans karriär, då han förklarade att det inte var stormakter som Sovjet som han företrädde, utan FN:s organisation framför allt fanns för de andra staterna. Hammarskjöld fortsatte: "Det är mycket lätt att avgå; det är inte lika lätt att stanna. Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål; det är en annan sak att göra motstånd" och fick stående ovationer av alla i generalförsamlingen, utom den sovjetiska delegationen. Hösten därpå gick det så långt som till en företroendeomröstning där Hammarskjöld fick ett oerhört stöd, med 83 stater för honom. Några länder i västblocket röstade dock blankt, då de ansåg att Hammarskjöld svikit dem, och några länder i östblocket röstade emot honom. Därmed hade dock samtidigt Chrusjtjov lyckats splittra FN, eftersom Hammarskjölds stöd minskat sedan omvalet.

En av Hammarskjölds insatser var att anordna två konferenser i Genève för nedrustning av atomvapen.

Genom en nytolkning av FN-stadgans artikel 99, kom han att stärka generalsekreterarens ställning och öka sina befogenheter. Därmed kunde han själv ingripa när det uppstod dödlägen på grund av att stormakterna lade in sina veton i Säkerhetsrådet, och ta initiativ med egna möten med olika länders respektive statschefer vid konflikter.

Hammarskjölds död

Hjalmar Hammarskjölds familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård. 

Dag Hammarskjölds gravsten på Uppsala gamla kyrkogård.

Dag Hammarskjöld center, Uppsala. Natten mellan den 17 och 18 september 1961, var Dag Hammarskjöld på väg till ett möte med Tshombe i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Planet var en DC 6:a med svensk besättning från Malmö, och Hammarskjöld hade sällskap med 15 personer från FN varav 8 svenskar. Med på planet fanns även Sture Linnér, Hammarskjölds närmaste man, men innan planet startade sa Hammarskjöld att det vore ett misstag om de båda reste tillsammans, så Linnér steg ur planet. En mil från landningsbanan havererade planet, och endast en person överlevde, den amerikanske sergeanten Harold Julian som var medlem av FN:s säkerhetstjänst men han avled i sviterna av olyckan kort därefter. Planet uppgavs i svenska nyheter ha blivit nedskjutet av ett katangesiskt plan.

Hammarskjölds kvarlevor flögs till Sverige, och han fick en TV-sänd statsbegravning i Uppsala domkyrka. Han gravsattes i familjegraven på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Den 16 oktober 1961 tillsatte FN en undersökningskommission för att utreda orsaken till olyckan. De teorier kommissionen testade var bland andra sabotage, flygangrepp, tekniska fel på planet, och den mänskliga faktorn. Rapporten lades fram 2 maj 1962, och den fastslog att de inte kunde finna bevis för någon teori men att de heller inte kunnat avfärda någon av dem. [8] Trots misstankarna om att FNs generalsekreterare Hammarskjöld blivit mördad, har frågan stora frågetecken. Frågan huruvida det var ett mord är fortfarande oklar, och i så fall vilka som skulle ha legat bakom är en gåta. Enligt en undersökning som Utrikesdepartementet lät göra under början av 1990-talet, verkar det mesta tyda på att piloten felbedömt höjden och flugit in i skogen. Sedan dess har andra uppgifter lagts fram, bland annat av en säkerhetskommission i Sydafrika som under slutet av 1990-talet påstod att det fanns uppgifter om att Dag Hammarskjöld blivit mördad.

Efter Dag Hammarskjölds bortgång

Vid Dag Hammarskjölds död fann man med ett brev till kabinettsekreterare Leif Belfrage en lösbladspärm med titeln Vägmärken. Det var en samling maximer och fria verser; fastän själv kallade Hammarskjöld samlingen för en dagbok, eller vitbok, "rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud". Vägmärken har blivit utgivet flera gånger. Texterna handlar trots hans egen beskrivning inte alls om vardagliga händelser, utan är små notiser om onämnda människor, om Gud, moral och livsinsikter.

Bland Hammarskjölds maximer bemärks denna:

Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU.

Just de teologiska aspekterna av fenomenet Hammarskjöld har varit ett bärande tema i det sentida intresse detta har ägnats av bland annat Mats Svegfors, som i sin bok "Dag Hammarskjöld - den förste moderne svensken" bland annat reder ut begreppen kring den medeltida tyska religionsmysticism, som var en viktig inspirationskälla för Hammarskjöld. Hammarskjölds översättning av Martin Buber är ett annat signum på samma karaktärsdrag.

En bok av Rolf H. Lindholm - Huvudlinjer i Dag Hammarskjölds Vägmärken - underlättar förståelsen av verket.

Hammarskjöld, som förblev ogift och saknade arvingar, testamenterade sin gård Backåkra i Skåne till Svenska Turistföreningen. Gården hade han köpt 1955, och låtit rusta upp enligt egna detaljerade beskrivningar.

Hammarskjöld tilldelades Nobels fredspris 1961 postumt. Året därefter bildades Dag Hammarskjöld Foundation (en). Dag Hammarskjöldsstiftelsen bildades 1982 för att verka för globala fredsfrågor. 2005 utropades till Dag Hammarskjölds år av regeringen och Svenska FN-förbundet för att uppmärksamma hundraårsminnet av hans födelse.

Kuriosa

Tåget Y32 1408 som trafikerar Krösatågen i Småland och Halland, har fått namnet Dag Hammarskjöld.

Se även: Dag Hammarskjölds väg

Det har diskuterats en del huruvida Dag var asexuell eller inte.

Bibliografi

Vägmärken, postumt

Att föra världens talan : tal och uttalanden

Dag Hammarskjölds Uppsala : med Slottsbacken

Ungdomsårens vittnesbörd : brev och uppteckningar 1925-1931

The poet and the diplomat : the correspondence of Dag Hammarskjöld and Alexis Léger

Correspondance 1955-1961

"Är detta icke vänskapens innersta väsen" : tre brev till Rutger Moll

The international civil servant in law and in fact : a lecture

Inflationsfrågan i Sverige. : Foredrag i Nationalökonomisk Forening den 16. Februar 1943.

Svensk natur : en antologi (som redaktör)

Together in our concern, our hopes, and our determination.

Sveriges internationella kreditgivning åren 1944 och 1945. (1945)

Svenska finansproblem. (1941)

Sweden's international credit accomodation in 1944 and 1945. (1946)

Från Bretton Woods till "full employment". (1945)

Hjalmar Hammarskjöld : inträdestal i Svenska akademien (1954)

The United Nations : an apparaisal (1956)

The Linnaeus tradition and our time (1957)

Kring Linnéminnet : direktörstal vid Svenska akademiens högtidssammankomst den 20 december 1957

Politik och ideologi (1952)

Levande bygd (medverkan)

Arbetslöshetsutredningens betänkande, SOU 1933:29

Konjunkturspridningen : en teoretisk och historisk undersökning (diss. 1933)

Därtill har flera offentliga anföranden och rapporter från FN utgivits.

Referenser

Källor

Sök efter mer information om Dag Hammarskjöld på Wikipedias systerprojekt:

Ordbok & definitioner från Wiktionary 

Böcker från Wikibooks
Citat från Wikiquote
Orginalverk från Wikisource
Bilder & media från Commons
Nyhetsartiklar från Wikinews
Historiens största mordgåtor, C Swahn, L Ulwencreutz, G Wall, Bokförlaget Semic (2004)

Thelin, Bengt, Dag Hammarskjöld. Barnet, skolpojken, studenten (Sthlm 2001)

Minnesboken om Dag Hammarskjöld 1-4, Svenska folkets historia 13-14, Världslitteraturens förlag (Malmö 1961-62)

Dag Hammarskjöld : En minnesbok, Bonniers Sthlm 1961

Henrik Klackenberg, "Hågkomster", s.39-61

Ernst Wigforss, "Hågkomster", s.97-101

FN - Globalt uppdrag, red. Lars Eriksson, Utbildningsradion Stockholm 1995

Vem är det 1961

Petrén, Sture, artikel i Svenskt biografiskt lexikon hft 87, s. 193-205 (Sthlm 1969)

Sahlberg, Gardar, Berömda svenskar från tolv sekler (Sthlm 1981)

Wigforss, Ernst, Minnen III - 1932-1949 (Sthlm 1954)

Dag Hammarskjöldåret 2005

Kofi Annan, Dag Hammarskjöld and the 21th century, The Fourth Dag Hammarskjöld Lecture 6 september 2001, Uppsala university (pdf)

Biografi på FN:s hemsida

Biografi på Uppsala universitetsbiblioteks hemsida

Biography Dag Hammarskjöld (en)

Dag Hammarskjöld The Nobel Prize 1961 (en)

Site ONU Dag Hammarskjöld (en)

Dag Hammarskjöld Library (en)

Uppsala FN-förenings broschyr Dag Hammarskjöld - en vandring i hans spår 2005 (pdf)

Eva Bäckstedt, Med klassikerna som stöd, SvD Kultur 1 juni 2005

Noter  [redigera]

^ Henrik Klackenberg, "Hågkomster", Dag Hammarskjöld : En minnesbok, Bonniers 1961, s.40

^ Ernst Wigforss, "Hågkomster", Dag Hammarskjöld : En minnesbok, Bonniers 1961, s.99

^ Henrik Klackenberg, "Hågkomster", Dag Hammarskjöld : En minnesbok, Bonniers 1961, s.58f

^ FN - Globalt uppdrag, s.130

^ FN - Globalt uppdrag, s.130f

^ ibid; Petrén, s.198

^ Dag Hammarskjöld : En minnesbok, del 4, s.150f

^ FN - Globalt uppdrag, red. Lars Eriksson, s. 135